The Moped Lads

Det sägs att Europas enda vilda apor lever på Gibraltar. Det är fel. En god del av dem uppehåller sig nämligen på eller i omedelbar närhet av Hemköps parkering i Ljungbyhed, sittandes bakom ratten i åt hervete för stora bilar.

Jag har några enkla frågor som kanske kvinnan i den silverfärgade Saaben kan svara på? Eller någon annan, med samma tvivelaktiga beteende:

1. Om du vet att du inte kan prata i telefon och köra bil samtidigt, varför då ens försöka? Men det är klart: du har kanske inte en aning...
   
2. Är blinkersspaken svår att komma åt i Saab-bilar? (Jag vill minnas att min satt något åt vänster från ratten räknat. Om man hittar den och händelsevis för den uppåt blinkar höger lampa. Om man för den nedåt blinkar vänster. Men det är förstås länge sedan jag körde Saab, och mycket kan ju ha hänt med tekniken sedan dess.)
   
3. Är det svårt att förstå att andra kanske vill komma fram med sina bilar redan innan du har avslutat ditt säkert oerhört viktiga telefonsamtal? Eller att en del människor kan bli en aning irriterade på att du har spontanparkerat på det mest olämpliga stället inte bara på hela parkeringsplatsen, utan sannolikt i hela Sverige? Va? VA!?

Vänligen svara i kommentarfältet nedan. Jag ser verkligen fram emot dina förklaringar. Tack på förhand, pucko. (Och här vill jag understryka att det inte bara var jag som var drabbad av denna idoits framfart, utan ungefär fem till tio bilar till...)

Suck. Och det här som skulle bli ett så trivsamt och trevligt inlägg, helt fritt från ironier, sarkasmer och surgubbigt gnäll. Men det verkar dessvärre som om jag kommit till en punkt i tillvaron när det inte längre går att finna något som gör mig glad, utan att ordet "skade" petas in framför. Och nu ska jag ställa er en fråga ni inte nödvändigtvis behöver besvara:

Har man blivit lite väl medelålders när nästan allt man tycker om plötsligt visar sig vara minst tjugofem år gammalt? I så fall måste jag upplysa er om att jag blivit väldigt medelålders den senaste veckan. Jag har exempelvis lyssnat på Simple Minds bästa album "New Gold Dream" (1982) i bilen, återupptäckt Clannads "Skellig" (1987) efter en läsupplevelse i Dick Harrisons sällskap, samt laddat hem en punkskiva från -82 som jag tidigare bara hade på kassettband. (En enkel förklaring till ordet "kassettband" finns här.)

Jag går alltså i otakt med tiden. Eller om det är tiden som går i otakt med mig. Oavsett vilket blev jag väldigt glad när jag upptäckte att det tidigare nämnda punkbandet fortfarande turnerar! Tills jag hittade dem på Youtube och blev klar över att de på något outgrundligt vis - precis som jag själv - förvandlats till lönnfeta gubbar.

Det är när man inser att det gått så långt med en som man ger sig på andra människor, exempelvis vissa bilkörande kvinnor utan tillstymmelse till vare sig simultanförmåga eller skam i kroppen. Eller för den delen mopedburen ungdom, som förvånansvärt ofta - och tvärtemot vad de själva antagligen tror - gör ett minst sagt löjligt intryck på den omgivning de med katastrofalt överdimensionerat självförtroende försöker sätta skräck i.

Prologen i Erik Johannesson (där fick jag in det igen!!!) handlar just om detta - om hur ett gäng unga ligister gör sig till åtlöje helt och hållet genom egen försorg, och på ett sätt jag själv tycker är oerhört roligt.

Vårt eget moppegäng (som förresten är misstänkt likt det ovan nämnda, hur det nu kan komma sig...) blir därför den ingalunda självklara kopplingen mellan då och nu; de tillägnas härmed låten "Moped Lads" med Peter & The Test Tube Babies från guldåret 1982. Det är väl bara en tidsfråga innan de små fåntrattarna börjar köra silverfärgade Saabar och prata i mobiltelefon utan att samtidigt kunna styra...

Sjung gärna med i refrängen, texten går så här:

It's the moped lads
they like to think they're bad
it's the moped lads
if you hit 'em they'll tell their dads

Då:

Nu:

Schäjk Oäjt

Reklam. Jag brukar med bestämdhet hävda att den är ett otyg; att den är förnedrande; att den är spekulativ; att den är pinsam. Samt att den är det yttersta beviset för hur genomkommersialiserat vårt västerländska samhälle är, vilket inte på några villkor får ses som ett positivt omdöme.

Att säga att jag tycker illa om det reklamen försöker sälja skulle nog vara att gå till överdrift. Jag har nämligen inget emot datorer, trosskydd, mobiltelefoner eller ögonfransförlängande mascara. I princip, alltså. Däremot har jag mycket svårt att förlika mig med att reklammakarna i allmänhet tycks anse att vi, de potentiella kunderna, utan undantag är dumma i huvudet. Eller att vi åtminstone befinner oss på en genomsnittlig åttaårings intellektuella nivå. Men - det där är en sak jag tillåter mig att göra upp med i min kommande bok Erik Johannesson, med troligt boksläpp i augusti (tjat, tjat, tjat...) så därför lämnar jag den delen av ämnet här och nu.

Ibland lyckas emellertid reklam av tv-shoptyp göra mig på riktigt gott humör. Det är inte ofta, det ska erkännas. Men när det väl händer blir jag så uppspelt att jag bara måste dela med mig av det roliga. (Och det är alltså detta som är denna veckas "trigger", det vill säga det som initierade denna text...)

Shake Weight. Ett träningsredskap som enligt uppgift stärker musklerna så att man blir hård och slät istället för mjuk och dallrig. På undersidan av överarmarna, vill säga. Denna tingest ser ut som en hantel, men ska inte lyftas utan - skakas. Rytmiskt, och fram och tillbaka. Och dessutom på ett låt säga högst suspekt vis som tämligen lätt för tankarna till viss erotisk aktivitet. Konstruktörerna av det här trevliga och inspirerande redskapet måste ha skrattat sig fördärvade när de insåg vad de gjort.

Och de är i så fall inte ensamma. Gör man en sökning på exempelvis Jotob finner man ganska omgående ett antal mer eller mindre lyckade parodier på den officiella reklamfilmen för denna eminenta apparat. Alltså ren gratisreklam.

Jag bryr mig inte så mycket om ifall det var meningen att det skulle bli så, inte i det här inlägget. Men håll med mig om att det här ändå är bland det roligaste dumskallekommersialismen frammanat på den här sidan om jordens förutspådda undergång. Så gör nu som jag enträget bett min fru göra; börja träna. Det kan aldrig skada...

Fontänsarkasm

Det finns en brittisk TV-serie som heter Grumpy Old Men där kända medelålders män utgjuter sig å det grövsta om sådant som irriterar dem. Det är oerhört förvånande att produktionsbolaget bakom serien ännu inte hört av sig till mig.

Jag är kanske inte lika känd som Bob Geldof, Tim Rice eller Rick Wakeman. Ok, det köper jag. Men annars uppfyller jag med råge alla kriterier för att få vara med. Jag är sålunda medelålders, irriterad på det mesta, och har viss förmåga att ösa illvilliga och stundom välformulerade sarkasmer över alla företeelser som inte faller mig på läppen. Det mesta som är yngre än tjugo år, alltså.

Det här kommer knappast som en överraskning för någon i min bekantskapskrets, i synnerhet inte för min fru som vid varje - ja, varje - hundpromenad tvingas lyssna på mitt gubbknorrande om än det ena, än det andra.

Inget är bra. Det vill säga; inget är så bra som det var förut, när jag var yngre. Ta bara detta med melodifestivalen. (Eller "Stora mello", som spektaklet visst numera kallas på Bolibompa-språk. Alltså i motsats till "Lilla mello", som är exakt samma sak men med ca fem år lägre medelålder hos de fantastiskt talangfulla deltagarna.)

Jag råkade se några nummer ur semifinalen i torsdagskväll, och jag säger som min chef brukar säga: jag är inte särskilt imponerad. Om syftet med "Stora mello" är att ytterligare befästa mainstreamkultur som är så mainstream att det gör ont inte bara i all världens botox-stinna "bloggerskor" med storhetsvansinne och groteskt svullna munläppar (det senare ett språkvidrigt förtydligande för undvikande av smaklösa missförstånd), utan dessutom och till och med i Kaj Kindvall - ja, då har man antagligen lyckats.

Låt oss ta Sveriges tävlingsbidrag som exempel. Jag har inget emot Eric Saade som person eftersom jag inte känner honom (för då hade det möjligen varit en helt annan sak), och följande kritik riktar sig inte mot honom. Men låten...

Jag frågar mig fortfarande, som före detta låtskrivare av diverse syntpop- och instrumentalalster, hur det är möjligt att skriva en låt som är så utstuderat förutsägbar att till och med solens uppgång ter sig som ett under av oförutsägbarhet vid en direkt jämförelse. Varför vill man tillverka en låt som redan är tillverkad en miljon gånger, men som ändå är ny på något idiotiskt och fullständigt obegripligt sätt? Jo, därför att mainstreamkulturen eftersträvar igenkänning. För det är ju så tryggt och bra. Och precis det som jag avskyr i all konst, men i synnerhet i musik...

Jag brukar föreställa mig ljud och harmonier som färger. Stråkar är blå, bas är svart och gitarr har en brun eller spretigt grafitgrå nyans, beroende på klang och grad av distorsion. Progressiv rock brukar vara ett färgsprakande fyrverkeri, ett veritabelt kinderägg fullt av glädje och totalt oväntade överraskningar; jazz en djupblå, mjuk sammetsduk; metal en betongkloss av kondenserad, rödglödande ilska. Popular är blekt, blekt beige. I bästa fall...

"Du behöver ju inte titta!" säger nu beundrare av ESC och Krister Björkman. Och det äger onekligen sin riktighet. Alltså är det precis det jag inte tänker göra. Titta, alltså. Vad mig anbelangar får gärna hela festivalen stoppas upp i ett mörkt hål, förslagsvis i nämnde festivalgeneral där det sannolikt - och som av en lycklig slump - ändå borde vara ganska gott om plats.

Vet ni, ibland önskar jag att jag hade min gode vän N:s förmåga att obehindrat sprida multipla sarkasmer omkring mig. Och att dessutom göra det med gott samvete. Men jag kommer att bli bättre, tro mig. Dagens "fundering" ter sig redan som en formlig fontänsarkasm i jämförelse med mycket annat jag kläckt ur mig det senaste halvåret.

Till sist måste jag dessvärre tillkännage att det kommande boksläppet antagligen kommer att skjutas upp till slutet av augusti eller början av september. Men mer om det inom kort.

Här har ni en sorts mainstreamlåt, men ändå inte. Och det här gillar jag faktiskt, tro det eller ej...

Evolutionens specialanpassade individer

Min fru får alltid sina bästa idéer när hon står i duschen; det är ett allmänt känt faktum i den här familjen, men också en talande illustration till min egen kreativa sida. Hon är nämligen inte ensam om att tänka bra i bara mässingen.

Härom morgonen, medan jag svor och grät över att ha fått schampo i ögonen (ja, jag använder schampo, fast inte så mycket åt gången) kom jag att tänka på hur vist evolutionen ordnat det för somliga individer. De tycks, för att förtydliga saken, ha begåvats med fördelaktiga yttre attribut som radikalt underlättar livet för dem. Orättvist? Jaa - naturligtvis. Men sådan är nu en gång världen, så just den aspekten av den här funderingen ska vi inte hänga upp oss på. Den här gången...

Nej, det handlar alltså inte om hur snygga dessa somliga är, utan om hur funktionsdugliga de blivit. (Om det hade handlat om skönhet hade jag antagligen inte skrivit det här, eftersom jag inte tycker att vi som blivit vackra bör skryta om saken.)
Ta bara Shane MacGowan, före detta(?) sångare i legendariska The Pogues, som exempel. Han håller på med musik, eller hur? Då behöver man ha bra öron, eller hur? Shane MacGowan har fått öron, eller hur? Vilket alltså bevisar att evolutionen gjort Shane MacGowan särskilt lämpad att bli musiker. Så enkelt som så!

Exempel nummer två på specialanpassade individer är förvisso något äldre, men icke desto mindre helt och hållet relevant. Och det var för övrigt den här mannen jag kom att tänka på när jag fick vatten i ögonen tidigare i veckan.

Man skulle kunna tro att han var född i någon regnig del av världen, men vid närmare efterforskningar visar det sig vara tvärtom: Egypten. Fan också, för att uttrycka sig en aning vulgärt och tillika besviket.

Men varför hänga upp sig på detaljer? Kanske visste någon gudomlig del av evolutionen om att han en dag skulle komma att flyga till Storbritannien, där det ju som bekant regnar en hel del? Och i så fall var det ju bara hyggligt att utrusta honom med världens buskigaste och bästa skydd mot rinnande regnvatten. Låt mig alltså presentera mannen som aldrig någonsin fick schampo i ögonen när han duschade: herr Rudolf Hess!

Just det - en tysk. Och när vi ändå halkat in på dessa ständiga germaner är det säkert läge att i vanlig ordning avsluta med lite musik, nämligen tysk sådan. För andra veckan i rad lobbas här för min nya favorit Max Raabe - mästare på att tillsammans med Palast Orchester återuppväcka 20- och 30-talsklassiker i tidstypisk stil, vattenkammat och fint precis som sig bör. Mein Kleiner Grüner Kaktus!