Erik Johannesson är en diger volym, nästan 800 sidor lång. Det ger boken viss övervikt vilket naturligtvis drastiskt minskar dess tymplighet, och detta i synnerhet vid sängläsande. Men eftersom alla sidor behövs för att berätta hela sagan, så finns det egentligen inte mycket att säga om den saken. Det var i alla fall vad jag trodde när jag lät trycka boken; att läsarna skulle fokusera på 
berättelsen och därmed ha visst överseende med vikten. Men hej vad jag bedrog mig, som man brukar säga i festligare sammanhang än det här. Det har tvärtom visat sig att bokens ovanliga tyngd har gett upphov till flest kommentarer - i själva verket brukar det till och med vara det första mina läsare säger när de påstår att de läst ut Erik.
berättelsen och därmed ha visst överseende med vikten. Men hej vad jag bedrog mig, som man brukar säga i festligare sammanhang än det här. Det har tvärtom visat sig att bokens ovanliga tyngd har gett upphov till flest kommentarer - i själva verket brukar det till och med vara det första mina läsare säger när de påstår att de läst ut Erik.
"Livsfarlig att läsa i sängen" påstod häromdagen en desillusionerad dam med förvånansvärt platt och något skinnflådd näsa. Hon hade såvitt jag kunde förstå helt sonika somnat och fått boken i ansiktet, och nu väntade henne en lång, plågsam och framförallt kostsam konvalescens. Kostsam om man alltså räknade in de plastikkirurgiska ingrepp som måste till, vilka för övrigt tycktes mig tämligen välmotiverade. Det finns ju inget som är så bra att det inte kan göras bättre, för att uttrycka sig diplomatiskt.
I alla fall: saken är nu den att damen ifråga dessvärre inte är ensam om att ha skadat ansiktet i samband med kvällsläsning. Därför tar jag som ansvarskännande författare åt mig av kritiken, vilket i praktiken innebär att jag (något uttråkad) googlat ordet "bokhållare".
Innan jag går vidare bör jag kanske påpeka några saker för er som lider av så kallad nervklenhet och tycker att allt det här börjar bli olustigt. Ni behöver inte vara oroliga: det är inte alls lika farligt att läsa min bok som att exempelvis röka cigaretter i sängen, eller att stoppa Mamma Scans köttbullar i kalsongerna och sedan låta sin såväl matglada som motoriskt inexakta hund leta upp dem. (Och nej, det där sista är ett experiment jag inte har vågat mig på. Än.)
Faktum är att Erik Johannesson oftast bara är farlig på ett rent intellektuellt plan, eftersom den i viss mån sätter läsarens skepticism på prov. Om man nu alltså inte somnar medan man läser, vilket genast leder oss tillbaka till de skadade näsornas förlovade land:
Som tur är finns lösningen på detta allvarliga hot mot folkhälsan på armlängds avstånd. (En lösning som för övrigt inte inbegriper partering av boken i flera mindre delar för att på så vis förenkla handhavandet och därigenom minska skaderisken. Trots det finurliga och intelligenta i en sådan dynamisk handling är den nämligen inte att rekommendera, då delarna lätt kan förväxlas för att därefter läsas i fel ordning. Med för berättelsen förödande konsekvenser. Tänk också på att knivar är vassa verktyg som kan skada inte bara omkringstående åskådare, utan även den som håller i skaftet.)
Nej, lösningen på problemet heter alltså inte fogsvans eller mattkniv, utan "BedBoy". "BedBoy" är inte - vilket namnet eventuellt låter påskina - en amorös och sannolikt ytterst potent mansdocka påpassligt utrustad med aldrig sinande nätdrift samt artificiella svällkroppar. "BedBoy" är istället en praktisk uppfinning för den njutningslystna bibliofil som vill undvika framtida ansiktsskador utan att behöva avstå från den underbara sängläsningen.
Så där; i och med denna fullständigt osponsrade presentation av hjälpmedlet "BedBoy" har jag som upphovsman till problemet med skadade näsor gjort vad jag har kunnat för att hjälpa. Nu är det upp till er själva om ni vill behålla era ansikten intakta.
(Reklamationer av boken Erik Johannesson godkänns hädanefter icke utan giltigt läkarintyg från Försäkringskassans förtroendeläkare.)
