Min del

Nu kommer våren på allvar, med långa och ljusa kvällar som åtminstone ibland tycks vara som gjorda för att grilla. En del människor föredrar den lite mindre pretentiösa vägen och grillar helt sonika vanlig jävla korv, som vi säger i min hemby. Andra hävdar å andra sidan att stenålderskost är bättre för hälsan, och vill således hellre äta stora seniga köttstycken indränkta i exotiska kryddor och smält grisfett.
Själv tillhör jag - kanske något förvånande - den senare kategorin; inte för att jag av princip har något emot korv, utan för att jag tappat all lust för dylik mat sedan jag råkat läsa om bakgrunden till det tyska industrimetalbandet Rammsteins gamla men fortfarande mycket trevliga låt "Mein Teil".

Följande historia - som handlar om den före detta militären Armin Meiwes och datateknikern Bernd Jürgen Armando Brandes - sägs vara inspirationskälla till låten ifråga. Den förklarande texten nedan är hämtad från Wikipedia, varför jag med emfas svär mig fri från alla språkliga misstag:

"Meiwes är före detta yrkesmilitär och bodde i Rotenburg. Han kallade sig Der Metzgermeister, ”Mästerslaktaren”. Han hade annonserat på Internet efter personer mellan 18 och 30 år som ville bli mördade och uppätna. De två männen möttes och tillsammans spelade de in ett videoband där de båda förklarade vad som skulle ske och där datateknikern intygar att han deltar frivilligt. Brandes ville att Meiwes skulle bita av hans könsorgan, vilket inte fungerade. Meiwes lyckades dock krossa Brandes båda testiklar genom att bita sönder dem. Penisen skars sedan av med en kniv. Meiwes och Brandes försökte äta upp kroppsdelen rå, men Brandes var för svag för att tugga och beskrev det som "segt". Meiwes lagade då till penisen i olja, vitlök och andra kryddor och åt den själv. I en senare intervju beskrev han smaken. "Det smakar som fläsk, lite bittrare, men väldigt smakrikt!" Efter detta la Meiwes Brandes i sitt eget badkar och lät honom "avblodas" i tre timmar medan Meiwes själv läste Star Trek. Meiwes hade gett Brandes en flaska snaps, smärtstillande medel och uppåt 20 sömntabletter. I december 2002 hittade den tyska polisen fryst portionsförpackat människokött hemma hos Meiwes."

Smaklig måltid. Om ni fortfarande har lust att grilla...

Rammstein - Mein Teil:

Framtidshistoria

• På 1000-talet bar alla män vargskinn och hjälmar med kohorn istället för vanliga kläder, gick bärsärk så fort tillfälle gavs, frös aldrig och talade korthugget och manligt kärvt. Kvinnorna hade kringlor i håret, stor byst och talade också korthugget och manligt kärvt. Fast först sedan deras skäggiga män farit på himmelsk grisfest, iförda ovanstående mundering. Plus yxa i skallen.
• På 1300-talet var man riddare och gick alltid klädd i kroppsstrumpa av metallringar, bar snabelskor, spelade skalmeja och apa när det var fest, levde i själsligt mörker och dog mest hela tiden i digerdöden.
• På 1500-talet hade man kalasbyxor, pottfrisyr och ett jäkla humör. I alla fall om man var kung. Annars var allt som på 1300-talet. Typ.
• På 1700-talet bar alla krullig vit peruk, giftigt blypuder i ansiktet och fåniga knäbyxor (alternativt klänning med supersmal midja och superstor rumpa). Man talade tillgjort och använde hellre parfym än tvål. Och så gjorde man revolution, förstås. Stup i kvarten.

Det låter kanske inte klokt, men i stort sett allt det ovanstående är sant. Om än på ett kvällstidningsaktigt sätt. Det är en sorts skruvad vulgärbild av tider vi inte längre minns, men som vagt går att skönja genom arkeologiska fynd, dagböcker, krönikor, kyrkmålningar, sägner, runor och diverse strunt från nationalromantikens dagar. (Struntet syftar i första hand på hjälmarna med kohorn - sådana uppfanns nämligen inte förrän på 1800-talet av vikingadyrkande britter.)

Problemet är bara att det inte är hela sanningen. Mina påståenden ger på sin höjd en karikerad bild av hur livet eventuellt kunde vara för några få individer. Om ens det. Ändå envisas vi med att tro att vi vet hur det var förr i tiden, trots att vi i allmänhet bara känner till de allra största och mest omvälvande händelserna: krig, farsoter, kungamord, banbrytande uppfinningar och så vidare. Dessutom tror vi oss ofta ha koll på hur människor tänkte, hur primitiva de var och hur deras liv i allmänhet såg ut. Vilket förstås är fel.

Eftersom människor alltid kommer att vara just människor, finns det ingen anledning att tro att våra efterkommande kommer att vara särskilt mycket klokare eller mer överseende än vad vi själva är. Och eftersom framtidens människor antagligen kommer att grunda sin uppfattning om oss och vår tid på sådant vi lämnar efter oss, finns det stor risk för missförstånd. Kanhända kommer vi kanske att framstå som arroganta, ytliga fåntrattar med svårartad hybris? Eller bara som mycket dummare än vad vi i själva verket är?

För ponera att någon nisse om sisådär tre- fyrahundra år börjar intressera sig för det tidiga 2000-talet, och som av en händelse råkar snubbla över ett dammigt arkiv innehållande TV-program från den aktuella tiden. Hur kommer då denne forskare att tolka vår tid utifrån det han ser?

Svaret överlåter jag åt er kära läsare, för jag vill inte skriva någon på näsan. Inte idag. Men vet att det den framtida forskaren finner är följande tio TV-program:

1. Big Brother
2. Paradise Hotel
3. Svenska hollywoodfruar
4. Svenska miljonärer
5. Doktor Mugg
6. Cops
7. Efterlyst
8. Project Runway
9. Top Model 5
10. Biggest loser

En ryslig framtidsvision. Eller kanske snarare: en ryslig tillbakablick på oss själva och vår tid. Godnatt, jord...

Tiden är ingenting

När jag med skräckblandad förtjusning går tillbaka och granskar mina litterära bidrag till svenskt kulturliv de senaste åren förefaller mig nämnda bidrag stundom något klena. Dock syftar jag inte i första hand på mina böcker, utan snarare på den här så kallade bloggen. Här skrivs nämligen allt i stundens ingivelse, vilket förstås märks både på språket och på den kanske inte helt glasklara logiken. Eller rättare: på avsaknaden av densamma.
Detta stör mig ibland, och därför tänkte jag nu göra bot och bättring genom att skriva något som andra människor faktiskt kan tänkas ha nytta av. Här kommer sålunda ett boktips; inte på en aktuell bok, men väl på en bok som alla måste läsa. Eller lyssna på, om det passar bättre:

En bekant till mig brukar ofta hävda att Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är världens bästa bok. Men det säger han bara för att han (ännu) inte läst dagens boktips, vilket mycket väl kan ses som en oblyg efterapning av det colombianska mästerverket ovan. Dock: om det är en efterapning är det i så fall en som med råge slår originalet. Åtminstone i min lilla skånska värld.

Hundra år av ensamhet handlar som ni kanske vet om den lilla byn Macondo med familjen Buendias i centrum. Det är en sorts krönika som lätt driver en till vansinne, i alla fall om man som jag väljer att höra den som ljudbok. Alla karaktärer heter nämligen i princip samma sak, vilket gör det stört omöjligt att inte blanda ihop dem om man inte aktivt antecknar alla namn och alla invecklade släktförhållanden. Vilket jag alltså dumt nog inte gjorde...

Men om man nu istället förlägger handlingen till i huvudsak sydöstra Skåne, från runt 1830 och fram till senare delen av 1900-talet? Och kallar släkten för Brosse och fyller berättelsen med ett persongalleri som skulle göra vilken fritidsförfattare som helst hejlilagrön av avund? Och använder ett språk så underfundigt, så lätt och målande mustigt att orden blir till ren poesi trots att de utan tvivel mest beskriver snusk, skitiga gubbar och pissluktande fruntimmer? Jo: gör man så heter man sannolikt inte Gabriel García Márquez (och definitivt inte Hans Svensson) utan Hans Alfredson.

Hans Alfredsons bok Tiden är ingenting från 1981 är inget mindre än ett sannskyldigt paradstycke. Och om man som jag dessutom hör den som ljudbok får man efter bara knappt två minuters lyssnande bekräftat att mannen är ett geni.

Jag vet ingen som kan trolla fram så färgstarka karaktärer som Hans Alfredson. Och ge liv åt dem med så enkla medel! Och detaljerna - de små, betydelselösa detaljerna - gör mig gråtfärdig av lika delar avund och beundran. Ta bara detta med Charles Brosse (Charles uttalas för övrigt Sjarrläss): han är en man som under hela sitt liv skriver dagbok. Mycket av detta skrivande handlar naturligtvis om för berättelsen väsentliga ting, men varje dag avslutar han dessutom med textrader av typen "brunsvart, löst" eller "brunt, normalt". Han för nämligen inte bara dagbok över händelserna i sitt liv, utan också över sin avföring. Vilket stilenligt dyker upp som små äckliga påminnelser när man minst anar det.

Bifiguren och fånen Per Sula är en annan karaktär som gör ett kort inhopp i släktsagan. Denne man har uppenbarligen någon sorts förståndshandikapp, vilket gestaltas av bokens författare och uppläsare på ett sätt som helt enkelt inte går att beskriva. Det sjungs, svamlas och sluddras så man blir rent tårögd - det här är en sak man bara måste höra för att till fullo förstå vidden av Hans Alfredsons genialitet. Och lär er gärna omkvädet, så tar vi visan på nästa spritfest:

"En gång när jag uppför S:t Pålsgatan gick
     Pisse-ludde-kasse-bisse-batte-bom-bom-bom
En tom pissepotta i huet jag fick
     Pisse-ludde-kisse-bisse-batte-bom-bom-bom
Jag gick upp i huset och fråga vad det var
     Pisse-ludde-kisse-bisse-batte-bom-bom-bom
Då kom där en kvinna så naken som hon var
     Pisse-ludde-kisse-bisse-batte-bom-bom-bom"

En annan "fåne" är Arvid Järn (med reservation för stavningen, minns att jag "läst" boken som ljudbok). Han råkar ut för ett minst sagt grymt öde: en gång försöker han tvinga sig på en kvinna som därvid förbannar honom med orden "Nu kan han bli ståendes din tid ut!". Fortsättningen är underbar och mycket typisk:

"Sedan denna dag gick Arvid Järn med stående lem i hela sitt liv. Vid minsta motvind pinkade han sig själv i ansiktet varje gång han gick bakom knuten, och det dröjde länge innan han kom underfund med att uppsöka lä."

Vad  ska man säga? Hela boken är full av sådana här små episoder, och över alltsammans vilar den stora släktsagan. Ni måste läsa själva. Gör ni inte det går ni miste om en upplevelse utöver det vanliga, som det brukar heta. Boken är såvitt jag vet utgången hos förlaget, men finns i ett antal ex på Bokbörsen. Annars blir det väl till att besöka biblioteket, eller varför inte TPB? Det senare dock på egen risk, och jag ämnar inte länka till den aktuella boken av lätt förståeliga skäl.

Ta nu detta boktips på allvar! Jag vet ingen, säger ingen (förlåt, författande vänner) som kan berätta en god historia som Hans Alfredson. Vilket är en sak som knappast hindrar att jag både innerligt och hett önskar att jag själv hade haft en gnutta, bara en liten gnutta av hans i högsta grad avundsvärda snille...

Ett äkta blogginlägg, lixom

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men om jag har gjort det är det nog ganska länge sedan. Nå, jag tar förutom risken att stöta mig med människor/kolleger jag inte visste fanns även risken att upprepa mig.

Min äldste son påpekade något viktigt för mig idag. Nämligen att om jag vill skaffa mig fler läsare så borde jag nog snarast anpassa mig till rådande bloggklimat. "Vilket?" undrade jag, varpå han förklarade under det att han plutade provocerande med läpparna så att han till en rent anmärkningsvärd grad kom att likna en anka.

Fler läsare är ju aldrig fel (även om det för tillfället och i och för sig tycks gå oväntat bra för ni-vet-vilken-bok) varför jag givetvis följer sonens kloka råd. Och för att det så att säga ska bli rätt stuk på inlägget förflyttar jag mig en vecka bakåt i tiden, till vännen MB:s 50-årsfestivitet:

TJAAA, det här e er favvokille som skriver igen!!!! :) Som vanligt då då, så va jag ute och röjde fett igår. Igen, hahaha! ;) Men alltså inte på nåt ställe för vanliga knegare o andra loosers (kom igen, vad trodde ni???) utan på ett fiiint party! Jag hälsade t ex på en som var polare med CP. Asså Carl Philip alltså, han som e prins. Och son till Kungen, typ.

Redan från början var jag typ värsta mittpunkten hos allt folket - alla ville prata med mej o få råd o tips om hur man typ skriver intressanta saker o så. Och jag, jag bara delade med mej! För jag e lixom inte snål med min überkunskap. :)

Jag fick skit många komplimagner för mitt hår o min cleana shaving, mest av såna jag inte träffat förr. Liite pinsamt iofs, men man vänjer ju sej när det händer så ofta som det händer mej, haha! Sen var det typ mat o olika uppträden. En kille rullade helt genomskinliga glaskulor mellan händerna o han var typ skitbra, för han har vart på TV. En gubbe i röda byxor o hans tant spelade gitarr och munspel, snarrk! Skit pinsamt, men man säger ju inget högt. Folk blir typ sura för minsta lilla kritik, fast den är ärlig.

Sen var det min tur o det var typ kvällens värsta höjdpunkt!! XD Jag o mina körsångerskor körde Mirakel med Björn Renelid (från stora mello, ni vet vilken låt det e) med nyskriven text av lilla mej. Vilket jävla röj det blev! Alla typ skrek efter mer redan innan jag var klar, men jag pallade inte mer just då. Man vill ju gärna värna sin integgritet, så det blev bara några snabba autographs till dom mest disperata. LOL!

Sen blev det typ dans och så, o då började gubben i dom röda byxorna tjaffsa. ROFL! Han anklagade mej för och va full o ha önskat hårdrockslåtar från typ 70-talet, lixom. Men hallå! Jag o hårdrock, det funkar ju bara inte!!! Så då berättade jag för han att jag inte tar skit från såna som honom, and then he finally shut up. Period!

Sen fick jag veta att han vart sångare i ett av sveriges första punkarband, men hur bra var dom egenkligen? Fy fan va trött jag blir på såna jävla självupptagna typer! Bara för att dom tror att dom var nåt förr i tiden så tror dom att dom kan göra precis vad som helst nu oxå. Nooobs!!!

Jaja, kvällen slutade typ med att jag fick lämna visitkort till dom som ville att jag skulle skriva nåt till dom. Jag säjer bara: ställ er i kö! Senast jag kolla hade jag en halv miljon läsare på den här bloggen, o alla dom kan jag ju inte bara svika.

Puss o kraaam på er, alla mina fans! Ses imorron!

Till MB: Förlåt mig för att jag använde din 50-årsfest till det här tramsiga inlägget. Glöm allt ovanstående och låt mig istället säga så här: det var den roligaste fest jag varit på på länge. Ett mirakel, rent av! Stort tack!

Till "körsångerskorna" alternativt "bibliotekarierna": ni är bara bäst. Låt mig nu äntligen få skriva den där Wikipediaartikeln, så att alla andra också får veta...

Och till "gubben i de röda byxorna": du och sambon var verkligen jättebra, men det behöver väl knappast påpekas. Ingen hade ju förväntat sig något annat!

Ett av Sveriges första "punkarband": Kriminella gitarrer - Knugen Skuk