Läses med journalfilmsröst á la 1940-tal:
Efter en veckas välgörande(?) tystnad är åter er favoritförfattare tillbaka med nya, ogenomtänkta åsiktsyttringar, full av lika delar skrivlust och omskakande upplevelser i främmande land. Åh, vilken fantastisk resa!
(Och nu åter till ett något mer sansat och modernt tilltal:)
Det främmande landet skulle alltså vara Tyskland, och mer geografiskt exakt Berlin. Det hela var tänkt som en avkopplande helgresa med god mat, gott vin, trevligt sällskap och en del kulturella och historiska upplevelser. Och för att uttrycka sig en aning litterärt tillgjort: föga anade jag i vilken omfattning allt skulle komma att hällas över mig, likt en spann iskallt vatten. I synnerhet den historiska delen, som är så plågsamt närvarande att det inte går att komma undan även om man skulle vilja.
Det har väl knappast undgått någon att Berlin har ett minst sagt dramatiskt förflutet, eller hur? Är det inte krig och elände, så är det "die Mauer" och elände. Å ena sidan, vill säga. Å andra är det otvivelaktigt tyskt gemyt, currywurst, Berliner Kindl (öl) och Biergärten för hela slanten. Hur trevligt som helst. Så varför då antyda något annat?
Jo, därför att mitt Berlin är något mer, nämligen i allra högsta grad en stad full av svindlande motsägelser. Det trevliga bor alltid och utan undantag granne med det obehagliga; det sedan länge passerade kastar alltid och utan undantag sin skugga över det nuvarande. Det går inte att komma ifrån. Och frågan är förstås om man verkligen vill undvika allt det där hemska som ligger på lur på de mest oväntade ställen.
Ta bara mässingsplaketterna som finns inlagda i ganska många trottoarer i centrala Berlin. De är små och ganska oansenliga, men tar man sig tid att läsa texten på dem reser sig ofrånkomligen nackhåren:
Just sådana här minnesmärken råkade jag för första gången stöta på i gamla östberlin invid ett hus vars fasad fortfarande - nästan 66 år efter krigsslutet - var fullständigt översållad av kulhål. Det ger en onekligen perspektiv på saker och ting.
Ett annat utmärkt exempel på Berlins dubbelnatur fann vi sannerligen vid S-bahnstationen i Grunewald. Vi kom dit sent på eftermiddagen och var ganska törstiga, så vi tog en välförtjänt paus på en trivsam liten Biergarten på andra sidan spåren. Den typiskt tyska servitrisen var oerhört trevlig, ölet smakade fantastiskt bra, atmosfären var i det närmaste magisk - så som den antagligen varit de senaste 100 åren. En aning som Snövit och de sju dvärgarna, om ni förstår hur jag menar.
Sedan gick vi uppskattningsvis 200 meter och befann oss plötsligt på "Gleis 17", spår 17 på svenska. Till en början såg det bara ut som en nedlagd perrong belagd med metallgaller med någon sorts mönster närmast de upprivna spåren. Tills jag upptäckte att mönstret var text.
Varje metallplatta var ungefär en meter bred. Varje platta motsvarade en dag. Så här stod det på den enda platta jag fotograferade:
Antalet människor varierade, liksom destinationen. Efter helgdagar var antalet större - mot slutet av kriget var det mindre. Men nästan varje dag gick tågen. Och allt var dokumenterat med tysk, förbannad noggrannhet.
En bild av perrongen, med träd där spåret en gång låg:
Tidigare på dagen hade vi besökt Topographie des Terrors, en kuslig fotoutställning om SS och Gestapo placerad i princip mitt i deras gamla högkvarter. Utställningshallen var full av människor, ändå var det i stort sett knäpptyst där inne.
Efteråt satte sig min fru på en bänk och grät. Och - det kan jag försäkra - hon är verkligen inte av den blödiga typen. Själv kände jag mig bara tom. En stund senare fann vi en genomtrevlig italiensk restaurang med gott vin, god mat och tyskt trevlig betjäning. Motsatser, som sagt. Hela tiden.
Sent på lördagskvällen när vi promenerade hemåt längs Friedrichstrasse upptäckte vi plötsligt att vi var lite hungriga, men McDonalds som vi passerade var naturligtvis inget alternativ. (Om det inte är det här hemma så varför skulle det vara det i Tyskland...?)
Det var däremot en korvkiosk - jag vet inte vad jag annars skulle kalla denna för en svensk så egendomliga inrättning - som sålde ett antal tyska läckra korvsorter samt naturligtvis "Berliner Kindl". (Man kan för övrigt se stället på Google Maps - det ligger mitt under järnvägsbron på vänster sida om man är på väg norrut.)
Vi mumsade gladeligen i oss korv, pommes frites, majonnäs och allt annat man fyllt våra papptallrikar med, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på skylten, strategiskt inmurad i väggen mellan den tidigare nämnda hamburgerrestaurangen och "korvkiosken" under S-bahn Friedrichstrasse:
Jag orkar inte översätta texten, men jag tror inte heller att det behövs.
Denna skylt får representera mitt Berlin, mitt emellan McDonalds och tysk korvkiosk. Ska jag skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte...
* * *
Ett PS, trots att jag i allmänhet tycker att post scriptum är onödiga nuförtiden, eftersom det är så enkelt att redigera text i efterhand:
Den gångna veckan har jag lyssnat på ljudboken "Berlin - slutstriden 1945" av Antony Beevor. Jag känner alltför väl igen miljöerna och människorna, men inte skräcken eller den fasansfulla känslan av undergång. Däremot blir jag alldeles förfärad när jag ser bilder från boken: Berlin i ruiner, hängda "desertörer", flyende människor, barnsoldater i för stora uniformer. Jag identifierar mig med dem, dessa olyckliga berlinare som kanske trots allt hade viss skuld i det som hände. Men särskilt ser jag mina egna barn mitt i denna olycka - i uniform, övergivna och utlämnade. Låt aldrig detta hända igen. Någonsin.
