Min kreativa familj

I ett av mina tidigare inlägg, ett av dem som försvann när den gamla bloggsidan plötsligt gick upp i rök, orerade jag en del om begreppet kreativitet. Om jag minns rätt var det mest ordbajs, som så ofta i den här bloggen. Och nu är det dags igen, fast den här gången ska det inte handla om min egen, utan om min familjs. (Kreativitet alltså. Inte ett allmänt spridande av verbala fekalier, vilket ett enda litet syftningsfel lätt kan få folk att tro.)

Den - fortfarande kreativiteten - är nämligen avsevärd, tro det eller ej. Och faktiskt värd att uppmärksammas på något sätt, varför jag nu gör en liten insats i kulturens tjänst genom att låta er läsare ta del av min familjs strävanden att göra världen vackrare medelst de sköna konsterna.

Man måste börja i rätt ända för att inte allt ska bli bakvänt. Därför börjar jag med att presentera familjens mesta kändis, nämligen min fru. Hon utgör som förvånansvärt många vet 1/3 av Madaroarna, spexgruppen som "roar mitt i maden med spex och sång" som det heter. Med flams och trams enligt andra, men det är en grov underskattning. För tro nu inte att det här är någon vuxenvariant av roliga timmen i skolan, glatt improviserad underhållning för lindrigt nykter publik. (Nykterheten i skolan vet jag inget om, jag har nog glömt det mesta.) Det förhåller sig i själva verket precis tvärtom.

Jag har nämligen ganska ofta sett de tre medlemmarna sitta och fila på texter vars innehåll är så fyndigt och fullt av ordvitsar att självaste Ingvar Oldsberg skulle bli grön. Av avund förhoppningsvis, även om andra alternativ möjligen finns.

Låt mig ge ett exempel som visar att det här minsann inte är någon sorts simpel fylleunderhållning utan genomtänkt kultur av god kvalitet. De här textraderna (som sjungs till slutet på refrängen i "Fyra bugg och en coca cola") har nämligen hittills ALDRIG fungerat på en berusad publik:

"Läs en bok, gärna en om dagen, läser nu om antropofagen, fyra böcker det kan jag låna, När lammen tystnar är som lyrik"

För vem i hela fridens namn som har hällt i sig ljummen öl en halv kväll i ett svettigt öltält vet vad en antropofag är? Frågan är väl kanske om någon vet det ens i nyktert tillstånd. (Om ni inte heller vet vad det betyder kan ni klicka här, det finns alltid svar att få på internet.)

Självklart har man andra skämt på lager, men eftersom det här är en familjevänlig blogg kommer inte ett enda av dem att återges här.

Men åter till dagens ämne: kreativitet. Madaoranas (uppländsk och tämligen obegriplig variant med betoningen liggande på "ao" i mitten av namnet) specialitet är att specialskriva varje spex efter kundens önskemål. Det innebär att man i princip skriver en ny föreställning varje gång. Det är så vitt jag vet unikt och inte så lite kreativt.

Nästa familjemedlem är den yngste sonen, som i och för sig inte hunnit med så särskilt mycket än eftersom han bara är tio år gammal, men som ändå kallats klassens konstnär för sin förmåga att teckna.

Skryt, tänker ni, men då ska ni veta att jag blev ganska förvånad när jag såg teckningarna han ritat i skolan. De var nämligen fina, men inte på långa vägar så fina som de han ritade hemma. Underligt, tyckte jag.

När jag frågade förklarade han kvalitetsskillnaden med att om han ritade bra i skolan skulle alla bara komma och titta hela tiden, och det ville han inte. Alltså ritade han medvetet lite fult. Ok...?

Han gillar musik också. Och vad värre är: han lär sig texterna lika fort som skoningslöst. En av hans favoritlåtar heter "Violent Pornography" och hade fått vilken ansvarskännande förälder som helst att sätta i halsen.

Han hade vänligheten att underhålla oss med sång i bilen när vi åkte till Göteborg förra helgen, och den resan tar lite drygt två timmar från Ljungbyhed:

Everybody everybody  everybody living now,  everybody  everybody  everybody fucks,
everybody everybody everybody living now, everybody everybody everybody sucks

Tack Guitar Hero 3. Tack Youtube. Och tack till mig själv för att jag ordnade skivan till honom.

Sist i raden måste jag bara nämna min äldste son. Han spelar gitarr och har upptäckt en del trevliga artister som hans gamla pappa har stor glädje av (se ett lysande exempel här). Inte sånt där trist skval man hör på radion precis, utan riktigt bra musik.

Han har blivit en riktigt duktig gitarrist trots min oönskade inblandning (Du håller gitarren på fel håll!). Men ibland tror jag att han är som sin lillebror: han spelar medvetet fel när man kommer och lyssnar eftersom han tror att han blir lämnad ifred då. Oftast tror han rätt.

Hans kreativitet är förstås inte bara av musikalisk art, utan dessutom av filmisk. Han hade antagligen dödat mig om han visste vad jag håller på att göra nu, men eftersom han inte vet är det lugnt. Så här var det i alla fall:

När han gick i nian var han med i ett filmprojekt som kallades "Den ryska björnen". Han spelade björnen. Och presenterade med stor inlevelse "Scans falukorv, köttig och mustig!". Suck...

Nu finns filmen lyckligtvis utlagd i två delar på nyss nämnda Youtube. Jag skulle vara en usling om jag undanhöll en sådan pärla för er, kära läsare. Se gärna de nedanstående filmklippen som ett handfast exempel på min familjs oerhörda kreativitet. Vi hörs om en vecka, med eller utan korv.

Reflexioner nedtecknade uti staden Götheborg, en hjerteknipande trilogi i fyra delar

Förord:

Året 1660 hölls en riksdag på Kronhuset i Göteborg. Kungen, som vid tiden var Karl X Gustav, kände sig lite krasslig och dog tämligen oväntat kort efteråt, efterlämnande hela riket i den största sorg och bedrövelse. Så drastisk har jag emellertid inte för avsikt att vara i dagens inlägg även om tre av fyra delar i trilogin andas viss pessimism. Jag för min del föredrar nämligen till skillnad från många andra att vara bredrövad framför att vara bedrövad. Slut på förordet.

Del ett:

Tystnad.

Det är så det börjar. Naturligtvis inte kompakt och ogenomtränglig till en början, men plötsligt blir man varse en frånvaro man inte tidigare lagt märke till. Först märker man inte särskilt mycket av den, men efter ett tag börjar man ändå undra vad det är som är fel. Man finner inget. Man frågar sig om man gjort något folk har svårt att hantera. Kanske något pinsamt, okänsligt, dumt eller elakt. Eller något annat som inte går att acceptera, oviktigt vad eftersom det oavsett vilket skett fullständigt omedvetet.

Tystnaden blir snart påträngande och efter ett tag total och iskall, fortfarande utan att man förstår ett enda dugg. Vemod sipprar in och fyller situationer som borde vara fyllda av glädje.

Människor som plötsligt håller sig undan eller försvinner utan förklaring gör att man med stor tydlighet inser det sanna värdet av äkta vänskap. Men när man tänker närmare på saken: kanske är det bara bra att man då och då tvingas omvärdera sin världsbild? Kanske är det bara bra att då och då omstöpa den innersta kretsen och göra den än mer exklusiv?

Tja, inte vet jag. Detta vet jag däremot: tillit måste förtjänas. Och att förtjäna min tillit är helt och hållet upp till den som vill åtnjuta den. Bollen ligger hos er, för att använda en sliten sportmetafor. Inte hos mig.

Del två:

Dagens blogginlägg skrivs från en hotellsäng i Göteborg. Nyss hemkommen från ett Liseberg invaderat av pandasminkade indietjejer i lägre tonåren som alla kommit för att se Göteborgs egen falsksjungande stolthet Håkan Hellström, tvivlar jag på nytt på mänsklighetens framtid. Vad fanken det är som driver alla dessa unga människor att vallfärda till en konsert med en av Sveriges mest överskattade artister övergår nämligen mitt förstånd. Men vad vet jag, halvgammal gubbe utan hår? Jag har ju numera lämnat musikbranschen för att istället låta mig förödmjukas i litteraturens värld…

Precis utanför Lisebergs entré råkade vi nästan klampa rakt in i en jättelik och tämligen osmält spya. Det tycker jag ganska väl sammanfattar en afton i sällskap med galna HH-fans.

Del tre:

I eftermiddags var jag i en stor bokhandel på Östra Hamngatan som nästan uteslutande säljer pocketböcker. Utbudet var så gigantiskt att jag efter ett tag slutade registrera vad jag såg, och plötsligt förstod jag varför det är så svårt att sälja böcker. Det handlar inte i första hand om kvalitet, utan om kvantitet. Och om att sticka ut, om att synas. För syns man inte så finns man inte, så enkelt är det dessvärre. Och i en djungel av färgglada alster av Guillou, Nesser, Marklund och Pleijel är en gråsjaskig bok med en lokal kyrka på omslaget inte mycket att komma med…

Del fyra:

Uppdatering av projekt Erik Johannesson.

Snart återstår bara en tredjedel av historien att berätta. Just det, del ett och del två är nu i stort sett klara. Del tre kommer att bli den mest dramatiska och roliga att skriva, och en kvalificerad gissning är att boken kommer att vara färdigskriven innan året är slut. Kanske.

Gamla figurer kommer att dammas av och dyka upp i nya skepnader, viktigast av dem alla Elektra Ström. Inom ett par veckor borde hon vara tillbaka i berättelsen och sätta ny fart på skrivandet, och inte minst på Erik. Jag längtar redan…

Misantropi

Ämnet för dagen tänkte jag skulle vara TV- och radioreklam. Men hur kul är det egentligen? Själv är jag så trött på det där fenomenet att jag håller på att kräkas varje gång jag tvingas höra alla mer eller mindre imbecilla jinglar till synes gjorda för en publik i total avsaknad av hjärna.

För ingen kan väl på allvar mena att minst sagt undermåligt producerad reklam för bindor, schampo, mobilt bredband, tandkräm, sportkanaler och vad övrigt skräp man kan tänka sig, skulle ha någon som helst effekt på en tänkande varelse, vilken som helst? Eller åtminstone inte på någon med större hjärnkapacitet än ett pyttelitet däggdjur? (Beträffande pyttesmå däggdjur tänker jag inte på bjäbbiga hundar med en totalvikt understigande 5 kg, eftersom de liksom inte riktigt kvalar in under begreppet "djur". På samma sätt känns ordet "hjärnkapacitet" märkligt malplacerat i det här sammanhanget. Enligt min högst personliga bedömning, vill säga.)

Nå, åter till reklamen.

Jodå, det kan man. Det vill säga påstå att den har effekt på tänkande varelser. Och vad värre är: man har dessutom rätt. Och det leder mig till sist in på det verkliga ämnet för dagen, nämligen mänsklighetens förbannelse framför alla andra: den fullständigt obegripliga och allmänt spridda dumheten.

Nu vill jag ju inte gå så långt som att påstå att precis hela mänskligheten lider av denna åkomma, även om min äldste son menar att det nog ändå är så. Jag - som är en ödmjuk och försiktig person - nöjer mig för min del med att konstatera att åtminstone hela 5% verkar vara åtminstone delvis oförtjänta av epitetet "dum i huvudet".

Det innebär grovt räknat att ca  450000 människor i Sverige borde vara ganska ok. För vår egen skull bryr vi oss inte om att räkna ut hur många den andra andelen består av.

Nu vill jag inte att ni ska missförstå mig. Ni som läser den här bloggen (är ni två eller kanske till och med tre?) tillhör naturligtvis de där 5 procenten jag talade om. Detta eftersom ni väl ändå inte räknar er till den där inskränkta, självcentrerade, ytliga, självutnämnt präktiga gruppen som tror sig veta så fantastiskt mycket om det mesta?

Ja, jag vet inte hur jag ska säga. Men istället för att fortsätta och med största sannolikhet börja trampa på en massa ömma tår tror att det är bäst om jag från och med nu håller tyst. Dessutom kommer det att hindra mig från att fortare än kvickt låta mig sorteras in under de där 95 procenten, vilket väl hade skett på kortare tid än det tagit mig att stava till stuppitet... supiditet... äsch!

Så istället för att svamla mer lämnar jag ordet åt några andra betydligt större tänkare. Jag trodde att de visste vad de talade om. Men efter att ha läst citaten mera noggrant är jag osäker...

Dumheten har två sätt att vara: den håller mun eller den talar. Den tigande dumheten kan man stå ut med.

Honoré de Balzac

(Hmm, jag borde kanske inte ha skrivit det här inlägget ändå, nu när jag tänker efter...)

Mänsklighetens dumhet har inte blivit större under tidens lopp men dess möjligheter att ge uttryck åt sin dumhet har blivit större.

Frans G Bengtsson

(http://hanssvenssoncom.blogspot.com/)

Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.

Winston Churchill

Ok, det var droppen. Life sucks...

Jubileum och hörselskador

På tisdag (den 9 september) är det precis ett år sedan jag började arbetet med Erik Johannesson.
Då trodde jag att jag hade ett i princip fullständigt synopsis och att det bara var detaljerna som skulle fyllas i under skrivprocessen. Jag trodde också att jag skulle vara klar med själva skrivandet efter ett drygt halvår, precis som jag varit med mina andra böcker.
Men hej vad jag bedrog mig, som det brukar heta.
Det visade sig nämligen ganska snart att Erik Johannesson inte var som andra berättelser. Den levde liksom ett eget liv och utvecklades ganska långt bortom den handling jag bestämt från början. Vid i stort sett varje skrivtillfälle dök det upp något som mina karaktärer gjorde eller sade som jag inte alls planerat från början och som gjorde berättelsen svår att tygla.
Än visade det sig att Erik hade sidor i sin personlighet som stämde dåligt överens med min planerade romanfigur, än överraskades jag av att det plötsligt introducerades nya karaktärer som jag inte ens tänkt på från början. Det var - och är - förvirrande, och ibland till och med bortom kontroll.
Jag får ofta känslan av att Erik Johannesson är en enda stor mosaik av händelser och personer som är placerad mitt framför näsan på mig; sammanhangen kommer inte att bli riktigt tydliga förrän jag tar ett steg bakåt och betraktar helheten.
Det där är egentligen ingen bra utgångspunkt för historieberättande, men desto bättre som upplevelse. Och det är precis det Erik Johannesson är: en upplevelse. Kanske inte för framtida läsare, men för mig.
Den här boken är ett äventyr som kanske inte kommer att tryckas (det vet man ju aldrig) men som ändå kommer att sätta djupa spår i det jag kommer att göra i framtiden. Det räcker kanske?

Som avslutning den här regniga lördagskvällen i början av september skulle jag vilja berätta om en sak jag upplevde tidigare ikväll och som gav mig perspektiv på tillvaron. Och gjorde mig oändligt tacksam, faktiskt.
Min fru är som bekant med i en spexgrupp och just denna kväll skulle de göra ett jobb på en jubileumsfest. Det föräldrakooperativa dagiset där vi haft (lägg märke till tempus, mycket viktigt!) vår yngste son fyllde tjugo år, och det skulle naturligtvis firas. Jag skulle assistera genom att bära lite saker och hålla upp ett skynke under själva spexet, detaljer är överflödiga. Grejen var i alla fall att när jag klev in genom dörren till den hyrda festlokalen blev jag omedelbart medveten om ljudnivån, men också om vilka frekvenser som dominerade i ljudbilden. Främst höga, för den som undrar.
Nå, saken var i alla fall den att jag med ens förstod hur mycket jag har att vara tacksam över. Det vill säga, att mina barn har vuxit ifrån dagisåldern och att jag slipper vara i en miljö som är direkt destruktiv enligt mitt tycke. Och då framförallt - men inte bara - för mina öron.
Eller annorlunda uttryckt: oavsett hur gulliga barn kan tänkas vara så har de en rent helvetisk förmåga att väsnas och leva rövare. Kalla mig gärna gnällig och gammal, men jag föredrar helt klart att förstöra mina öron med mer njutbara ljud. När detta skrivs försöker jag exempelvis läka hörseln med Johan Helmich Roman, och det verkar fungera ganska bra. Skir rokokomusik läker de flesta sår. Även sådana som orsakats av typ 130 dB gällt gallskrik rakt in i örat.
Men för att ni verkligen ska få en bild av vilken sorts oljud jag talar om får jag be er titta på nedanstående filmsnutt från YouTube. Det kan kanske verka roligt, men jag kan försäkra er att det är det förbanne mig inte om man upplevt det på riktigt.

Mitt allvarligt menade råd till er lyder således som följer: har ni barn, beklaga er inte om de för väsen, men tala för guds skull inte heller om för alla andra hur fantastiskt gulliga de små högljudda kräken är. Det kan uppfattas som en ren provokation.
Om ni däremot inte har barn men funderar på att göra er ett: gör först ett besök på ett dagis innan ni bestämmer er. Det hjälper i de flesta fall. Och glöm inte att vi lever i en tid när preventivmedel är något som hör till vardagen.