Peachy Peach-konspirationen

Ni tror det kanske inte, men jag har funnit bevis. Bevis för att en grupp elaka, illasinnade, onda, illvilliga (jag har förresten precis köpt mig en synonymordbok) företagsledare och produktutvecklare konspirerar för att knäcka självkänslan hos sina intet ont anande kunder.

"Ånej!" tänker ni antagligen nu, "Nu börjar kverulerandet igen!" Men där har ni fel, era... era... läsare. Det här handlar istället om en fasansfull upptäckt som till varje pris måste ut innan någon röjer mig ur vägen. Risken är inte liten, för som ni förstås redan vet är sanningssägare aldrig populära hos det elitistiska kapitalistetablissemanget (25 bokstäver!). Därför är det bäst att på en gång avslöja hela den fruktansvärda kompotten i sin helhet. Kompotten...? Nå:

Svara mig på följande fråga: hur ofta händer det att ni känner er som idioter när ni ska köpa något i exempelvis en kiosk? Eller i någon annan inrättning där man måste be om varan ifråga? Länge var Systembolaget ensamt om att vilja förnedra sina kunder genom att avkräva dem någorlunda korrekta uttal på sina franska viner, (hej, jag skulle vilja ha en flaska Beaune Premier Cru Les Chouacheux), men nu sprider sig oskicket i allt vidare cirklar i samhället. Vilket genast får mig att misstänka att alltsammans måste vara organiserat.

Någonstans i ett flådigt direktörskontor sitter de där unga och hemska karriärekonomerna (för visst måste de väl vara unga, hemska och karriärekonomer?) och finner på totalt omöjliga namn på i grunden enkla produkter. Jag kan riktigt höra dem:

A: Ok grabbar, här har vi alltså en flaska kolsyrat vatten med svag smak av persikoavkok. Namnförslag?

B: Hmm... Vad sägs om Fruity Peaches by Loka? Eller är det för enkelt?

A: Ja, det är självklart alldeles för enkelt! Skäms! Någon som kan bättre?

C: Fruityfruits'n Peaches by Loka, då? Skulle inte det kunna funka?

A: Nja, jag skulle gärna vilja ha något som känns löjligare att säga, men som samtidigt antyder en amerikansk koppling.

B: Då tror jag att jag vet! Hör här: New York Peaches by the Loka Company! Va? Det låter väl bra?

A: Men, hallå! Det handlar ju inte om att det ska låta bra! Namnet ska ha en klang som är precis lagom fånigt för att folk ska skämmas, men det får ändå inte vara så pinsamt att ingen vågar säga det!

C: Men så här då: Loka Likes LA Peachy Peach! Vad tror ni om det?

A: Jamen... det är ju alldeles strålande! Det tar vi!

Loka Likes LA Peachy Peach. Det hade kunnat vara ett skämt, men det är det dessvärre inte. Och visa mig nu den potentiella kund som inte får stora, vanprydande svettringar under armarna när kioskkön växer till bakom ryggen medan han förtvivlat försöker förklara vad det är han egentligen vill ha.

Den där situationen vet jag förresten allt om. En gång försökte jag köpa en Magnumglass i en dansk kiosk, men det gör jag aldrig om. Efter att den tämligen feta och cigarrökande damen i luckan sagt "Hvabehar?" och "Hvad for noged?" ungefär tjugo gånger fick jag hjälp av vänligt sinnad dansk som uttalade ordet "Magnum" tillräckligt begripligt för att damen i fråga stånkande skulle behaga dyka ner i frysdisken och fiska upp min glass. Som jag inte längre ville ha, eftersom förnedring har en starkt dämpande effekt på vanlig vardaglig njutningslystnad.

Och det är där konspirationsteorin tar form. Någon vill uppenbarligen slå två flugor i en smäll: förnedring och försäljning samtidigt. Och beviset jag talade om i början finns alltså mitt framför ögonen på oss - varför annars alla dessa fullständigt idiotiska produktnamn? Kolla bara här:

• Solero Fruit Ice Orange - nästan som en Päronsplitt, fast med apelsinsmak. Apelsinsplitt, någon?
  
  
• Matrix Biolage Fortetherapie Strengthening (Fortifying) Schampoo - i princip detsamma som hårschampo. Fast utan blåvit förpackning.
  
  
• Men Expert Hydra Sensitive Multi-Protecting 24h Moisturising Cream - tja... en sorts hudkräm, som... krämar huden. Typ.
  
  
• Sharp Bengt Recycle Dry Greencas - jeansbyxor. Visst hade det varit roligt om det stått så på skyltarna i affären istället? Eller hur? Jeansbyxor - 129,50. Nu med fickor både fram och bak.
  
  

Tesen var alltså att några ondsinta människor vill få oss att känna oss korkade när vi genom deras försorg försätter oss i pinsamma situationer. Om ni bara beväpnar er med lite tålamod kommer snart ett amerikanskt produktionsbolag att göra en dokumentär om den redan bevisade konspirationen. Och då kommer ni sannerligen att bli övertygade, såvida ni inte redan är det. För det som sägs på TV är alltid sant, och så är det med det!

I väntan på denna kulturgärning rekommenderar jag en titt på veckans fru. Hon är min (hon med glasögon), och förekommer tillsammans med sina kolleger i Madaroarna i ett klipp från Radio Kristianstad.

På återhörande någon gång efter midsommarafton! Loka Likes LA Peachy Peach; söte jesus...

Beröm

Det är så roligt när människor jag inte känner spontant kommer fram till mig och framför sitt av allt att döma ärligt menade beröm. Till min fru.

Missförstå mig inte: naturligtvis tycker jag att det är både kul och välförtjänt, fattas bara. Men när detta beröm lyder som något av nedanstående exempel - alla hämtade ur verkligheten - drabbas jag ofta av en svårbemästrad lust att genast stoppa tillbaka det (berömmet alltså) i det otäcka hål det så opassande kom gurglande upp ifrån. Nämligen vederbörandes hals:

• Hur känns det att ha en så kreativ människa i familjen?
  Svar: Fantastiskt bra! Och själv är jag förstås bara bra på att skala potatis och på att diska.
  
•  Blir det inte lite konstigt att leva tillsammans med någon som är så... konstnärligt lagd? (Tydligt insinuerande att skillnaden uppenbarligen tycks vara enorm beträffande det där med konstnärligheten.)
  Svar: Nej, förihelvete. (Med hårt sammanpressade käkar)
  
•  Men du är väl också bra på något? Svar: Äsch, jag skriver bara lite böcker då och då. Och jag lägger antagligen inte ner mer än tio - femton timmar i veckan på det där tramset, så det är ju inte på riktigt.
  

Eller det värsta exemplet av alla; ett fullständigt förintande påstående framfört med ett svalt, överlägset hånleende:

• (...)Då får du sköta hemmet, så får hon stå för det konstnärliga i familjen. Man ska ju göra det man är bra på.

Låter jag surmagad och avundsjuk nu igen? Det är givetvis inte meningen. Det vi ser här är nämligen inte ett exempel på avundsjuka. Det är inte heller ett vägande av olika typer av konstnärlighet mot varandra. Det är däremot skillnaden mellan att slå igenom publikt, och att inte göra det.

Alla de där människorna har förstås rätt: min fru är en kreativ, konstnärlig, rolig och framför allt varm, medkännande person. Och det är förstås därför jag har valt att dela hela mitt vuxna liv med henne. Av vilket följer att jag mer än gärna står i skuggan av henne i olika sammanhang.

Vad jag har svårt för är istället när man förutsätter att den som inte har en stor publik per automatik är sämre (i någon diffus och underlig mening) än den som lyckats "slå igenom", som det heter på kvällstidningsspråk. Vilket på något vis speglar vårt västerländska samhälle på ett ganska otrevligt sätt: det enda som räknas är ekonomisk framgång. Tjänar man inga pengar på det man gör är det inte heller värt något i konstnärligt avseende.

Jag blir med andra ord ingen riktig författare förrän ett etablerat förlag (helst Norstedts eller Bonniers) gett ut någon av mina böcker; inte heller förrän böckerna ifråga placerat sig på någon av försäljningslistans tio översta platser. Först då räknas det.

Så tills dess borde jag antagligen hålla mig till disk och potatisskalning. Men eftersom jag ibland är en något obstinat Hans tänker jag fullfölja planerna på egenhändigt boksläpp i slutet av augusti. I år, alltså. Exakt datum kommer som ett brev på posten. Och på Facebook. Och på hanssvensson.com. Ni är välkomna.

Och när vi ändå håller på att tala om jobbiga saker i livet kan vi lika gärna avhandla besvikelse också. Var därför snälla att lyssna på nedanstående finstämda låt med förra veckans historiska band. Själv älskar jag textraden "I've been cheated tonight - transvestite". DET är konst!