Symbios - magisk realism

Jag har ofta fått frågan vad mina böcker handlar om - eller snarare vilken genre de sorterar under. Och aldrig har jag kunnat ge något ordentligt svar. Förrän nu.

Min berättelser har hittills haft en mycket stark koppling till övernaturliga fenomen. Begrepp som reinkarnation (Det obrytbara mönstret), astral projektion (Bengt i koma) och inkarnerad överjordiskhet (Erik Johannesson) har varit historiedrivande företeelser, men liksom ständigt fallit utanför de stilarter jag känt till eller kunnat namnen på.

"Är det en deckare?" har nog varit den absolut vanligaste frågan när det gällt min senaste produktion, och på det har jag alltid och med gott samvete kunnat svara nej. Jag skriver nämligen av princip inga deckare. Tror jag...

Följdfrågan "men vad är det då?" har som sagt varit betydligt svårare att klara sig ur med hedern i behåll. För det mesta har mina tafatta försök till svar nämligen mest blivit svammel, vilket vanligtvis mynnat ut i ett ingenting. Men nu vet jag äntligen vad jag ska svara om någon frågar!

Det finns nämligen en stilart inom konst och litteratur som brukar beskrivas som "förhöjd realism". När det gäller prosa, film och TV-serier är den tillsammans med bl.a. skräck, science fiction, folklore och fantasy en subgenre till spekulativ fiktion. Den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag. Allt i de två föregående meningarna ordagrant återgivet och öst ur den eviga källan till oemotsägbar kunskap, nämligen Wikipedia.

Svenska exempel på genren magisk realism (som det här alltså är frågan om) är Majgull Axelssons Aprilhäxan och flera av Peter Nilsons utmärkta romaner, exempelvis Rymdväktaren och Nyaga. Av utländska författare kan bland många andra nämnas Isabel Allende, Patrick Süskind och Michail Bulgakov.

I denna celebra skara avser jag alltså att från och med nu räkna in mig själv. Inte i fråga om förmåga eller framgång, så galen är jag ännu inte. Men absolut vad gäller genretillhörighet. Vilket även kommer att gälla min nästa roman, som är under skrivande i detta nu. Det kommer således att bli mer magisk realism, till viss del med vår egen tid sedd genom framtidens historieskrivning. Just detta är för övrigt en sak jag alltmer kommit att intressera mig för, vilket synts i något tidigare blogginlägg: hur kommer våra efterkommande att se på vår tid? Som ett paradis fyllt av tekniska välsignelser eller som ett litet helvete av politisk, ekonomisk och moralisk inskränkthet?

Och vidare kan man förstås fundera över vad som händer om döden plötsligt mister sin särställning som Det Stora Hotet, till följd av låt säga vetenskapliga upptäckter. Det är en sak som jag absolut tycker är värd att att utforska, inte minst sett ur mitt eget ibland begränsade och kanske också tämligen insnöade perspektiv.

Och beträffande mitt nya bokprojekt: ett i sammanhanget nytt begrepp kommer att lanseras. Det är ett begrepp som tar vår tids vetenskap några steg längre, och som samtidigt tillhandahåller förklaringar på århundraden av vidskepliga spekulationer och inkonsekvent vantro. Begreppet beskrivs med ett enda ord: Symbios. Vilket som av en händelse också råkar vara arbetsnamnet på den om några år eventuellt kommande boken...

Det går utför...

Råkade snubbla över en intervju med Martin Gore från Depeche Mode häromdagen. Jag hade inte sett särskilt mycket förrän det var en sak som slog mig, och då så hårt och skoningslöst som bara en stor, fet mental slägga kan: min ungdoms hjälte hade blivit gammal. Det var rynkor, löst kalkonhalsskinn, ängsliga ögon och en obehaglig men alls icke obetydlig antydan till gammelmansröst.

Såg en annan intervju som min kära livskamrat omtänksamt tipsade mig om: Andy Bell, sångare i Erasure. Den spelades in i juni förra året (2011, om ni läser det här långt i efterhand) och det jag fick framför ögonen var en lönnfet liten man som bar utseendemässiga drag av övergödd homosexuell kanariefågel. Han hade med andra ord också blivit gammal.

Såg ett videoklipp med 80-talspunkbandet Peter & The Test Tube Babies, också från förra året. Förr i tiden - 1984 - var de ett gäng skräniga snorungar. Nu är de ett gäng inte bara lönnfeta och åldrande gubbar, utan sannolikt också värdiga representanter för brittiska PRO:s särskilda överviktsavdelning. Men fortfarande spelandes exakt samma skråliga suparlåtar om transvestiter och moppekillar som när det begav sig.

Såg också en liveupptagning från 2011 med Alison Moyet, Yazoo's gamla sångerska (som förvisso har en gedigen och fortfarande pågående solokarriär) och konstaterade att hon blivit förvånansvärt smal. Åtminstone jämfört med guldåren kring -85. 1985, alltså...

Och gammal. Ja, det är sant: till och med Alison börjar bli gammal. Det tycks som om ingenting hjälper mot den där besvärliga åkomman, inte ens att man har en röst att dö för. (Ja, ibland tillåter jag mig en och annan anglicism. Men bara om det verkligen känns motiverat.)

Råkade se mig själv i spegeln häromdagen. Klockan var ungefär kvart i fem på morgonen och jag hade precis stigit ur sängen. Jag var iförd färgglada, tvärrandiga kalsonger och hade en grå morgonrock draperad över ena armen. Behöver jag förklara varför min första, omedelbara tanke var "åh, fy för ända in i helvete"?

Livet är som ett tuggummi; i början smakar det starkt och gott (eventuellt, helt och hållet beroende på sort), men ju längre man tuggar på det desto äckligare blir det. Till sist har det ingen smak kvar alls, men spottar man ut det? Nix vänner, man envisas med att behålla eländet i munnen.
Och så går det som det går - en dag står man där framför spegeln i kalsonger utrustad med odöljbar fläskmage som gravt begränsar all sikt mot det man vagt minns fanns längre ner. Dessutom har man på köpet fått påsar och rynkor under ögonen, gulnande betar till tänder, växande håriga gammelmansöron och fylleriströd potatisnäsa.

Detta är jävlar inget att skratta åt. Inte ens om ni som av en händelse råkar vara betydligt yngre än vad jag är. Ty lägg detta på minnet, ungdomar: plötsligt kommer ni - utan att ha den ringaste aning om hur det gick till - att stå halvnakna framför en spegel med en morgonrock över armen och småklökas över er egen osannolika uppenbarelse, samtidigt som ni dumt undrar vad som egentligen hände. Måhända dröjer detta onda scenario ännu några behagliga år. Men det kommer, var så säkra...

Alison Moyet - Slave To The Rythm (2011):

Förälskelse!!!

Jag är förälskad! Minns ni hur det är att vara förälskad? Ni som nyligen upplevt eller till och med just nu upplever detta högst angenäma och vidriga tillstånd behöver förstås knappast påminnas. Men för alla er andra; ni som i likhet med mig själv antingen låtit förälskelsen mogna till fundamental och tung kärlek, eller ni som sett den vissna ner till brunt, torrt fjolårsgräs - för er skriver jag den här funderingen.

Ni vet hur det är. Man kan inte tänka på något annat; inte tala om något annat; inte drömma om något annat. Man kan för tusan inte begripa varför man inte insåg att livet var färglöst och liksom tunt innan känslan dök upp.

För plötsligt LEVER man. Man smakar luften man andas, man känner alla dofter och solen på huden. Man ser saker man inte lagt märke till tidigare, trots att man rimligtvis måste ha sett dem år ut och år in av vaken sömngång. Man ser den vackra skymningen och stackmolnens förunderliga förmåga att bilda sällsamma figurer. Man ser blånaden vid horisonten och daggdropparna på de nyss utslagna, skirt gröna bladen i grannens syrenhäck. Man ser älvor dansa i morgondimman över ån och man låter bli att svära över korkade duvor som inte orkar flytta sig ens när man håller på att köra över dem med bilen.

Detta gör förälskelsen med oss människor. Den lyfter fram det goda vi bär inom oss och målar världen i skarpa, vackra färger som aldrig flagnar. Den lyfter oss till en högre andlig nivå, vilket förstås och dessvärre är en omständighet som inte kan bevisas i strikt vetenskaplig mening. Ändå måste den anses just bevisad eftersom den händer oss gång på gång på gång, och då inte bara flummiga drömmare och ologiska individer som jag själv utan även de mest intelligenta, strömlinjeformade personer såväl som de obegripliga typer som anser sig vara mer immuna mot vidskepelse och vantro än alla andra. Och vet detta: det spelar ingen roll om man på modernt vis vulgariserar förälskelsen genom att förminska den till synapser och kemi: den är ändå lika fantastisk och underbart plågsam för den som drabbas.

Alla förälskelsers moder - för min egen del, ska kanske tilläggas - föddes fullständigt oväntat på Klippans gymnasieskolas juldisco 1984. Det var då jag träffade den 16-åriga flicka med syntlugg som så småningom blev mor till mina barn och än i denna dag delar mina tillkortakommanden såväl som mina blygsamma framgångar. Aldrig att jag ångrat vare sig den kvällen eller följande dagars totalt oförutsedda mod och nervositet vid en grå 70-talstelefon med brutalt hamsad sladd.

Senare förälskelser har förstås mest handlat om triviala saker, men har icke desto mindre varit viktiga var och en på sitt vis. Och nu har jag alltså trillat dit igen. Ordentligt, för att vara helt ärlig.

Nej, det handlar naturligtvis inte om någon annan kvinna, det är mycket enklare än så. Inte heller handlar det om någon nyligen besökt världsstad (läs: Paris eller Berlin) eller om någon särskilt kär karaktär i mina böcker (läs: Anna eller Elektra). Utan faktiskt bara om något så trivialt och tramsigt som musik.

Felet är min brors, eftersom det var han som satte igång den uppåtgående spiralen (alternativt nedåtgående, allt efter tycke och smak) genom att tipsa mig om en del av hans personliga livssoundtrack. Varpå följde tio minuters koll på Spotify, samt en ny värld enligt ovan.

Kanske borde jag inte säga så mycket mer än så här. För det som är vackert för den ene är fult för den andre, liksom alla föremål för känslostormar med självklarhet alltid blir obegripliga för den som inte delar förälskelsen. Men jag tänker ändå blotta mig genom att ge er en av låtarna från min senaste, halsbrytande kärlek. Har ni inte tålamod nog att höra alla 6 minuterna förstår jag er till fullo, men i så fall kan jag ändå informera er om att det sker ett lyft vid 3:00 som förändrar hela låtens karaktär, vilket var en av de många sylvassa krokar jag ohjälpligt och lustfyllt fastnade på. Hela skivan heter "A Strangely Isolated Place" och kan enkelt avnjutas exempelvis på Spotify. Eller på Youtube, om än med svårt begränsad ljudkvalitet:

Ulrich Schnauss - In All The Wrong Places

En sak jag inte nämnde i början av den här veckofunderingen var att man förutom att bli god dessutom blir lite fånig av att vara förälskad. Vilket förstås helt och hållet förklarar den här funderingens karaktär. Kanske stör det er, och det klandrar jag er i så fall knappast för. Men låt mig ändå vara lite fånig i en vecka eller två, för längre varar det inte. Låt mig under den tiden vällustigt vältra mig i världens skönhet och människors godhet. Sedan lovar jag att allt kommer att återgå till det normala, och jag ska på nytt bli mitt gamla vanliga sarkastiska, elaka, självgoda jag igen...