Aniara. Och Max Raabe, förstås!

Att berätta en historia är inte lätt. Det har åtminstone jag själv sett många tragiska och pinsamma exempel på. Låt oss därför börja med att rannsaka oss själva innan vi gör oss lustiga över andra fåntrattar: alla läsare av denna funderingsspalt som någon gång slaktat en i grunden god berättelse genom slarv, trögtänkthet, dumhet eller oförstånd - exempelvis genom att avslöja poängen på fel ställe - räcker upp en hand. Jag föregår naturligtvis med gott exempel och räcker upp båda.

Ok, så nu när vi har förklarat oss själva lite lagom inkompetenta är det väl ingen som tar illa upp om jag raljerar över olika berättartekniker, eller hur? Alls inte på något objektivt vetenskapligt sätt, utan bara som ett rent subjektivt tyckande. Och definitivt inte riktat mot någon speciell person, bara så att vi har den saken fullständigt klar för oss.

Det är ett oomkullrunkeligt (härligt ord!) faktum att jag själv har ett icke obetydligt horn i sidan till en viss del av deckargenren. Närmare bestämt den del som gärna vill framstå som "hårdkokt", och därför måste berättas i ytterst korta, lakoniska meningar. Så här, ungefär:

Privatdetektiv Jones gick nedför 56:e gatan. Det regnade. Bilar tutade. Han behövde alkohol. Och Novalucol. Hans före detta fru önskade att han var död. Och det var han. Själsligen. Hans 44 Magnum var tung. Men tyngden gjorde honom trygg. Und so weiter...

400 sidor deckare i sådan stil gör mig minst sagt frustrerad. Därför brukar jag strunta i att läsa den här sortens historier eftersom språket genast dödar berättelsen.

(En helt annan sak är det förstås när man fyller sin historia med klyschor - inte språkliga som i ovanstående exempel, utan i själva berättelsen. Hjälten måste inte nödvändigtvis vara snyggast i världen, och han måste definitivt inte rädda hjälplös kvinna i nöd. Eller hur? Men det där är som sagt en annan sak som inte hör hemma i det här resonemanget, så glöm genast att jag nämnde det...)

I andra änden av skalan finner vi den yvigt målande författaren som tar sitt författarskap på så stort allvar att han inte inser att hans storslagna formuleringar av typen fornnordiskt kväde inte lyfter berättelsen, utan snarare förser den med ett löjets skimmer. Det är som romantiken i repris, fast i kubik:

De dimhöljda bergens blånande toppar med kronor av gnistrande snö höjde sig majestätiskt över deras hukande, i dimslöjor svepta gestalter. Thrarurinnorasker kvad i blind förfäran mot stengiganternas hotande höjder: Oh, berg av sten! Låt aldrig våra vägar korsas, ty då skall benknotor krossas mot granithård sluttning i alvadalens ylande glimmerfåra i hemsökt skymningsland! Ve oss, som i köttkostym i jämrans jämmerdal dömda att vandra är!

Det finns alltså många sätt att förstöra en bra historia på, i all synnerhet i romanform. Men om man istället väljer att bara ge glimtar ur en berättelse, och på så vis lämna det mesta åt läsarens fantasi? Och dessutom gör det i form av 103 "sånger" fulla av påhittade ord och okända tekniska begrepp? Kan det då gå annat än åt skogen?

Ja då, det kan det. Det kan till och med bli succé.

Verket jag syftar på heter Aniara och skrevs 1956 av Harry Martinsson. Det har blivit både opera och musikal och handlar i korthet om goldondern (rymdskeppet) Aniara som fraktar emigranter från den gravt miljöförstörda "Doris" (jorden) till Mars. Dessvärre råkar skeppet ut för en olycka och kastas ur kurs i riktning mot Lyrans stjärnbild, och det blir omöjligt att vända om. Katastrofen inträffar redan i sång 3 - resten av sångerna handlar om de skeppsbrutna människornas öde ute i den tomma, kalla rymden.

Allt man får är ögonblicksbilder, ändå blir alltsammans till en hel, levande berättelse. Och dessutom till en berättelse som verkligen berör. Det är effektfullt och ödesmättat utan stora ord, skjutvapen och våld. Och det är så man drömmer om att skriva - att beröra med enkla medel. Utan att breda ut sig över åttahundra sidor, som jag själv gör i mitt senaste alster...

"Jag skruvar lampan ner och bjuder frid", som Aniaras sista sång börjar. Och det gör jag med en trevlig liten tysk låt med video inspelad i Berlin. Vilket jag vet därför att det står Hackescher Markt på vagnen "muppen" åker i. Och där - på Hackescher Markt - finns det fantastiskt goda Flammkuchen. Minsann!

Küssen kann man nicht alleine. Så sant, så sant...

Berlin

Läses med  journalfilmsröst á la 1940-tal:

Efter en veckas välgörande(?) tystnad är åter er favoritförfattare tillbaka med nya, ogenomtänkta åsiktsyttringar, full av lika delar skrivlust och omskakande upplevelser i främmande land. Åh, vilken fantastisk resa!

(Och nu åter till ett något mer sansat och modernt tilltal:)

Det främmande landet skulle alltså vara Tyskland, och mer geografiskt exakt Berlin. Det hela var tänkt som en avkopplande helgresa med god mat, gott vin, trevligt sällskap och en del kulturella och historiska upplevelser. Och för att uttrycka sig en aning litterärt tillgjort: föga anade jag i vilken omfattning allt skulle komma att hällas över mig, likt en spann iskallt vatten. I synnerhet den historiska delen, som är så plågsamt närvarande att det inte går att komma undan även om man skulle vilja.

Det har väl knappast undgått någon att Berlin har ett minst sagt dramatiskt förflutet, eller hur? Är det inte krig och elände, så är det "die Mauer" och elände. Å ena sidan, vill säga. Å andra är det otvivelaktigt tyskt gemyt, currywurst, Berliner Kindl (öl) och Biergärten för hela slanten. Hur trevligt som helst. Så varför då antyda något annat?

Jo, därför att mitt Berlin är något mer, nämligen i allra högsta grad en stad full av svindlande motsägelser. Det trevliga bor alltid och utan undantag granne med det obehagliga; det sedan länge passerade kastar alltid och utan undantag sin skugga över det nuvarande. Det går inte att komma ifrån. Och frågan är förstås om man verkligen vill undvika allt det där hemska som ligger på lur på de mest oväntade ställen.

Ta bara mässingsplaketterna som finns inlagda i ganska många trottoarer i centrala Berlin. De är små och ganska oansenliga, men tar man sig tid att läsa texten på dem reser sig ofrånkomligen nackhåren:

 

Just sådana här minnesmärken råkade jag för första gången stöta på i gamla östberlin invid ett hus vars fasad fortfarande - nästan 66 år efter krigsslutet - var fullständigt översållad av kulhål. Det ger en onekligen perspektiv på saker och ting.

Ett annat utmärkt exempel på Berlins dubbelnatur fann vi sannerligen vid S-bahnstationen i Grunewald. Vi kom dit sent på eftermiddagen och var ganska törstiga, så vi tog en välförtjänt paus på en trivsam liten Biergarten på andra sidan spåren. Den typiskt tyska servitrisen var oerhört trevlig, ölet smakade fantastiskt bra, atmosfären var i det närmaste magisk - så som den antagligen varit de senaste 100 åren. En aning som Snövit och de sju dvärgarna, om ni förstår hur jag menar.

Sedan gick vi uppskattningsvis 200 meter och befann oss plötsligt på "Gleis 17", spår 17 på svenska. Till en början såg det bara ut som en nedlagd perrong belagd med metallgaller med någon sorts mönster närmast de upprivna spåren. Tills jag upptäckte att mönstret var text.

Varje metallplatta var ungefär en meter bred. Varje platta motsvarade en dag. Så här stod det på den enda platta jag fotograferade:

Antalet människor varierade, liksom destinationen. Efter helgdagar var antalet större - mot slutet av kriget var det mindre. Men nästan varje dag gick tågen. Och allt var dokumenterat med tysk, förbannad noggrannhet.

En bild av perrongen, med träd där spåret en gång låg:

Tidigare på dagen hade vi besökt Topographie des Terrors, en kuslig fotoutställning om SS och Gestapo placerad i princip mitt i deras gamla högkvarter. Utställningshallen var full av människor, ändå var det i stort sett knäpptyst där inne.

Efteråt satte sig min fru på en bänk och grät. Och - det kan jag försäkra - hon är verkligen inte av den blödiga typen. Själv kände jag mig bara tom. En stund senare fann vi en genomtrevlig italiensk restaurang med gott vin, god mat och tyskt trevlig betjäning. Motsatser, som sagt. Hela tiden.

Sent på lördagskvällen när vi promenerade hemåt längs Friedrichstrasse upptäckte vi plötsligt att vi var lite hungriga, men McDonalds som vi passerade var naturligtvis inget alternativ. (Om det inte är det här hemma så varför skulle det vara det i Tyskland...?)

Det var däremot en korvkiosk - jag vet inte vad jag annars skulle kalla denna för en svensk så egendomliga inrättning - som sålde ett antal tyska läckra korvsorter samt naturligtvis "Berliner Kindl". (Man kan för övrigt se stället på Google Maps - det ligger mitt under järnvägsbron på vänster sida om man är på väg norrut.)

Vi mumsade gladeligen i oss korv, pommes frites, majonnäs och allt annat man fyllt våra papptallrikar med, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på skylten, strategiskt inmurad i väggen mellan den tidigare nämnda hamburgerrestaurangen och "korvkiosken" under S-bahn Friedrichstrasse:

Jag orkar inte översätta texten, men jag tror inte heller att det behövs.

Denna skylt får representera mitt Berlin, mitt emellan McDonalds och tysk korvkiosk. Ska jag skratta eller gråta? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte...

*     *     *

Ett PS, trots att jag i allmänhet tycker att post scriptum är onödiga nuförtiden, eftersom det är så enkelt att redigera text i efterhand:

Den gångna veckan har jag lyssnat på ljudboken "Berlin - slutstriden 1945" av Antony Beevor. Jag känner alltför väl igen miljöerna och människorna, men inte skräcken eller den fasansfulla känslan av undergång. Däremot blir jag alldeles förfärad när jag ser bilder från boken: Berlin i ruiner, hängda "desertörer", flyende människor, barnsoldater i för stora uniformer. Jag identifierar mig med dem, dessa olyckliga berlinare som kanske trots allt hade viss skuld i det som hände. Men särskilt ser jag mina egna barn mitt i denna olycka - i uniform, övergivna och utlämnade. Låt aldrig detta hända igen. Någonsin.

Madaroarna

Nå, här sitter man nu mitt i natten (strax före halv tre, vilket innebär att man borde ha lagt sig för minst två timmar sen) och begrundar det faktum att ens äkta hälft plötsligt blivit någon sorts allmängods, hyfsat flitigt förekommande såväl på nätet som i Expressen. Till att börja med.

Bra eller dåligt? Nja, självklart är det dessvärre inte.

Naturligtvis tycker jag att det är oerhört roligt att det går bra för MADAROARNA, allt annat vore väl att betrakta som rent förräderi. Men om man tar de verkliga konsekvenserna av ett TV-framträdande i beaktande är det inte längre lika självklart att de positiva effekterna överväger.

Cirka en miljon människor beräknas ha sett det första programmet av Talang 2011. En miljon. Sug på den siffran en stund, och jämför sedan för skojs skull med storleken på mina bokupplagor. Programmets (i praktiken MADAROARNAS) publik var alltså ungefär tiotusen gånger större än min totala läsekrets vid just detta tillfälle. Vilket absolut tål att tänkas på.

En miljon människor såg sålunda min fru sjunga "nylonhåsor och tjocka ben, röven går som en slibesten" under ystert och eventuellt utmanande svängande på höfterna. (Nej inte publikens, era grammatikfundamentalister!)
Vidare såg alla dessa människor Marie Fransson hävda att "min röst är sexig, och skinkan är varm", samt Marie Balkhag i samma fullständiga avsaknad av blygsel sprida det något tvivelaktiga budskapet att "jag har flätor och långa ben, jag är inte rakad i min gren". Vilket med all önskvärd tydlighet också bevisades genom en föga diskret titt under kjolen. Och för all del till den närvarande publikens (och juryns) jubel.

TV är ett bedrägligt medium, i all synnerhet om man inte sänder direkt. MADAROARNA var - tro det eller ej - de enda som vid inspelningstillfället på Ystads teater spontant fick stående ovationer av hela publiken. Oavsett hur mycket man klippt in i efterhand, av i förhand filmade applåder. Det vågar jag hävda inte av missriktad lojalitet, utan för att jag var på plats och bevittnade alltsammans. (Och när jag sent omsider upptäckte hur det faktiskt stod till var det ganska häftigt, måste jag faktiskt erkänna...)

Dessvärre och i vanlig ordning innebär denna framgång emellertid knappast att damerna ifråga går fria från "pöbelns" stenhårda omdömen i kommentarerna till diverse tidningsartiklar. Synpunkterna står i vanlig ordning som spön i backen, och de som är kritiska är det förvånansvärt ofta på ett sätt som tycks mig tämligen korttänkt, för att inte säga direkt elakt. Människor vräker av sig precis vad som helst utan att reflektera över att det finns en annan tänkande, kännande människa i mottagaränden. Man skriver saker som man aldrig i livet skulle våga säga rent ut till någon, öga mot öga.
Det är förvisso fegt, men dock fullt förståeligt. Man bär sig nämligen helt enkelt åt som den primitiva halvapa man uppenbarligen är, intellektuellt sett.

Och det är väl förmodligen det här som är framgångens och uppmärksamhetens bittra baksida; att tvingas stå ut med idioternas kommentarer, gliringar, elakheter, avundsjuka och brist på allt vett och hyfs. Det är antagligen lika ofrånkomligt som sorgligt, och bara att vänja sig.

Men inget ont som inte för något gott med sig: någonstans får allt detta stim mig att vara ytterst tacksam över att mina bokupplagor består av endast 100 sketna exemplar, och inte 1000000. Tack, alla ni som kommenterar kvällstidningsartiklar i brist på bättre sysselsättning, för den här insikten. Verkligen tack, även om det givetvis inte var er mening att hjälpa till med något.

Avslutningsvis skulle jag vilja be en kort men ärligt menad bön till en ospecificerad och därtill högst eventuell gudomlighet av någorlunda oklart ursprung, beträffande de ovan nämnda puckona:

Snälla, hjälp dessa särdeles korkade fåntrattar att finna någon sorts mening med sina värdelösa liv. I vad mån det går, vill säga. Så att de åtminstone slipper förpesta våra...