Dansbandsfeber

Alltsammans började med ett radioprogram, varken mer eller mindre. Året var 1989 och jag och min anonyme kollega (jag tvivlar på att han vill att hans namn blir känt i det här sammanhanget, varför jag i fortsättningen kommer att kalla honom för "X") led svårt av den tidens P4-musik som formligen östes över oss under arbetstid. Var det inte Lasse Stefanz så var det Berth-Idoffs, och jag minns att jag var så trött på alltsammans att jag var nära att krevera.

Och tro nu inte att det var nog med att ovan nämnda dansband spred sina musikaliska fekalier i etern, nej då. Vi arbetade på den tiden tillsammans med ett gäng medelålders damer vilka alla älskade dansbandsmusik, och därför följaktligen hela tiden falsksjöng och gnällnynnade med i "Mjölnarens Irene", Leende guldbruna ögon" och "Tiotusen röda rosor". Musiken skulle alltså gnidas och gnuggas in i våra ömtåliga själar till varje pris, vilket kort sagt var mer än vad någon normal man borde förväntas klara av.

Det gjorde vi inte heller. Efter några månaders idog psykisk terror grät X i vanmäktig förtvivlan, och jag gick omkring med ständiga och ytterst sura uppstötningar. Och så hade det antagligen fortsatt om inte den stora katastrofen drabbat oss via det förut nämnda radioprogrammet.

I P4 Radio Kristianstad utlystes plötsligt en tävling som på många sätt påminde en hel del om dagens "Dansbandskampen" på SVT. Fast utan bild, eftersom det som sagt var radio.

Fördelen med detta arrangemang var förstås att man slapp se "charmiga" leenden och "fräcka" blinkningar rakt in i kameran, vilket inte på något vis bör underskattas. Nackdelen var emellertid att alltsammans icke desto mindre lät rent för jävligt, för att uttrycka sig en aning vulgärt men dock helt sanningsenligt. Tävlingen riktade sig nämligen till länets alla dansband. Ja, ni läste rätt; alla band, oavsett förmåga eller rutin. Och alla skulle få vara med i radio, och således hällas över X och mig på bästa arbetstid, utan möjlighet till flykt.

Det gick naturligtvis fullständigt åt skogen: efter att ha tvingats lyssna på band med namn som "Connix", Ronnix", Jhonnix", "Berraz", "Jerryz", "Lars-Unoz" och så vidare i all ondskefull oändlighet, stod vi till sist inte ut längre. Något måste alltså göras, och det fort.

Efter en del desperat funderande kom vi till sist fram till att det mest effektiva sättet att bota vår dansbandsfobi måste vara att helt enkelt konfrontera den. Och då medelst en tämligen grym form av egenhändigt utförd kognitiv beteendeterapi. Vi bestämde oss alltså kort sagt för att själva bilda ett dansband, vars enda funktion - det kan inte nog understrykas - var att ta udden av det hemska som vi via radioapparaten utsattes för. "Gransonz" var ett faktum.

Utrustade med en uråldrig fyrkanalig portastudio, två Rolandsyntar, en dynamisk Milabmik av dessbättre utgången modell, samt en obändig övertygelse (som snart visade sig stämma) om att vi var avsevärt bättre än vissa av de "seriösa" band som figurerade i P4:s omänskliga tävling, satte vi igång. Jag spelade in musiken och körade, och X sjöng med äkta inlevelse, precis som en riktig dansbandssångare. Det lät oerhört illa, och vi var mycket nöjda.

Men sedan kom bakslaget. Någon av de dansbandsälskande damerna på vår arbetsplats fick nys om våra förehavanden, och därmed var det klippt. Resultatet av vår möda kopierades på enträgen begäran på kassettband och såldes för en billig peng (15 hela kronor vill jag minnas att det var) till de förväntansfulla spekultanterna. (Det senare en medveten felstavning, i ett lamt försök att skoja till det.) Men det var alltså nu den stora förlösningen kom. Eller katarsis, om ni vill:

"Åh, så bra ni är!" utbrast någon, varpå övriga tanter tondövt höll med. X och jag trodde inte att det var sant, och det var faktiskt i det läget som ångesten slutligen släppte och alltsammans istället blev enbart löjligt. Om någon betraktat oss då, skulle de antagligen ha sett hur elaka och illvilliga flin plötsligt spreds över våra ansikten. "Ok" tänkte vi, "det är alltså så de vill ha det..."

De närmaste åren spelade vi således in ganska många dansbandslåtar, alltid (med undantag av en del jullåtar) i ett urval grundat på sådant vi tyckte särskilt illa om. Och vi sålde dem med skadeglädje till alla som ville ha. Rika blev vi naturligtvis inte, men åtminstone glada och hela människor.

Gransonz lever fortfarande, trots att mer än tjugo år gått sedan den mödosamma resan mot mental läkning påbörjades. Den senaste inspelningen gjordes så sent som 2006(!), och ingen - allra minst X och jag - vet när det är dags igen. Men om inte "Dansbandskampen" snart tar slut på TV gissar jag att Gransonz inom kort på nytt kommer att behövas...

Nedanstående klipp är ett tidsfönster, mina vänner. För oss som var med är det som att se ner genom grumligt vatten som plötsligt klarnar. Det här är Gransonz allra första inspelning från 1989, något restaurerad rent ljudmässigt men för övrigt i original. Lyssnar ni noga kan ni höra desperationen i våra röster. Och det är faktiskt inget att skratta åt; det är så här man blir när man dagligen tvingas lyssna på musik man inte står ut med. Tänk på det innan ni skruvar upp radion och i nasal stilenlighet sjunger med i "De sista ljuva åren" utan att vara ensam i rummet...

Extraläsning för den sanne konnässören: Gransonz - diskografi

Filmtrailer

Veckans blogginlägg innehåller en efterlysning; fortsätt därför läsa. Kanske är det just du som eftersöks?

Jag skriver böcker, som ni kanske vet. Berättar historier. Målar med ord. Det är roligt, men kanske inte så lukrativt. Jag tänkte därför så här: för att nå ut till en större publik än jag gör nu (uppskattningsvis ca 8 personer, inklusive sympatiläsarna) skulle man kanske satsa på ett annat medium än litteraturen? För ni vet väl hur trista böcker kan vara? Text och text och text sida upp och sida ner - inte en enda liten bild.

Med film är det däremot annorlunda. Där förstår man verkligen intensiteten i en explosion, bara för att ta ett enkelt exempel. I en bok där det står "det sprängs" fattar man liksom inte riktigt.

Min tanke är därför att strunta i att publicera "Erik Johannesson" som bok, och istället göra om den till episk långfilm. Jag har redan flera scener klara i huvudet; det handlar bara om att hitta en finansiär. Nu är det väl i och för sig så trist att det gör man inte i en handvändning. Men om man har en trailer att visa upp borde det gå lättare, eller hur? Just det - en trailer får det alltså bli!

Därför efterlyser jag nu tre personer med följande nödvändiga kvalifikationer:

• Man utrustad med extremt djup basröst. Du ska vid varje givet tillfälle kunna låta dramatisk på samma sätt som speakern i Dressman-reklamen. (Den i slowmotion: "Grattis Helsingborg..." och så vidare.) Ditt jobb blir att medelst din röst ge sken av att filmen är spännande och lite farlig, och på så vis locka någon dumskalle att investera i den.
   
• Pyrotekniker med fordonssprängningar som specialitet. Dina arbetsuppgifter utgörs främst av att försöka få in så många explosioner som möjligt under de 60 sekunder trailern beräknas vara. Dokumenterad vapenfetischism är ett plus, liksom kunskap om amerikansk filmindustri. (Alltså inte filmkonst, utan filmindustri...)
  
  
• Redigerare med grava koncentrationssvårigheter. Dina stroboskopsnabba och till synes omotiverade klipp ska ge ett ungdomlig intryck avsett att attrahera unga vuxna (och andra) som inte förmår uthärda dialog med mer eller mindre intellektuellt innehåll. Vilket - när jag tänker närmare på saken - kanske egentligen inte kommer att vara ett problem i just den här filmen. Men för säkerhets skull, liksom.

Ansökan skickas hit, och jag lovar att alla sökande kommer att bemötas med tillbörlig respekt. (Moahahahaaa!)

I väntan på "Erik Johannesson - superhjälte" får ni hålla tillgodo med den här finfina trailern. Om min idé med explosioner och grov röst inte funkar gör vi den såhär istället:

Ko-ko!

Ok, ni vet ju redan det här, eller hur? Att jag är en tvättäkta tråkmåns? Som inte tycker om att sjunga snapsvisor, eller att dansa, eller att delta i fåniga lekar på fester och föräldramöten (i synnerhet det senare...).

Men egentligen bottnar detta trista beteende nog inte i att jag är exceptionellt tråkig som människa, utan snarare i att jag har svårt för att medvetet försätta mig i situationer som med etthundra procents säkerhet kommer att bli pinsamma på ett eller annat sätt. Helt säkert för mig själv, men med stor sannolikhet också för eventuella åskådare.

Ta bara detta med det där underliga fenomenet som brukar benämnas "dans", och som påfallande ofta mest påminner om ritualiserat, offentligt förspel. Eller pajaskonster, beroende på förmåga och stämningsläge. Det är faktiskt ganska löjligt. Tror ni mig inte? I så fall är det bara att ställa sig lite vid sidan av ett genomsnittligt dansgolv och låta blicken slumpmässigt vandra över de dansande. Tänk sedan bort musiken och vips har ni ett gäng spastiska fåntrattar med höftledsluxation framför er.

Jaja, jag säger som en irriterad flicka en gång sade till min kanske inte fullt så dansante vän på ett tonårsdisco för hundra år sedan: "Sluta för fan att vicka på röven!" Det är en talande mening som sammanfattar det mesta av dansens inneboende problematik, tycker jag.

Fast än värre blir det om någon plötsligt får för sig att man kanske borde kombinera dansens högst tvivelaktiga välsignelser inte bara med lekens, utan dessutom med allsångens. Och ja, jag har verkligen ett konkret exempel:

För några år sedan skulle en mig mycket närstående kvinna och hennes spexande kolleger vara med i ett arrangemang som hette "Allsång på Spången". Jag var kommenderad att närvara, vilket jag naturligtvis gjorde. Man vill ju inte bli ovän med mannen i familjen, som min äldste son med viss skadeglädje brukar påpeka.

Nå; jag hamnade alltså på första bänkraden tillsammans med tre busslaster förväntansfulla och tokroliga pensionärer, som av någon anledning blängde ilsket på mig för att jag nästlat mig in bland deras (onumrerade) platser. Det brydde jag mig inte om; jag utgick kallt ifrån att de inte skulle våga skada eller råna mig så länge det var ljust.

Underhållningen började. Min fru och hennes kolleger arbetade hårt för att få publiken att skratta, vilket också lyckades över förväntan. Åtminstone så länge skämten kretsade kring sådana kroppsdelar och -funktioner som det normalt inte skyltas offentligt med. Allvarligt talat: jag har aldrig varit med om en så snusksugen publik, varken förr eller senare! Något chockerad applåderade jag väluppfostrat som sig bör, och undrade i mitt stilla sinne hur den här kvällen skulle sluta.

Svaret (som för övrigt skulle visa sig vara "i katastrof") fick jag när nästa musikaliska akt äntrade scenen i form av två göteborgare som sannolikt just inhalerat kopiösa mängder uppåttjack samt bläddrat lite sporadiskt i boken "De värsta ordvitsarna i mänsklighetens historia ur ett västkustskt perspektiv".

Det var inte roligt. Och nu gick till min synnerliga förtret dessutom allsången igång på allvar, liksom de tillresta och alltmer uppspelta pensionärerna. Evert Taube rådbråkades sålunda å det grövsta, i likhet med flera andra av den svenska visskattens upphovsmän. Som Per Gessle, till exempel. (Ja, det där var ett skämt...)

Sedan var det dags för förnedringsallsång, som om det inte redan räckte som det var. Nu skulle det nämligen lekas också, och det var dessutom herrarna i publiken som skulle göras till åtlöje. Till min förvåning - och bestörtning - gav nu i stort sett samtliga pensionerade herrar upp ett unisont "JAAAA!" när det stod klart vad apspelet skulle bestå i. Själv ville jag helst sjunka genom stolen jag satt på, vidare ner genom gräset, jorden, urberget; ja, så långt ner som möjligt för att slippa uppleva det som nu oundvikligen skulle ske. Det fungerade inte.

"Nu blir det Gulli-gullan ko-ko som en gök!" gastade den gladaste av göteborgarna, och jag dolde mitt ansikte i händerna. "På ko-ko ställer herrarna sig upp och drar gylfen upp och ner!" fortsatte han, och jag började flacka med blicken efter en möjlig flyktväg, dock utan att finna någon. "Ååh kom igen nu då!" hojtade han sedan, och jag vill gärna att ni föreställer den repliken på bred göteborgska, kombinerad med ett lika brett hånflin. Sedan inleddes en av mitt livs värsta upplevelser, alla kategorier.

"Gulli-gullan ko-ko som en gök! KO-KO!" (ritsch - ritsch) "Jag bjuder dig två rum och kök" (ritsch - ritsch). Och så vidare. Under hela detta spektakel satt jag med armarna korsade över bröstet och benen i kors och vägrade vara med, samtidigt som jag upptäckte att min fru och hennes kolleger stod ute till vänster bakom scenen och flinade och pekade finger. Jag tror att det var just här som jag tappade tron inte bara på mänskligheten, utan också på godheten som ett i verkligheten existerande fenomen.

"Jag dansar aldrig nykter" brukar det visst heta. Men det ska ni veta, kära läsare av denna blogg, att jag dansar förbanne mig inte ens berusad, och i synnerhet inte om jag måste ställa mig upp och dra gylfen upp och ner i takt till musiken som en annan fåne.

Men det är klart; när jag går i pension om ungefär 21 år ser jag kanske saken på ett annat, mer humoristiskt sätt. Eller? Ko-Ko...

Jaså, ni skrollade ända ner hit? Då kan ni lika gärna lyssna på den här också, den är bättre. Framförallt texten: