Vet ni vad jag är? På riktigt, alltså? Jo, det ska jag säga er. Kolla in nedanstående minst sagt komprometterande lista:
- Jag är en hatfylld fascist
- Jag är en svensk nutida Julius Streicher (ökänd tysk nazist, om ni inte orkar kolla)
- Jag har väldigt mycket gemensamt med Anders Breivik (åtminstone betydligt mer än vad Sverigedemokraterna har)
- Jag överträder yttrandefrihetens gränser
- Jag avhumaniserar människor
- Mina blogginlägg skulle ha gjort sig fint i Der Stürmer (nazistisk tidning, återigen om ni inte orkar kolla)
- Jag är självgod, skrattretande löjlig, har ett bristande intellekt samt är en intellektuell mygga.
Fint, eller hur? Av alla dessa punkter finns det möjligen en jag i viss mån skulle kunna hålla med om, och det är naturligtvis den sista. Allt annat borde rimligtvis falla under benämningen "trams".
Ovanstående lista är ett litet axplock av vad en troligtvis amerikansk man (vars namn jag av hänsyn och diskretion inte tänker publicera, men där efternamnet med fördel kan uttalas på skånska för att få till en i sammanhanget ganska komisk effekt) anser om mig efter att ha läst ett gammalt blogginlägg med titeln "Grobianer".
Inlägget handlar i korthet om den svenska grobianen, var man kan finna den samt några - för andra människor - komiska kännetecken. Naturligtvis är det i vanlig ordning mest flams och trams och kanske inte så välskrivet som man kunde önska, även om det förstås är någorlunda välformulerat. Ja - ni vet hur det brukar vara.
Nå; det är förstås inte det som är problemet. Problemet är istället att jag 1: inledningsvis påstår att grobianen är en något mer oönskad art än några slumpmässigt utvalda smådjur, t ex silverfiskar och mördarsniglar, och 2: avslutar inlägget med ett filmklipp från SD:s valvaka där lika glada som tondöva sverigedemokrater som av en händelse sjunger nynazisternas gamla barnramsa. Tjalalalala. Ja, ni vet säkert.
Det är i kombinationen av dessa två saker som jag råkar trampa på en mycket öm tå, och samtidigt (fast på ett mycket mysteriöst vis) blir nazist, fascist, skrattretande löjlig och allt vad det var. Det är nästan lite gulligt, eller hur?
Min vedersakare, å andra sidan, ojar sig över det hårda politiska klimatet i Sverige. Så här skriver han t ex om den hemska förföljelsen av SD-sympatisörer:
När jag ser i media att dessa smittspridande och insektliknade grodianer betraktas som villebråd och är utsatt för våld, mördbrand och allmän hån och förföljelse, allt påhejade av en statsminister som säger att detta avart för människor har sig själv att skylla på, då borjar jag funderar om jag läsa dagens Svensk media eller Der Sturmer.
En jordnära betraktelse som alla svenskar säkert känner igen sig i.
Som avslutning på denna veckas oerhört hatiska och fascistiska inlägg bifogar jag länken till det gamla inlägget "Grobianer". Missa för allt i världen inte kommentarerna efteråt - det är stor underhållning! (Fortsätt gärna fylla på - och glöm inte kolla Cloughs blogg!)
