Den lille vätten - återkomsten

Kommer ni ihåg den ondsinte lille vätten jag skrev om för snart ett och ett halvt år sedan? Han som bodde i vårt städ- och plastskåp och kastade ut saker i huvudet på mig så fort jag dristade mig till att öppna dörren? Om inte kan ni friska upp minnet här: Den lille vätten - ett varningens ord till nyblivna husägare.

Jag trodde ju i min outsägliga oskuldsfullhet att han antingen försvunnit eller åtminstone blivit gammal och trött, eftersom eländet med blåslagna tår och tummar reducerats till en fullt rimlig - och naturlig - nivå. Nu vet jag emellertid bättre.

Vätten lever nämligen och frodas och är om möjligt ännu elakare än förut. Men han har bytt bostad, vilket förklarar det relativa lugn som sänkt sig över huset på Brogatan. Istället för att sitta längst in i det skåp där vi förvarar alla våra oundgängliga plastburkar och så fort dörren öppnas ta spjärn med benen och trycka ut så många burkar och lock som möjligt, har han nu flyttat till ett lite mindre men kanske mer spännande utrymme. Nämligen min ryggsäck.

Jag har gjort allt som står i min makt för att finna och gripa den lille gynnaren, men trots att jag tömt ut allt som fanns i ryggsäcken (inkluderande en tom handspritsflaska, knöliga men oanvända servetter, en oläslig bruksanvisning till en bilstereo jag gjorde mig av med för fyra år sedan, en förpackning plastgafflar, fullt ätbara karameller samt tuggtabletter mot sura uppstötningar) stod han inte att finna någonstans. Inte ens i de små fack som tycks vara avsedda för... tja, småsaker av oklar natur.

Ändå sitter han där i mörkret och hånflinar, bidande sin tid i yster väntan på rätt tillfälle. Rätt tillfälle kan sägas uppstå när jag har packat ner matlåda med flytande innehåll, det vill säga soppa avsedd som dagens lunch. Då väntar han listigt tills jag har uppmärksamheten riktad åt annat håll; företrädesvis vägen eftersom jag kör bil till mitt arbete. Varpå han försiktigt gläntar lite lagom mycket på matlådans lock så att det våta i soppan liksom lämnar lådan och istället hamnar längst ner i min ryggsäck, som därvid kommer att sprida en förvisso hemtrevlig men dock något malplacerad doft av surnande buljong de närmaste veckorna.

En annan sak han gärna sysselsätter sig med är att slå knopar på mina hörlurssladdar. Det är i full lingvistisk medvetenhet jag undviker att kalla dem "trassel" eller "hamsor" (som det skånska uttrycket lyder) eftersom just de orden beskriver något som mycket väl kan ske av sig själv. Det mina sladdar blivit till under natten - eller under transport - går under inga omständigheter att beskriva som en ödets nyck eller en naturens olycksaliga sinkadus. Ett dåd begånget av en sadistisk psykopat - ja. Men som ett slumpmässigt hoptrasslande av sladdar till följd av eget slarv och oförsiktighet? Nej, under inga omständigheter.

Jag avser inte att ge några exempel på just denna hans perversa konst, eftersom ett sådant frispråkigt exemplifierande mycket väl skulle kunna anses stötande. Men jag kan ju som i förbigående ändå nämna att han ibland lyckas överträffa sig själv genom att få till rent gordiska knutar, vilka jag likt Alexander den store brukar lösa genom att i vredesmod hugga sönder med mitt svärd.  Eller rättare; jag löser dem egentligen inte, men förstör ändå kabeln med den skruvmejsel (eller annat illa valt tillhygge) som jag i förtvivlan försöker få upp knuten med.

Ett par in-ear-lurar av god kvalitet håller sällan längre än ett år. Åtminstone inte om de förvaras i min ryggsäck.

*           *          *

För en vecka sedan försvann plötsligt en av våra rabatter, och i dess ställe dök en gammal brunn upp. De stensatta hålet var en dryg meter i diameter och kanske en och en halv meter djupt. (Ja, det här är faktiskt sant!) Där i tänker jag placera min ryggsäck, hälla bensin över eländet och sedan sätta fyr på alltsammans. Varpå jag skrattande och sjungande (Benziiin! Benziiin!) kommer att dansa runt hålet medan den lille psykopatvätten rättvist förgås i lågorna. Är jag därmed en ond människa? Nej, inte ond. Men tämligen desperat. Önska mig lycka till.

Rammstein - Benzin

Sentimentalitetstsunami

Det finns resor, sådana där triviala och trivsamma till sol och bad eller till städer fulla av sevärdheter och god mat. Det finns resor, kanske livsavgörande, som förändrar allt - antingen till gott eller till ont. Eller till bådadera i tur och ordning, vilket väl oftast är fallet. Båda dessa typer överskuggas emellertid helt av Den Stora Resan; den som sträcker sig från födelse till död.

Till skillnad från vanliga semesterresor vet man av lätt insedda skäl aldrig hur långt Den Stora Resan är gången. Har man passerat hälften? Har man kanske redan förbrukat det mesta och gottaste? Eller har man fortfarande det bästa kvar, en pralin med oväntad fyllning någonstans i en oförutsedd framtid?

Själv blev jag häromdagen ytterst medveten om min egen livsresa, eftersom jag plötsligt fick en tydlig och ganska smärtsam glimt av mig själv som 19-åring: en förälskad, fåraktig, naiv och fånglägerstanig pojke som just börjat lära sig se världen med nya ögon.

Det var förstås musik som utlöste minnet, vad annars? Det och doft lär för övrigt vara det som starkast kan framkalla minnen man glömt bort att man hade. Av en slump snubblade jag över en gammal låt från 1985 som jag helt glömt, trots att den just då var en absolut omistlig del av mitt ännu oförskämt unga livs soundtrack.

Redan vid de inledande syntackorden undslapp jag mig ett förbluffat och gråtmilt "wow!", genast följt av en stilla undran hur jag i hela fridens namn kunnat glömma. Och sedan kom allt på en gång: det var plötsligt försommar för 27(!) år sedan; det var skir grönska och värme, det var bekymmerslöshet, handlös förälskelse och en barnslig förundran över allt som kändes osannolikt nytt. Det var så vackert att jag nästan föll i gråt. Det jag råkade ut för medan musiken rullade på var varken mer eller mindre än en sentimentalitetstsunami, med mitt förflutna i bjärt kontrast mot det nuvarande.

Och här sitter jag i januari 2012, 45 år gammal med fru, snart vuxna barn, gårdshund och buk i starkt tilltagande. Avståndet till den där tiden som plötsligt uppenbarade sig är sannerligen inte obetydligt, men trots det finns ändå allt så förunderligt nära. Är det så det känns att bli gammal? Att leva i minnet av det som en gång var; att sluta ögonen och låta sig föras bort till tiden när flickan jag var så hjälplöst förälskad i ännu inte blivit mor till mina barn, när livet tycktes sagolikt oändligt och när bekymmer på sin höjd bestod av futtiga obetydligheter?

Ja, antagligen.

Men att ynka och klaga hjälper förstås inte, och det behövs inte heller. För förälskelsen mognade till en mycket djupare känsla, och ur den föddes mitt vuxna liv. Jag gifte mig så småningom med flickan med den blonda syntluggen och sedan rullade livet liksom bara på, om än med obehaglig och hälsovådlig hastighet som gjord för att glömma sådant som varit.

Men ibland minns jag, och då blir jag gråtmild och skriver fåniga blogginlägg. Och har ni läst ända hit kan ni lika gärna höra den där låten från 1985 också. Men ni får själva välja om ni vill lyssna på nyinspelningen jag snubblade över, eller det tyska originalet. Oavsett vilken version ni väljer är det ljud från en annan tid ni kommer att höra - ljud från min tid.

Och om ni kan, svara mig då på följande; varför måste det som en gång var en till så stor glädje efteråt vara det som gör mest ont?

Cover från 2007: Sophie Ellis Bextor - Duel (Usel ljudkvalitet, tyvärr.)

Originalet från 1985: Propaganda - Duel