Ragnar

Jag tror minsann att jag lovade att vara roligare den här veckan än förra, åtminstone på min Facebook-fansida. Den saken kan det förstås nog bli mest skrutt med, i alla fall om man ska ta hänsyn till min för tillfället sviktande inspiration härvidlag. :)

Men ta hänsyn ska man naturligtvis inte, så därför får jag ta till den gamla vanliga nödlösningen när allt annat fallerar; att ordbajsa om något som rör Erik Johannesson.

Sålunda handlar alltså veckans blogg om karaktären Ragnar.

Ragnar är en sidokaraktär, det vill jag gärna ha sagt med en gång. Han är en sån där figur som egentligen inte är så viktig för att driva berättelsen framåt, men som däremot är en jäkel på att sätta färg på delar av densamma. Exempelvis genom komik à la Helan & Halvan, det vill säga att dratta på ändan i tid och otid.

Ragnar arbetar som timanställd i handikappomsorgen i Klättens kommun. Vanligtvis brukar han vara på Solgården, en del av Klättens kommuns dagverksamhet för kommuninvånare med diverse psykiatriska diagnoser. Där fyller han sina dagar med att prata strunt och ställa till det i största allmänhet för såväl personal som deltagare.

Ragnar är dessutom en man som formligen älskar att prata. Helst pratar han förstås om sig själv, och om hur duktig han är. Problemet är bara att alla - även de mest psykiskt sjuka av deltagarna han förväntas ta hand om - genomskådar honom. Naturligtvis utan att han själv fattar ett dyft, eftersom både hans inkompetens och trögtänkthet är av det mer monumentala slaget.

Han är med andra ord lite kort om huvudet, för att säga som det ofrånkomligen är.

Dessutom är han klumpig, obildad, aningen arrogant och oändligt självsäker. Han är därför oerhört tacksam att skriva om; han har alla egenskaper som krävs för att man med gott samvete ska kunna kategorisera honom som en alldeles äkta fåne.
Detta med hans uppenbara brist på intellekt är något alla vet om. Utom Ragnar själv, förstås.

Erik skulle just resa sig upp för att avsluta pajaskonsterna - det vill säga hjälpa Ragnar på fötter - när denne plötsligt överraskade sin uppspelta och förväntansfulla publik genom att förvånansvärt raskt klara av saken på egen hand. Möjligen till det högst överkomliga priset av lite sträckt ryggmuskulatur, men dock.

Han for alltså upp som skjuten ur en kanon, vilt stirrande på Erik som om denne vore en mordgalen psykopat beväpnad med en mycket stor och vass förskärare.

”Ouaah! Nej, nej!” utbrast då Ragnar skarpsinnigt och såg fullständigt galen ut, vilket givetvis satte ny fart på den hjärtlöst skadeglada publiken. Ackompanjerad av skratt och taktfasta applåder lämnade han på så vis Solgården vilt springande för några veckors sjukskrivning i hemmet i lugn och ro.

Det här är förstås bara den ännu oredigerade avslutningen av ett kort avsnitt med Ragnar som huvudperson. Den "hjärtlöst skadeglada publiken" är de psykiskt funktionshindrade han är satt att ta hand om, och som han demonstrativt brukar applådera (braaa jobbat!!) när något i hans tycke gått bättre än förväntat.

Om det här är roligt låter jag förstås vara osagt, men i min värld är fånar - i synnerhet självsäkra och dumdryga fånar - alltid roliga.

Men vet ni vad det roligaste - alternativt sorgligaste - av allt är? Jo, det ska jag säga: Ragnar bygger på en helt och hållet verklig förebild.

Se därför för guds skull till att ni håller er friska, åtminstone mentalt. I alla fall om ni bor i en kommun som nästan heter Klätten...

Molma i mull och knossa i kraas

"Det var ytterligt få som trodde på krig 1914. Ekonomisk blomstring och fred hade vid det här laget blivit till självklarheter i Europa, men under en putsad yta av välmåga och finansiell success kokade framåtskridandets alla oväntade motsägelser. Denna epok av stillhet och välstånd gick dräktig med ett mörkt något som snart skulle molma allt i mull."

Det här är bara ett kort och kanske inte ens representativt exempel, men det är genialt.

Smaka på orden, särskilt de i den sista meningen. På samma gång som det på sätt och vis är poesi, är det också en naken och rå föraning av den fruktansvärda, obegripliga katastrof som vi brukar benämna första världskriget, utan vilket det andra aldrig skulle ha kunnat inträffa.

Nå, föraning är förstås lite mycket sagt eftersom ovanstående är skrivet knappt 80 år efter krigets utbrott. Men det är ändå en i stort sett perfekt beskrivning av den förfärliga känslan av förestående undergång. Och det är något som jag verkligen gillar.

Orden är Peter Englunds, en man som numera är Svenska Akademiens ständige sekreterare och dessutom innehavare av stol nummer 10. (Själv sitter jag på stolarna nummer nitton a och b, av arton möjliga.) Men orden är till viss del också Georg Stiernhielms, 1600-talets store poet som ibland med all rätt kallas den svenska skaldekonstens fader. Uttrycket molma i mull är hans och återfinns i hans dikt Hercules från mitten av det glada 1600-talet:

"Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är"

Muntert så det förslår. Men jag måste förstås ändå säga att det är välfunnet. Sålunda tilltalar även uttrycket att "knossa i kraas" den ständigt närvarande amatörförfattaren inom mig. I synnerhet som jag brukar påstå mig vara allergisk mot överdrivet bruk av mer eller mindre standardiserade klyschor av bästa(?) kvällstidningsmodell.

Orden "molma" och "knossa" fanns såvitt jag vet inte i svenska språket ens på 1600-talet (trots att det med en inte så liten överdrift var nästan det enda man gjorde på den tiden, åtminstone på slagfälten). De är nämligen uppfunna av herr mästerpoeten själv, som uppenbarligen inte drog sig för att leka lite med språket.

Och det är just detta Peter Englund gör bland annat i boken "Förflutenhetens landskap" ur vilken det inledande citatet är hämtat. Och han inte bara leker; han trollar dessutom. Han är faktiskt genomgående så vackert välformulerad att jag nästan blir grön av avund (apropå klyschor). Han målar med ord, han transformerar ett språk som påfallande ofta visar sig vara bedrägligt fullt av fällor, lönngångar och obehagliga överraskningar exempelvis i form av mer eller mindre lustiga syftningsfel (det där vet jag allt om) till något så fullkomligt som en litterär Venus från Urbino.

Min bildning är visserligen bristfällig; mitt intellekt möjligen en aning grunt. Men jag har åtminstone vett nog att känna igen en sann ordkonstnär när jag ser en. Genom några få välvalda ord i en enda mening drar Peter Englund obehagligt relevanta paralleller mellan 1600-talets grymheter och 1900-talets än värre galenskap. Och han lyckas göra det till en skön konst. För mig är det mycket stort, och jag böjer mig i djup respekt.

För att ni som läser detta (om ni orkade ända hit) inte ska känna er fullständigt lurade på vettigt innehåll i denna veckas blogginlägg, tänker jag nu ge er några boktips. Det gör jag av en enda anledning, nämligen att det är oerhört bra böcker.

I min värld lämnar en bra bok spår. Det gör alla de tre nedanstående:

Khaled Hosseini - Flyga drake och Tusen strålande solar

Peter Englund - Förflutenhetens landskap

Mitt uppe i redigeringen av Erik Johannesson som jag är, avslutar jag med en gammal klassisk hippielåt som ständigt verkar återkomma för mina karaktärer, på gott och ont. Just den här versionen - där det nära släktskapet med exempelvis Bach märks extra tydligt - har kommit att bli en ofrånkomlig del av både Erik och arbetet med honom:

Blånissar

Jag brukar köra bil. Mest till mitt arbete, vilket innebär att jag kör ungefär tio mil om dagen. På den sträckan hinner man se både det ena och det andra, minst sagt. Eller annorlunda uttryckt; folk kör som kompletta dårfinkar. Eller blånissar, för att citera en god vän som i upphetsning råkade blanda ihop orden "blådårar" och "fartnissar".

Själv kör jag både laglydigt och säkert. Och hänsynsfullt. Och så vidare. Det är i alla fall vad jag själv tycker, och det är väl det som länkar samman mig med alla andra bilförare. Vi kör alla fullständigt felfritt.

Men var kommer då alla dessa blånissar ifrån? Svaret kan bara bli ett; det är vi själva som är blånissarna, fast det vet vi inte om. Eller så vet vi, fast vi vill inte kännas vid den pinsamma kunskapen.

Vissa män med hår på bröstet hävdar bestämt att det är kvinnorna som kör dåligt och stör trafikrytmen och skapar så kallade komplicerade trafiksituationer. Det tror jag är till viss del sant. Det vill säga, kvinnor kör precis lika dåligt som män, fast annorlunda. Nedanstående filmklipp är ett talande exempel i vår generaliserande tid på hur kvinnor kan köra dåligt. Se bara för guds skull till att stänga av ljudet, annars får ni öronen fulla med dagistechno:

Vi män kör inte så. När vi kör bil gör vi det istället med ett oändligt stort självförtroende, vilket är ljusår värre. Där kvinnor är osäkra och lite för försiktiga (läs: mesiga) kör en äkta apman som vore han en dödsföraktande kamikazepilot. Vi är inte rädda för att dö, och varför skulle vi vara det? När vi väl har satt oss i våra bilar - gärna utan fegsnöre - kan vi inte dö.

Därför kör vi en och en halv meter bakom framförvarande bil i 140 km/h. Därför gör vi idiotomkörningar strax före backkrön och när vi har möte.

"Jag kör fort, men bra" har jag ibland hört folk säga på fullt allvar. Det stämmer aldrig. Fort kör de förvisso, men knappast bra, eftersom bra körteknik är kopplat till ansvar för både sig själv och andra, och inte minst till stor respekt för trafikregler. Inte till stort ego och orimligt självförtroende, vilket man måste ha för att överhuvudtaget komma på tanken att hävda ovanstående.

Och det är där den stora skillnaden mellan könen finns när det gäller bilkörning, för att fortsätta det orättvisa men roliga generaliserandet. Kvinnor har i allmänhet inte samma destruktiva och ytterst störande behov av att låtsas att de kan allt, och därför blir de mer ödmjuka. Och det är antagligen en av de många saker som gör att jag personligen föredrar att umgås med kvinnor framför män, även om kvinnorna ifråga kan vara okonventionellt håriga och heta Bengt...