Förlåt!

Det är såvitt jag vet inte så ofta som jag verkligen har anledning att be om förlåtelse för saker jag gjort. Jag är nämligen ingen elak människa, åtminstone tror jag inte det. En del menar till och med att jag ber om ursäkt alldeles för ofta, och dessutom helt i onödan. Ni vet: för att jag finns till, liksom.

Men det här handlar om något helt annat: efter att ha tänkt en smula på vad jag utsatt en del av mina stackars romanfigurer för är det faktiskt inte en dag för tidigt att ödmjukt be dem om ursäkt för all min utstuderade grymhet. Jag borde naturligtvis ha behandlat dem bättre i egenskap av allsmäktig gud i deras påhittade universum. Jag hade nämligen kunnat göra det, om jag bara velat. Kanske gett dem lyckliga och bekymmerslösa liv. Eller åtminstone sett till så att de mått någorlunda bra medan de utförde uppgifterna jag tänkt ut åt dem.
Men det ville jag alltså inte, av det enkla men oändligt cyniska skälet att jag tyckte att deras lidande var nödvändigt för mina berättelser.

Ni är alltså några stycken som genom åren har blivit extremt illa behandlade, trots att ni sannerligen inte har förtjänat det. Därför ber jag er att härmed vänligen mottaga mina ärligt menade ursäkter, vad de nu kan vara värda:

OBS! Resten av texten består nästan uteslutande av spoilers. Har ni inte läst Bengt i koma, Det obrytbara mönstret eller Erik Johannesson men planerar att göra det, då bör ni inte läsa vidare!

• Pernilla (från Bengt i koma)

Snälla Pernilla,förlåt mig för att jag parade ihop dig med en våldsbenägen apman med någon sorts odiagnostiserad personlighetsstörning. Ingen - inte ens du i din outhärdliga och mycket kortsynta slentrianegoism - förtjänar att behandlas så illa. Åtminstone inte av en dryg skrytmåns till man med alldeles för mycket hår på ryggen och med enbart luft (eller möjligen gröt) i huvudskålen.
Vidare vill jag be dig om förlåtelse för att jag bara som en lustig detalj lät honom misshandla dig (direkt efter att han varit otrogen mot dig), samt för att jag under en hel natt stängde in dig med ett kroppslöst medvetande som uppenbarligen skrämde dig halvt från vettet. Slutligen vill jag också be om ursäkt för att jag i bokens epilog helt och hållet för mitt höga nöjes skull parade ihop dig med en ny kvinnomisshandlande skitstövel. Och en ny. Och en ny. Och så vidare...

• Anna (från Det obrytbara mönstret)

Först bestämde jag att du skulle vara bara femton år gammal. Sedan bestämde jag att hela din familj skulle vara död, utom din högt älskade bror. Därefter gav jag dig en ny familj, men placerade dig i en av den skånska historiens absolut olyckligaste perioder, och dessutom på ett ställe där ondskan skulle komma att kulminera efter ungefär tre fjärdedelar av berättelsen. Varpå jag tog ifrån dig inte bara din nya familj, utan också lät dig drabbas av 1710 års pest.
Hade det bara stannat vid detta hade jag kanske kunnat komma undan med ett enkelt litet "förlåt". Men som om du inte redan drabbats hårt nog, bestämde jag att din odödliga själ (här går det bra att skaka på huvudet) skulle tvingas att genom århundraden av reinkarnation uppleva samma sak om och om igen, i ett hemskt mönster som inte gick att bryta. Och så lät jag dig uppleva allt en gång till, fast ur en småländsk högstadielärares nutidsperspektiv. Du anar inte hur ledsen jag är för din skull. Förlåt. Verkligen: förlåt.

• Kerstin (från Erik Johannesson)

Jag vet inte vad jag ska säga? Du var så vacker i din alldaglighet, först i din finklänning och nya frisyr, och sedan i din ofrivilliga nakenhet. Och så sorgligt ung, oskuldsfull, oerfaren och hopplöst bedragen! Hade du funnits på riktigt hade jag antagligen älskat dig, fast du säkert inte skulle ha förstått det.
Dina enda uppgifter var att först ge liv åt den inkarnerade guden, sedan att i affekt försöka ta tillbaka det från honom, för att slutligen dö på det mest utstuderade och grymma sätt jag någonsin funderat ut till någon av mina romanfigurer. Vilket inte vill säga lite.
Men inte nog med det: efter döden skulle du dessutom tvingas hemsöka din son som ett bränt, hudlöst monster, utan en gnutta förstånd i behåll. Den enda förmildrande omständigheten var att jag i slutet av boken genom din son lovade dig att du "skulle läkas och sedan aldrig mer behöva födas som människa". Jag önskar så att det räcker som gottgörelse för ditt fasansfulla martyrium. Förlåt mig Kerstin, kära, kära vän. Förlåt!

(Vill ni i detalj veta vad jag gjort mig skyldig till? Gå i så fall in på hanssvensson.com/boklada.php och rulla ner till PDF. Sedan är det bara att ladda hem böckerna (gratis naturligtvis) och börja läsa. Och förfäras...