Idétorka

Först tänkte jag skriva om tortyr, för att den vägen slutligen landa i "Vidgade-Vyer-Vortex" - det värsta tortyrinstrument människosläktet någonsin skapat. I alla fall i litteraturen. (Läs Restaurangen vid slutet av universum av Douglas Adams för att få veta mer om denna helvetesmaskin som på sätt och vis även förekommer i mitt eget senaste alster...)

Men det kändes ärligt talat inte särskilt kul, så då började jag fundera på om jag inte kunde göra narr av min familj istället; exempelvis genom att påpeka att min fru emellanåt uppvisar en slående likhet med Quasimodo (i romanen Notre-Dame de Paris av Victor Hugo). Det vill säga när hon tar på sig regnrock utanpå sin kapuschongförsedda vinterkappa. Puckeln hon därmed får på ryggen är försiktigtvis uttryckt inte att leka med.

Eller att min äldste son tidvis uppvisar samma slående utseendemässiga likhet med karaktären Neil i "Hemma värst" ("The Young Ones" i original) från åttiotalet. Se bild nedan.

Men inget av detta blev särskilt roligt, och därför gör jag det många fler borde göra vid idétorka; nämligen helt enkelt skiter i det, för att uttrycka sig rakt och vulgärt.

Jag återkommer således när jag har något vettigt att säga. Godnatt!

Boksläpp

Är det någon som möjligen lagt märke till att det blivit lite tunnare med blogginläggen den senaste tiden? Det beror inte på allmän slapphet, utan snarare på att jag hellre använder tiden till att bearbeta mitt bokmanus. Och vet ni vad? Boksläppet börjar äntligen komma inom synhåll...

Men bli nu inte till er i trosorna(?), som man brukar säga. Ännu återstår ungefär ett halvår innan Erik Johannesson transformerats till färdig bok. Men när det är klart kommer det som sagt att bjudas på boksläpp, och den här gången är tanken att det ska hållas på plats mitt i själva berättelsen:

Vid den ytterligt natursköna ravinen Djupe Skreva på Sydåsens norrsida hade man mellankrigsåret 1935 byggt ett danspalats som lämpligt nog fått samma namn som platsen det hade uppförts på. Det var ett stort imposant hus i trä och sten, ett flera våningar högt kråkslott med grönt koppartak över höga, spetsiga, vitmålade gavlar. Murgröna klädde in en del av den norra fasaden, och runt husets södra sida i den branta åsbacken växte frodig bokskog så nära att inte mycket plats fanns för någon park eller trädgård att tala om.

På en terrass strax väster om den imponerande fastigheten - som förutom lokal nöjesmetropol dessutom tjänstgjorde som turisthotell - hade man anlagt en tämligen stor dansbana i trä, från vilken man hade en vidunderlig utsikt över slättlandskapet nästan ända upp till Hallandsåsen flera mil bort. Om man stod nära det låga trästaketet vid dansbanans norra kortsida kunde man i skymningen vissa sommarkvällar få se den mjukt böljande slätten långsamt fyllas av markdimmor; hur de kom krypande genom sänkor och svackor i stora, drivande sjok i magisk älvdans. Det var utan tvivel mycket vackert, och om man inte tidigare sett natursceneriet var det så gott som förutbestämt att man någon gång under sin första danskväll i Djupe Skreva skulle hamna vid dansbanans staket, hänförd av den förtrollande synen. Så också Kerstin, som fram tills att hon upptäckte det stillsamma skådespelet mest hållit sig ur vägen, långsamt strosande mellan vita bänkar där par satt och talade eller vänslades med varandra, och låga, kedjekrönta stenpelare som markerade Djupe Skrevas gräns mot skog och äng.

Djupe Skreva - precis där hade jag tänkt hålla boksläppet, och helst någon gång mellan juni och augusti. Ett litet problem finns dock: bokens Djupe Skreva existerar inte. Men det gör till all lycka dess verkliga förebild Klöva Hallar. Turisthotellet är förstås nedbrunnet sedan länge, men själva dansbanan är återuppbyggd. Och utsikten är densamma, då som nu.

Det fantastiska och symboliska i att placera boksläppet just på denna plats är det nog bara jag själv och de två provläsarna som än så länge kan förstå. Men ni som närvarar vid denna lyckliga ockasion och sedan väljer att läsa Erik Johannesson - ni kommer att bokstavligen ha varit på plats där allting börjar; där karaktären Kerstin möter den överjordiskt vackre Johannes, som...

Nej, det tänker jag inte avslöja. Men jag lovar att försöka se till att den gamla 60-talsdängan A Whiter Shade Of Pale spelas, för att så att säga ge er något handfast att relatera till när ni på nytt befinner er på en fiktiv dansbana belägen på norrsidan av en lika fiktiv ås, och trädens lövverk högst mysteriöst tycks viska Johannes, Johannes, Johannes i den knappt märkbara kvällsbrisen...

Jesus i städskåpet

Det finns många saker att älska här i världen; glass, hundar, uppriktighet, maränger, spännande filmer, bra musik samt underkläder som inte skär upp i "geven" (som min äldste son skulle ha sagt för många år sedan, medan han ännu inte kunde uttala "R" och "Ö" korrekt). Men kärleken till och längtan efter Jesus är ändå det som tycks överskugga allt det ovanstående, vilket jag nogsamt blivit varse den senaste veckan.

Jesus har ständigt varit på tapeten. Hela familjen har ägnat honom oväntat stor uppmärksamhet, och vi har sökt honom både tillsammans och på egen hand. Ibland har vi funnit honom, ibland inte. De gånger han lyst med sin frånvaro har vi alla blivit lika bestörta och oroliga.

Frågan "Har någon sett Jesus?" har hela tiden hängt i luften, och för bara någon dag sedan fick vi äntligen svar på var han höll hus:

"Jag har lagt undan honom" sade min fru torrt. "Han ligger i städskåpet".

Jaha. Men det var kanske inte helt oväntat, trots allt. Den som älskar Jesus mest av alla i vårt hem heter nämligen Falcon och är en så kallad råttehund. Denna förbrytarhund har vid ett stort antal tillfällen stulit Jesusbarnet ur vår lilla symboliska julkrubba för att försöka äta upp honom, med halmbädd och allt.

Men ack - vår Jesus är av plast och inte direkt lämplig som hundföda. Därför har jag personligen gång på gång grävt fram frälsaren ur hundens gap och sköljt av honom under kökskranen. (Nej, inte hunden, era jäkla besserwissrar...)

Det lustiga är att hunden inte en enda gång stulit någon av de andra figurerna - inte Maria och inte Josef. Inte heller de tre vise männen eller ens kamelerna eller lammen, vilket väl ändå vore mer naturligt för en hund av hans typ. Nix; det är bara Jesus han vill ha. Vilket alltså till sist resulterade i att Jesus numera bor i vårt städskåp. Bara som ett tips till er som precis som jag ibland är lite nyfikna på var han egentligen håller hus.

Om man inte har läggning åt det hädiska, kan det kanske istället vara intressant att veta att min kommande bok nu är inne på den sista bearbetningen. Provläsningen är klar och utvärderingarna levererade eller på väg in. (Eller hur, Niclas...?) Lektör nummer ett - som jag för övrigt lyckades reta upp rejält - har gett mig sina synpunkter, vilka var i högsta grad nådiga. Trots att hon antagligen fortfarande tycker att jag är en skitstövel, eftersom jag lyckades med konststycket att lura henne. (Efter två tredjedelar av manuset tvingades hon omvärdera allt hon trodde sig vara bergsäker på, vilket är ett oerhört gott betyg. För mig.)

Dock, inget är så perfekt att det inte kan göras bättre. Finslipning och eget kritiskt redigerande återstår innan fler får läsa.

En sak kan jag emellertid avslöja redan nu, nämligen bokens slutgiltiga titel. Just det, nu är den äntligen spikad. Den blir - till föga överraskning får man förmoda - helt enkelt Erik Johannesson! Allt annat skulle - enligt lektören Susanne - vara alltför avslöjande...

Avslutningsvis ett strålande exempel på framgångsrik återvinning, något jag själv ägnar mig åt ibland. Eller...?