Öppet brev till min vän Amerikas Förenta Stater

Kära du:

Vi trodde att det var du som vann andra världskriget. Vi trodde att det var du som var vårt bålverk, vår garant mot det onda i världen. Vi trodde att du var vår vän.

Vi trodde fel.

Länge svävade jag i den pinsamma villfarelsen att det var de allierade med dig i spetsen som besegrade det nazistiska Tyskland. Till mitt försvar härvidlag måste sägas att jag var en mycket ung och i lika måtto naiv pojke som inte visste ett smack om historia. Åtminstone inte mycket mer än den "historia" som skildrades i små svartvita seriemagasin med bredhakade amerikanska och brittiska hjältar å ena sidan, och vek tysk kanonmat (som bara kunde säga "achtung!", "feuer!" och "aarrgh!") å den andra.

Som något mer påläst vuxen är det bara att konstatera att jag som sådan ung pojke var idiot. Och om inte idiot, så åtminstone mer än lovligt godtrogen. För de som verkligen besegrade Tyskland kom inte från väster, utan från öster. Hur trist det än kan tyckas ur vårt självgoda västerländska perspektiv så var det utan minsta tvivel ryssarna som slutgiltigt krossade Hitler, om än med benägen hjälp från Storbritannien, Kanada, Frankrike och dig själv. Men det var inte du som på egen hand klarade biffen, trots att det ibland låter så.

Sedan kom det kalla kriget och du seglade upp som den goda motparten till det onda Sovjetunionen. Om det finns förstås inte mycket att säga; vilken demokratiskt sinnad medborgare skulle vilja få Stalin, Chrusjtjov eller de andra grabbarna på halsen? (Eller en bindgalen McCarthy, för den delen? Men just det hör ju inte hit.)

Nåja, någon liten sak finns kanske ändå att anmärka på angående ditt världspolitiska agerande. Exempelvis ditt idoga napalmbombande av länder i tredje världen. Eller ditt understödjande av vänligt sinnade men brutala militärdiktaturer i några på måfå utvalda centralamerikanska stater. Men, hallå - det gjorde ju inget eftersom det var så långt borta. Och det var ju trots allt för en god sak.

Samtidigt som du växte dig allt starkare förvandlades vi och nästan alla andra västeuropeer till beundrande hangarounds som inte ville annat än att bli det du och dina medborgare redan var. Alltså gjorde vi allt vi kunde för att apa efter dig; vi klädde oss som du, vi såg alla dina filmer, vi hörde all din musik, vi åt likadan mat som du. Vi älskade dig! Förstår du? Vi älskade dig verkligen!

En del människor kallade i och för sig detta världsvida spridande av din livsstil för kulturimperialism: de påstod att du medvetet försökte dränka resten av världen i dina speciella värderingar och din speciella smak. Och kanske var det sant, för det är inte utan fog som Sverige ironiskt numera kallas "lilla USA".

Dessvärre - eller dessbättre, välj själva - var inte alla människor lika imponerade av din livsstil och din något västernbetonade argumentationsteknik. Det hände allt oftare att en del blev mäkta förgrymmade när du med samma finkänslighet som hos en stetsonhattprydd texaspolis bombmullrande påpekade att saker och ting nog borde skötas på annat sätt. Det vill säga: på ett sätt som bättre överensstämde med din för stunden uttalade politiska vilja. Allt sammanfattat med den något drastiska men typiska cowboyformuleringen att "de som inte är med oss är emot oss".

Sådant imponerar inte på människor utanför Västeuropa och den egna kultursfären. Sådant leder bara till olycka och elände, vilket du förstås blev varse i september 2001. Just det var förresten synnerligen olyckligt, tro inte att jag tycker annat. Men var det oväntat med tanke på hur du agerat i exempelvis Mellanöstern? Nja...

På senare tid har du enligt min mening börjat uppvisa ett alltmer aggressivt beteende. Du tycks göra ditt allra bästa för att befästa ditt växande vanrykte som rå sälle och maktfullkomlig världspolis. Och innan du nu brusar upp och drar fram pickadollan: kom ihåg att jag är din vän. Jag säger inte det här för att vara elak mot dig, utan för att varna dig. Det är nämligen så att många människor börjat uppfatta dig som en steroidförväxt, labil och riktigt osympatisk kille. De är inte avundsjuka på din frihet eller ditt politiska system, som du själv brukar hävda just innan du ska till att slå någon på truten. Nej, de är rädda för dig, och det är de därför att du har förvandlats till en riktig buffel, en högst otrevlig typ starkt påminnande om en mäktig maffiaboss helt utan skrupler; en snarstucken, oberäknelig typ som regerar helt efter egen plånbok och utan att lyssna på andra. Eller för att lägga sig på en annan nivå som bättre passar den här texten, men som dock bygger på samma mekanismer: du har förvandlats till en vanlig simpel skolgårdsmobbare.

Visst känner du väl igen typen? Killen som pucklar på andra mindre pojkar som av någon anledning stött sig med honom? Killen som ständigt har en svans av fega och rädda ja-sägare på sin sida? Killen som bär sig illa åt bara för att han är starkare och mer brutal än alla andra? Så klart att du känner igen honom; du är ju inte dum.

Jag vill dig inget illa, så här ska du få ett tips i all välmening: läs Bamse. Det finns en viktig sak att lära sig av den dunderhonungsätande björnen, trots att han ibland felaktigt beskylls för att vara kolumnist. Nämligen: är man så stark som han är måste man vara snäll. Och snäll är något du inte längre är.

Rammstein - Amerika:

Elefantminne

Om jag hade haft minne som en elefant skulle jag inte behöva sitta här mitt i natten och aktivt intala mig att jag inte bara är en föraktlig människa, utan också en usel författare. Eller ”ordkonstnär”, som det förmätet står tryckt på mina visitkort.

Självdestruktion. Just denna onda aktivitet sysselsätter jag mig förvånansvärt ofta med; den är nämligen en av mina absoluta specialiteter. Om inget bättre finns att göra berättar gärna någon sadistisk del av mitt psyke för mig hur värdelös jag är. Mångordigt, välformulerat och med en mängd praktiska (och alltid lika pinsamma) exempel.

Ibland räcker det förstås inte med att jag är en oduglig sagoberättare. Då är jag dessutom en fånig, föraktlig individ som inte kan någonting alls. Överhuvudtaget. Förutom att göra mig till idiot i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Min familj hatar mig, bara för att ta ett snabbt och belysande exempel. Jag är - och har alltid varit - en usel pappa. För att inte tala om min tvivelaktiga insats som äkta man. Inte nog med att naturen behagat utrusta mig något klent (ja, ni vet vad jag menar); jag är dessutom ful, illaluktande och på senare år tämligen lönnfet, särskilt i magtrakten. Därför är det inte konstigt att min fru ger mig dyra spritsorter jag sannerligen inte förtjänat i present – hon räknar antagligen med att jag ska supa ihjäl mig så att hon kan börja leva igen.

Med all denna självömkan lagd i dagen inser jag plötsligt att det nog är lika bra att jag gör en ordentlig sammanfattning över en del av mina övriga pinsamheter medan jag ändå håller på:

• Jag yrkesarbetar med mikrofoner och har gjort så i över tjugofem år. Men vad vet jag egentligen om dessa tingestar? Det chockerande svaret är: ingenting. Åtminstone ingenting av värde, vilket ofta visar sig exempelvis när kunder ringer och vill ha klara och tydliga instruktioner om hur de ska gå till väga för att bygga om vrak från 70-talet till moderna monstermikar som diskret och felfritt korrigerar falsksång. Jag vet förstås aldrig vad jag ska svara, utan ljuger istället så fräckt jag kan. Alltid. (Om min chef händelsevis och som av ond slump läser detta: jag skojar naturligtvis. Jag kan givetvis allt om mikrofoner. Verkligen allt.)

• Min bildning är ytterst grund. Jag har inga högskole- eller universitetsstudier att skryta med, även om det i och för sig var oerhört nära att jag läste några poäng litteraturhistoria för några år sedan. Men - nära skjuter inga ”vära”, som en av mina små flickkusiner insiktsfullt påstod för många år sedan. (”Vära” lär för övrigt betyda ”beväringar”, alltså värnpliktiga. Men jag är förstås inte helt säker ens på det, eftersom jag inte vet så mycket om någonting.)

• Jag vet emellertid alltid vad jag tycker - tills någon ifrågasätter mina synpunkter. Då vet jag plötsligt ingenting alls längre. Det är nästan som om någon sorts hjärnvågsneutraliserande magi vore inblandad. Att diskutera saker - oviktigt vilka - med mig är således som att tala med en vägg. En sned och illa tapetserad vägg, för att var exakt. Har man tur ekar det. Men räkna inte med det.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag har nämligen burit mig dumt åt under hela mitt liv, och kommer troligtvis att fortsätta med det. Till egen och andras förtret.

Det är när insikten om denna min oerhörda oanvändbarhet kommer i dagen som jag skulle behöva en elefants minne. Då skulle jag plocka fram en annan kusin och låta honom upprepa hans omdöme om sådant jag skrivit. Och jag skulle återkalla för mig okända människor jag mött under hundpromenader och kulturnätter, och bett dem reprisera de få enkla meningar som för en kort stund förmått lyfta mig bortom de värdelösas hopplösa krets.

Jag vet mer än väl att jag inte är någon Göran Tunström eller Björn Ranelid. Men när folk säger att de kommer att tänka på sådana författare när de läst mina alster önskar jag bara att jag efteråt hade kunnat minnas vartenda ord, varenda välvillig formulering. Det finns nämligen stunder när jag mer än väl hade behövt dem. 

Som nu, till exempel.

Föreningen Förnuft & Sanning - på riktigt

För tillfället är jag lite ledsen. Man kan inte bli annat när man närmast som av en slump upptäcker på vilket elakartat vis sanningen ibland kanske inte överträffar dikten, men väl tangerar den. Det händer nämligen att sådant jag skriver och tror att jag själv fantiserar ihop visar sig ha paralleller i den så kallade verkligheten. Ibland har de funnits där redan från början, långt innan jag började skriva. Dock utan att jag varit medveten om dem, vill jag särskilt påpeka.

Men ibland har dessa paralleller uppstått först efter att jag skrivit klart mina berättelser, vilket möjligen kan te sig en aning underligare. Värst i min bokserie vad gäller sådana senkomna parallelliteter är utan tvivel Det obrytbara mönstret där flera påhittade händelser tycks ha tjänat som inspiration för verkligheten. (Anmärkning för de som läser alla texter bokstavligt och utan sinne för humor: föregående formulering är bara tänkt som ett skämt, den är inte ett så kallat pseudovetenskapligt påstående.)

Exempel finns det förvisso gott om, men värst var utan tvivel när en ung man i bekantskapskretsens periferi förolyckades på sitt arbete. Olyckan var nämligen kusligt lik en nyckelscen i ovan nämnda bok, och till råga på allt bar de båda inblandade personerna samma namn. Jag vet: det låter som ett dåligt skämt. Men det är faktiskt alldeles sant. Tyvärr.

Hjärnan gör allt för att finna mönster - även där det inte finns några, säger ni. Visst är det så. Och jag nämner inte dessa ytterst tragiska omständigheter för att smaklöst underbygga några påståenden om övernaturlighet (nix, inte här) eller annat som inte har ett dugg med den här texten att göra. Jag nämner dem bara för att belysa fenomenet med att verkligheten ibland har en otäck tendens att apa efter sådant jag skrivit, och att det ofta sker på ett sorgligt eller obehagligt vis.

Och nu har det alltså hänt igen. Fast denna gång med Erik Johannesson och den fiktiva föreningen Förnuft & Sanning. Vad föreningen Förnuft & Sanning står för hörs på namnet: man har tagit som sin uppgift att med näbbar och klor motarbeta allt sådant som strider mot det föreningens medlemmar menar är sanning och sunt förnuft. Så långt inga problem, för vem tycker inte om sanning och sunt förnuft?

Problem uppstår istället när Erik Johannesson dyker upp på scenen, eftersom själva hans existens strider mot i synnerhet sunt förnuft. Alltså - resonerar de panikslagna medlemmarna - måste han vara en bluff, en charlatan, en spridare av lögner och vidskepelse. Ergo: han måste motarbetas och krossas till varje pris.

I början använder sig Förnuft & Sanning av media för att med hån, trakasserier och personangrepp smutskasta Erik. Tonen är uteslutande hätsk och raljerande och någon egentlig diskussion förekommer aldrig. När dessa grobianmetoder inte hjälper tar man till andra och betydligt mer radikala lösningar, men vill man veta mer om den saken får man läsa boken. Den finns för gratis utlåning på biblioteken i Klippan och Ljungbyhed, om man inte vill köpa den.

Förnuft & Sanning är en produkt av min fantasi; föreningen finns inte på riktigt. Åtminstone var det vad jag trodde tills jag råkade snubbla över en hel rad ovanligt hånfulla kommentarer till någon artikel vars innehåll jag nu inte kan dra mig till minnes, vilket heller inte är särskilt viktigt för det här resonemanget. I alla fall: det förvisso välformulerade men hånfulla och självgoda spår dessa kommentatorer lämnade efter sig ledde rakt in i en helt och hållet verklig förening, och när jag upptäckte detta var min första tanke: "Va? Finns de där på riktigt?". Och det är just detta som gör mig så ledsen.

Det vilar en sorts unken vilja till allmän konformism över min påhittade förening Förnuft & Sanning. Alla måste tycka likadant och bekänna sig till samma tro, annars tar fan bofinken. Och de som tror eller tycker annorlunda måste omgående "upplysas" och ledas in på den rätta vägen med alla till buds stående medel. Även innefattande sådana medel som i ett fritt, civiliserat samhälle borde betraktas som både kränkande och odemokratiska. Vilket förstås ändå måste vara ok, eftersom det sker för den goda sakens skull. Liksom bombkastande eller av staten sanktionerad tortyr kan vara ok. Eftersom även det sker för den goda sakens skull.

Det finns otvivelaktigt något sorgligt över allt detta, men i synnerhet över det här: om man säger sig stå för upplysning och sunt förnuft, och om man samtidigt säger sig vara orolig över att just den varan verkar minska i dagens samhälle - varför använder man sig då av retorik som gör den man vill övertyga arg och sårad? Om inte det är kontraproduktivt, så finns det sannolikt inget som är det.

Och låt mig nu för guds skull (det är bara ett uttryck och inget religiöst ställningstagande) klargöra följande, innan jag blir kastad till vilddjuren:

Det här handlar inte om sakfrågorna; om vad som är kvacksalveri eller inte, om vad som är pseudovetenskap eller inte. För det bryr jag mig ärligt talat inte ett dyft om. Det här handlar enbart om människosyn - hur man värderar sig själv i förhållande till andra människor. Vilket ofta och alltför tydligt avspeglas i hur man väljer att bemöta sina meningsmotståndare, exempelvis i något mer eller mindre offentligt diskussionsforum.

Jag är kanske inte en särskilt klok, påläst eller intelligent individ, men detta vet jag i alla fall säkert: det finns inte en enda oliktänkande människa i världen som kan vinnas över till den egna sidan med hjälp av hån, raljeri eller elakhet. Det är sunt förnuft och så enkelt och självklart att det borde kunna förstås av alla. Ändå väljer förvånansvärt många just denna simpla, dåraktiga väg, antingen av oförstånd eller - vilket är värre - av grälsjuka, högmod och självgodhet.

Man skaffar sig inte nya vänner genom att slå dem i huvudet och kalla dem idioter. Gör man så, blir det dessvärre bara Förnuft & Sanning av alltsammans. Och det är väl ändå inte det som är syftet med den högst verkliga föreningen Vetenskap och Folkbildning? Men rätta mig gärna om jag har fel på den punkten...

Ett plakat som finns beskrivet i det sista kapitlet av Erik Johannesson, med solglasögonförbud och allt: