Ett bröllop och åtta vomeringar

Livet, universum och allting samt år av pinsamma, personliga tillkortakommanden (som här icke bör specificeras) har på sistone fått mig att dra bistra slutsatser om tillvaron. Det verkar finnas någon kosmisk regel som säger att ont och gott måste existera i lika stor mängd och sida vid sida, annars jävlar. Typ.

Rent praktiskt kan det betyda att en kärleksfull och ordentlig tungkyss alltid åtföljs av en känslokall men säkert sakkunnig rektoskopi. Jag antar att jag efter detta exempel inte behöver utveckla resonemanget om balans ytterligare för att ni ska förstå vad jag menar…

Balansen i mitt eget liv rubbades nu senast i fredags, med början klockan fem på eftermiddagen på Jacob Hansens Hus i Helsingborg. Jag och min fru var nämligen bjudna på bröllop mellan våra goda vänner Ronald och Roger, och det visade sig bli något långt utöver det vanliga.

Det finns bröllop som är fina, med vita marängpuffsklänningar, kyrkorum och alla möjliga traditionella nödvändigheter. Det finns bröllop som engagerar tusentals personer med stora körer, hästdragna paradvagnar och direktsänd TV. Och så finns det Bröllop (ja, versalen är medveten) helt i avsaknad av allt detta, men som är så vackra att alla de där andra sorterna kan kamma sig. Bröllop där kärleken är så påtaglig och stark att den långt efteråt stannar kvar som en liten glimmande minnesdiamant att bära med sig.

Det var just ett sådant bröllop jag och min fru var på i fredags. Vigselakten, för övrigt skickligt ledd av Tasso Stafilidis, förvandlade blixtsnabbt gamla träbockar som jag själv till blinkande, smygsnyftande våp, med eller utan pappersnäsduk. Det var så vackert och gjorde mig så glad att det förstås var självklart att en så allvarlig kosmisk obalans genast måste jämnas ut.

”Genast” innebar i just det här fallet lördag eftermiddag, alltså dagen efter bröllopet. Och ”jämnas ut” skulle det uppenbarligen göras med hjälp av vår hund. Låt mig förklara:

Vår hund, en dansk-svensk gårdshund vid namn Falcon, är mycket förtjust i allt som är fullständigt oätligt. Som bajs, exempelvis. Han äter helst andra hundars avföring, men det händer också att han äter sin egen i nödfall, när ingen annan finns att tillgå. Det där har jag skrivit om förut, så det tänker jag inte trötta er med igen. Men nu var det sannolikt så att det han fått i sig på lördagens förmiddag var värre än bajs, för det ville liksom inte stanna kvar inne i hunden. Ni börjar ana vart vi är på väg, eller hur?

Obalansen började således jämnas ut runt klockan tre, då jag tänkte äta en försenad mikrovärmd lunch. Cirka två minuter efter att jag värmt maten stod plötsligt min äldste son (21) framför mig med ett lätt äcklat uttryck i ansiktet.

”Falcon har kräkts i min säng” påstod han, såvitt jag kunde förstå helt sanningsenligt.

”Jaha” sade jag känslokallt och petade lite i maten, ”då måste du ju renbädda”.

Sonen stod kvar några minuter medan jag gjorde mitt bästa för att låtsas att han inte fanns. Till sist lommade han iväg, och då dök syndaren upp med sänkt svans och hängande huvud. Snabbtänkt som man är (det där var ironi) förstod jag vad som var å färde, varför jag snabbt drog på hunden kopplet och tog med honom ut. Bättre ute än inne, liksom.

Det hade börjat regna, och där vandrade vi fram och tillbaka utanför huset utan att något hände. När vi så till sist blivit tillräckligt våta bestämde jag mig för att faran antagligen var över och gick in. När jag således satt mig ner och äntligen stoppat in lite nu ljummen mat i munnen sade hunden ”buuöörrrk!” och lämnade en beige blaffa på golvet rakt framför mig. Jag tror att jag svor både länge och omsorgsfullt, varpå jag började torka. Pappret jag torkade med placerade jag i en plastpåse, som jag genast bar ut i soptunnan. Utan att tänka mig för (ett av mina signum) lyfte jag på locket och gjorde mig så snabbt av med påsen att fluglarverna som bor i soptunnan vid den här årstiden liksom studsade upp och flög åt alla håll. En av dem landade på mitt finger.

Jag är inte mer än normalt äckelmagad, men det där var inte trevlig. Noggrann tvätt avslutad med en deciliter handsprit följde, sedan nytt försök med maten. Med en ny ljummen tugga i munnen och kanske inte längre fullt lika hungrig, fick jag så syn på min kräkfobiske yngste son (13). Han var vit som ett lakan i ansiktet och i blicken fanns ett begynnande panikångestanfall.

”Falcon har kräkts under mitt skrivbord!” upplyste han mig med darrande röst, och det var antagligen ungefär nu jag på allvar började ana att det fanns ett pris från föregående dag att betala.

”Kommer jag att spy? Har han smittat mig?” undrade han, varpå jag gjorde mitt bästa för att förklara att hundars magsjuka som högst sannolikt beror på bajsätning eller annan tvivelaktig föda knappast smittar människor.

Tio minuters försäkringar om att hundkräk inte är farligt, följt av ny upptorkning. Kall mat. Åt den ändå. Kom upp på övervåningen och upptäckte att våra sängar inte var bäddade. Började bädda. Placerade handen i en kall hundspya. Svor tämligen välformulerat.

På kvällen medan vi åt kvällsmat kräktes hunden under matbordet samt på alla de platser min fru därefter jagade runt honom på medan hon försökte fånga honom. Det blev lite som en snitslad bana för orienterande lågstadiebarn - en rad tydliga markeringar enkla att följa även för människor helt i avsaknad av lokalsinne.

Lite senare visade det sig att hunden påpassligt kräkts även i yngste sonens säng, hans övernattande kompis dito, samt att det låg ytterligare en blaffa i trappan. Den senare upptäckte jag genom att halka i den runt en halvtimme före midnatt.

”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer” som det heter i aftonpsalmen av Christoph Friedrich Neander, och det är väl en jävla tur, om ni ursäktar ordvalet. Lördagar som denna vill man inte ha tillbaka. Dock torde balansen mellan ont och gott vid det här laget vara mer än återställd, och idag behåller hunden allt den äter. Frågan är väl bara om bröllopet mellan Ronald och Roger var värt allt detta elände dagen efter?

Svaret är: ja, självklart och utan minsta tvivel. Ett så vackert bröllop med så mycket kärlek och glädje är värt lite hundkräk. Men får ni, Ronald och Roger, någon gång för er att förnya era äktenskapslöften till varandra så försök göra det lite mindre trevligt och känslosamt. Så jag slipper torka spyor och äta kall mat dagen efter.

Kent - Utan dina andetag

Jag är inte rasist, men...

...brukar det ju heta. Vilket i praktiken vanligtvis betyder raka motsatsen, det vill säga att någon står i begrepp att säga något som är just rasistiskt, men att denne någon inte riktigt har förstått eller vill stå för att det är det. I nästan alla fall handlar detta absolut icke rasistiska (ja, en sarkasm) om invandringspolitik eller religionsfrihet. Som att man exempelvis tycker att Sveriges invandringskvot är för hög, eller att moskéer inte hör hemma i stadsbilden eller ens någonstans i vårt sekulära samhälle. Det är förstås väldigt enkelt att tycka så. Åtminstone tills man börjar analysera saken.

Låt oss i detta totalt humorbefriade inlägg lämna invandringspolitiken åt politikerna, vilka i de flesta fall förhoppningsvis har en stabil och anständig värdegrund att stå på. Låt oss istället fokusera på den alls icke självklara men desto viktigare religionsfriheten. Ja, jag vet; det låter kanske trist. Men det gör tyvärr ofta saker som är viktiga...

Den någorlunda historiskt bildade vet att det i Sverige under flera hundra år var strängeligen förbjudet att bekänna sig till någon annan tro än "den rena lutherska läran". Var man exempelvis katolik och vägrade konvertera blev man antingen landsförvisad eller avrättad, i stort beroende på vilket århundrade det handlar om. Långt senare började man tala om något som än i dag kallas "mänskliga rättigheter". En av dessa mänskliga rättigheter är att fritt få utöva sin religion utan inskränkningar eller repressalier från vare sig medmänniskor eller stat (artikel 2 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna). Själv tycker jag att det är en oerhört hjärtevinnande tanke att alla människor ska ha rätt att tro vadhelst de vill, oavsett om tron innefattar en eller flera gudar, stenar eller tefatsvarelser. Eller kanske inget alls. (Att inte tro - vilket förstås också är en sorts tro eller livsåskådning, i alla fall så länge ingen kan redovisa ett giltigt facit - omfattas nämligen också av religionsfriheten. Huruvida ateism är avsaknad av tro eller en aktiv vägran att tro är förstås också intressant och kan diskuteras. Men inte just nu.)

I Sverige - och i de flesta andra civiliserade länder - har vi numera den goda ordningen att vi försöker respektera och rätta oss efter just FN:s deklaration om de mänskliga  rättigheterna. Dessa rättigheter är faktiskt inte särskilt uppseendeväckande, åtminstone inte ur ett hyggligt medelsvenssonskt perspektiv. För vilken normalbegåvad människa tycker egentligen att det är ok med tortyr? Eller att en sådan sak som likhet inför lagen är ett dumt och fånigt påfund? Jag väljer som ni ser att tills vidare bortse från det klientel som brukar befolka nättidningarnas kommentarsfält...

Ändå stöter man gång på gång på den underliga åsikten att religionsfrihet är en självklarhet, men bara för vissa. Det är sålunda inte det minsta kontroversiellt att uppföra tio nya Rikets Sal i lika många städer, trots att Jehovas vittnen av många anses övermåttan irriterande och allmänt insnöade. Buddhistiska tempel inrymda i skrikigt guldlaminerade, ombyggda villor stöter inte heller på patrull såvitt jag vet. Och ingen ojar sig över att buddhismen sägs vara Sveriges snabbast växande religion, åtminstone procentuellt sett.

Ändå blir en del av den svenska, toleranta mänskliga-rättigheter-vurmande opinionen gallskrikande uppbragt när någon lokal imam plötsligt efterlyser en officiell gudstjänstlokal för sin församling. Det senare självklart syftande på en - och jag gissar att det är i just detta ögonblick jag gör mig till ovän med en del läsare - moské.

13 stycken - så många moskéer lär det just nu finnas i hela Sverige, om jag har räknat rätt. Vilket är att jämföra med uppskattningsvis tusentals kristna kyrkor i Svenska Kyrkans regi, plus alla frikyrkoförsamlingar som använder mer eller mindre otraditionella lokaler för sina sammankomster. De matematiskt begåvade (till vilkas skara jag i vanliga fall knappast räknar mig) inser nu självklart det absurda i påståendet att islamiska gudstjänstlokaler är på väg att översvämma vårt land. Vad skulle en eller ens hundra nya moskéer göra för faktisk skillnad?

"Skulle du själv vilja bo granne med en moské? Med böneutropare som skriker i högan sky gud vet hur många gånger om dagen?" frågar nu ilsken och rädd sverigedemokrat retoriskt. (Så där, nu blir ännu fler arga på mig.) Låt mig säga så här: det finns störningsmoment i tillvaron som hetsar upp mig betydligt mer än religiösa trudelutter. Till exempel har jag mycket svårt för bilar med för stora motorer, framförda av män med för små hjärnor. Färsk erfarenhet av fenomenet finnes för övrigt. Dessutom omfattar min antipati mopeder som låter som mycket små motorsågar, samt struntpratande människor som inte själva förstår att de faktiskt skulle vinna stort på att vara tysta. Men jag kommer ifrån ämnet:

Den allvarligaste kritiken mot islam går ofta ut på att det är en förtryckande och barbarisk religion - en religion för mansgrisiga bombfanatiker med helskägg. Och det är förstås alldeles sant. Åtminstone är det sant i lika hög grad - och på exakt samma sätt - som det är sant beträffande kristna dårar med helskägg eller judiska dårar med både skägg och korkskruvslockar. Varje religion har nämligen dessvärre sin beskärda del av fårskallar med intellektuell förlamning, och det är ett faktum man bara har att acceptera. Vilket förstås inte innebär att alla som tillhör en viss religion eller kultur går att sortera in i ett smalt fack med enkla, tydliga egenskaper. Hur många av mina vänner - trevliga, empatiska människor för övrigt - skulle vilja sorteras in i samma fack som den amerikanske pastorn Fred Phelps, bara för att han precis som de själva tillhör den kristna kultursfären? Ändå är det just detta som dagligen sker med Europas muslimer.

Eller som min fru skämtsamt och helt utan ordbajs skulle uttrycka saken: det finns rötägg i alla kårer.

Ett av mitt livs mer betydelsefulla vändpunkter levererades via radion för många år sedan, ungefär vid tiden då Ny Demokrati härjade som värst. Det var när en känd radioman plötsligt talade rakt till mig, och på några få ögonblick ändrade hela min världsbild. Det här är ungefär vad han sade:

"När dumargumenten kommer; var inte tyst. Våga säga emot."

Det tycker jag är ett ypperligt råd, och jag försöker göra mitt bästa för att följa det.

Pastor Fred Phelps, en man som här får symbolisera hela den kristna världen. Oss, alltså...