Det finns resor, sådana där triviala och trivsamma till sol och bad eller till städer fulla av sevärdheter och god mat. Det finns resor, kanske livsavgörande, som förändrar allt - antingen till gott eller till ont. Eller till bådadera i tur och ordning, vilket väl oftast är fallet. Båda dessa typer överskuggas emellertid helt av Den Stora Resan; den som sträcker sig från födelse till död.
Till skillnad från vanliga semesterresor vet man av lätt insedda skäl aldrig hur långt Den Stora Resan är gången. Har man passerat hälften? Har man kanske redan förbrukat det mesta och gottaste? Eller har man fortfarande det bästa kvar, en pralin med oväntad fyllning någonstans i en oförutsedd framtid?
Själv blev jag häromdagen ytterst medveten om min egen livsresa, eftersom jag plötsligt fick en tydlig och ganska smärtsam glimt av mig själv som 19-åring: en förälskad, fåraktig, naiv och fånglägerstanig pojke som just börjat lära sig se världen med nya ögon.
Det var förstås musik som utlöste minnet, vad annars? Det och doft lär för övrigt vara det som starkast kan framkalla minnen man glömt bort att man hade. Av en slump snubblade jag över en gammal låt från 1985 som jag helt glömt, trots att den just då var en absolut omistlig del av mitt ännu oförskämt unga livs soundtrack.
Redan vid de inledande syntackorden undslapp jag mig ett förbluffat och gråtmilt "wow!", genast följt av en stilla undran hur jag i hela fridens namn kunnat glömma. Och sedan kom allt på en gång: det var plötsligt försommar för 27(!) år sedan; det var skir grönska och värme, det var bekymmerslöshet, handlös förälskelse och en barnslig förundran över allt som kändes osannolikt nytt. Det var så vackert att jag nästan föll i gråt. Det jag råkade ut för medan musiken rullade på var varken mer eller mindre än en sentimentalitetstsunami, med mitt förflutna i bjärt kontrast mot det nuvarande.
Och här sitter jag i januari 2012, 45 år gammal med fru, snart vuxna barn, gårdshund och buk i starkt tilltagande. Avståndet till den där tiden som plötsligt uppenbarade sig är sannerligen inte obetydligt, men trots det finns ändå allt så förunderligt nära. Är det så det känns att bli gammal? Att leva i minnet av det som en gång var; att sluta ögonen och låta sig föras bort till tiden när flickan jag var så hjälplöst förälskad i ännu inte blivit mor till mina barn, när livet tycktes sagolikt oändligt och när bekymmer på sin höjd bestod av futtiga obetydligheter?
Ja, antagligen.
Men att ynka och klaga hjälper förstås inte, och det behövs inte heller. För förälskelsen mognade till en mycket djupare känsla, och ur den föddes mitt vuxna liv. Jag gifte mig så småningom med flickan med den blonda syntluggen och sedan rullade livet liksom bara på, om än med obehaglig och hälsovådlig hastighet som gjord för att glömma sådant som varit.
Men ibland minns jag, och då blir jag gråtmild och skriver fåniga blogginlägg. Och har ni läst ända hit kan ni lika gärna höra den där låten från 1985 också. Men ni får själva välja om ni vill lyssna på nyinspelningen jag snubblade över, eller det tyska originalet. Oavsett vilken version ni väljer är det ljud från en annan tid ni kommer att höra - ljud från min tid.
Och om ni kan, svara mig då på följande; varför måste det som en gång var en till så stor glädje efteråt vara det som gör mest ont?
Cover från 2007: Sophie Ellis Bextor - Duel (Usel ljudkvalitet, tyvärr.)
Originalet från 1985: Propaganda - Duel
