Köttbullsfascism

Det finns ännu roliga saker att uppleva i den här världen, om man bara tar sig tid att se efter. En sådan fantastiskt rolig sak såg jag i torsdags på TV. Det var vår alldeles egen konung som under animerat svärande (enligt min skadeglada tolkning) försökte ikläda sig en föga ståndsmässig sopsäck i svart plast. Det regnade å det grövsta på majestätet och jag har viss förståelse för hans önskan att försvinna utom synhåll. Men - det hindrar inte att det såg MYCKET roligt ut. Delvis för att påklädningen tycktes mig en smula... bakvänd. Vilket osökt förde tankarna till en annan kunglighet: den omåttligt dumme prins George (i Blackadder III) som försöker ta på sig ett par högst ordinära byxor utan att ens vara i närheten av att lyckas.

(Här borde det ligga ett Youtubeklipp som illustrerade den brittiske prinsens plågsamma vedermödor, men eftersom något sådant inte verkar finnas blir det bara den här texten. Inte alls lika roligt, om ni frågar mig.)

Även här i byn händer det förskräckliga saker. På senare tid har man kunnat iaktta en man som förvånansvärt fräckt fascisthälsar på alla han känner. (Fast med knuten hand istället för öppen.) Det ser inte vackert ut, och förr eller senare kommer någon sannolikt att slå ner honom. Eller - hemska tanke - att ansluta sig till honom...

Det tycker jag skulle vara synd, eftersom mannen ifråga är jag, och eftersom inget är illa menat. Jag är ju inte sådan; jag gör ingen skillnad på folk, jag älskar alla människor precis lika lite. Den så kallade fascisthälsningen är alltså egentligen ingen fascistoid gest, utan bara en följd av att jag ibland måste vinka på någon jag eventuellt känner samtidigt som höger hand innesluter en - köttbulle.

Jag vet inte hur det är med er, men hur många av er går egentligen på promenad med en köttbulle i högerhanden? (Och nu bortser jag från alla dem i min läsekrets som befinner sig i olika långt framskridna stadier av demens eller någon form av tvångsmässigt matbeteende.)

Nå, jag gör det i alla fall. Och förklaringen är förstås lika enkel som odramatisk: vår hund glömmer allt annat om han känner bara en antydan till att en köttbulle finns i närheten. Löptikar, utmanande hanhundar, katter och kaniner göre sig icke besvär. Lukten av ett nyöppnat paket Hemköps kalla fabriksköttbullar övertrumfar allt. Själv kommer jag att tänka på en gång när jag hade haft maginfluensa och... Äsch, strunt samma.

Men så är det alltså: högerhanden med köttbullen garanterar helt enkelt en lugn och trevlig promenad fri från gny, skäll och stillastående - men ytterst energiskt - galopperande i hundsele. Det tycker jag kan vara värt en liten fascisthälsning då och då.

Nu tänker jag hålla semester några veckor - från arbete, skrivande och allt jag brukar sysselsätta mig med. Sålunda även från denna för tillfället något tunna spalt. Jag önskar er därmed einen schönen Sommer (ja, åt helvete med grammatiken!) och ett ljuvt återseende ett par veckor före det planerade boksläppet, det vill säga i augusti!

(Varför valde jag att avsluta med en så här modern syntlåt? Ja, jag vet verkligen inte. Men den har trots allt någon liten krok som rispar lätt i skinnet på mig...)

Adjö, Erik och Elektra

Efter förra veckans härdsmälta i dålig smak kommer denna fredags inlägg sannolikt som en befrielse för den seriösa och intellektuella delen av min läsekrets. (En läsekrets som alltså totalt består av cirka fem personer, högt räknat...) Nu är det nämligen dags att göra ett tillkännagivande. Detta tillkännagivande lyder så som följer:

Erik Johannesson är färdig.

Och nej, det handlar inte om att manuset är färdigredigerat, eller om att jag på ett eller annat vis har bestämt mig för vilket typsnitt jag eventuellt, kanske, möjligen kommer att använda i inlagan. Det är istället precis så enkelt som jag påstod några rader upp: Erik Johannesson är färdig.

Inlagan är satt och korrekturläst; baksidestexten är skriven; omslaget är "Photoshopat"; Kungliga Biblioteket har knutit ett ISBN (978-91-633-9157-6) till boken. Tryckeriet väntar bara på filerna, och de kommer att skickas inom kort. Och nu känns det... tomt.

Så där är det varje gång en ny bok blir klar. Karaktärer man levt med under lång tid (i det här fallet i tre år) blir till minnen på boksidor. Dynamiken hos dem går långsamt förlorad - deras historia är ju redan skriven. Med ens inser man att de inte längre lever på samma sätt som medan man skrev om dem. Kvar finns en serie bilder och känslor som liksom blir ömtåliga med tiden. Som minnen av döda föräldrar, eller förlorade vänner.

Jag kommer alltid att bära med mig Erik, Elektra, Felix, Jenny och alla de andra, precis som jag bär med mig Johan och Anna från Det obrytbara mönstret. Men de kommer inte längre att leva som de gjorde innan, när de plötsligt kunde överraska mig genom att säga eller göra saker som tvingade mig att omvärdera dem som personer. Nu har de istället blivit verkliga på exakt samma sätt som Gustav Vasa och Axel von Fersen. Personer som en gång funnits, men inte längre finns.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser om berättelsen: de kommer aldrig mer att tala till mig, locka mig till skratt eller röra mig till tårar. De är reducerade till romanfigurer, och det är en sorg som kanske bara den som själv skapar fantasivärldar kan förstå.

Det där är något att tänka på, om ni någonsin kommer att läsa Erik Johannesson. Det som står i boken är inte i första hand en finurligt formulerad text - det är snarare ett försök till beskrivning av den berättelse som utspelade sig i mitt huvud mellan september 2008 och april 2010 (det senaste året har bara handlat om finputsning av texten), med högst levande, älskande, tänkande, hatande karaktärer.

Det smärtar mig att lämna dem, men förr eller senare måste man. Precis som man måste låta sina barn växa upp och så småningom lämna hemmet. Det är en svår och tung process, men det går.

Och mitt i allt detta sorgliga upptäcker man plötsligt att tankarna börjat locka fram nya karaktärer, nya miljöer och nya situationer. Plötsligt upptäcker man att gröna skott sticker upp ur fjolårslövens bruna, prasslande matta. Plötsligt upptäcker man att Terapigruppen börjat ta form...

Trams!

Det danska broderfolket på andra sidan sundet må bevisligen vara bra på många saker, dock inte nödvändigtvis på att tala begripligt. Eller på att tillverka godis...

Bry er nu inte om att exempelvis Anthon Berg är ett danskt chokladmärke som - så att säga, och med rätta - inte direkt har dåligt rykte. Det skulle i så fall omkullkasta min föga vetenskapligt underbyggda teori om danskarna som smaklösa kiss- och bajshumorister.

Nej, i vanlig ordning - och på kvällstidningsmanér - målar vi istället allt i svart och vitt och föreställer oss alltså att dansk godisindustri är lika likriktad som sötsliskigt smaklös. Därför är det nu dags att rikta blicken mot företaget BonBons minst sagt unika gotter:

Vem minns inte Hundeprutter, Mågeklatter, Fodvorter och Kloakslam? Nå, för er som trots allt inte minns kan jag berätta att innehållet i påsarna från ovannämnda företag inte var ens hälften så äckligt som namnen förslagsvis antyder. Hundbajs, måsdito, fotvårtor och kloakslam var förstås inget annat än sega och syrliga gelatinkluttar i fantasifulla former. Varken mer eller mindre, oavsett vad min yngre bror föreställde sig som barn.

Vad de äckliga namnen egentligen handlar om är förstås bara smart marknadsföring. Men tänk då så mycket roligare det hade varit om det verkligen hade funnits någon koppling mellan namn och påsinnehåll!? Hur många barn hade inte blivit grymt besvikna när "fodvorterna" plötsligt en dag hade smakat äkta fotvårtor, trots att det ju faktiskt var det man köpte enligt texten på påsen?

Kanske var det för övrigt här J K Rowling fick inspiration till "Bertie Bott's bönor i alla smaker" i Harry Potter-böckerna? Ni vet, de där godisbönorna som verkligen innehåller ALLA smaker som finns. Inklusive sura strumpor, snor och kräk. (Utan att det i förväg går att gissa sig till vad det är för smak man stoppar i munnen...)

Men åter till det danska godisföretaget. Nu når mig nämligen ryktet att godistillverkaren Toms har köpt upp BonBon, och därvid bestämt att lägga ner tillverkningen av alla äckliga snasksorter. Jag vet inte om det beror på någon sorts moralpanik eller på vikande försäljningssiffror. Men om det är det senare vill jag gärna bidra med några tips på nya godisar som kanske kan få bättre fart på försäljningen:

• Töre toller (torra tollar) - ett mycket populärt mellanmål med stort tuggmotstånd. Således de starkaste rekommendationer från vår hund, som inte försitter en chans att smaska i sig denna inte helt uppenbara delikatess.
• Snusespyt (spottat snus) - lite grann som salmiakpulver, fast förstås en aning blötare. Appliceras långt bak i gommen med så kallad "dispenser". Buöörrk! (Dispensern "Sixten" finns för övrigt att köpa på närmaste IKEA, art.nr. 301.255.54.)
• Snot buser (snorkråkor) - äsch: måste jag - vuxna människan - verkligen hålla på så här...?

För att ytterligare dra mitt namn i smutsen utlyses härmed en totalt prislös tävling  av stilenlig dagismodell: hjälp BonBon att komma på nya, avskyvärda godissorter. Skriv era förslag i kommentarfältet nedan. Jag lovar att läsa alla svar. (Vilket sannolikt inte kommer att bli särskilt betungande...)

Nästa vecka blir det bot och bättring samt rättning i det fiktiva ledet. Slut på tramset, alltså. Och tills dess kan ni ju försöka lista ut vad det är som är så speciellt med följande sifferserie:

978-91-633-9157-6