Plötsligt finns de bara där: företeelserna som man inte ägnat en tanke på minst 25 år, spontant framletade ur någon särskilt mörk vrå i minnenas "vid-behov-rum". (Vet den eventuelle läsaren inte vad ett "vid-behov-rum" är, kan det sannerligen vara på tiden att läsa Harry Potter. Som för övrigt finns även med "vuxenomslag" för sådana läsare som inte är tillräckligt vuxna för att strunta i vad andra människor tycker.)
I alla fall: de där företeelserna är en väl integrerad del av min barndom, på gott och ont. Fast kanske mest på ont nu när man som lönnfet 46-åring står här med facit i hand, som det olidligt präktigt brukar heta. Men strunt samma - här kommer tre exempel:
John Silver utan filter
När jag var liten, typ 10 - 12 år eller någonting, brukade mina föräldrar be mig springa ärenden ner till Stures minimala servicebutik (med för tiden mycket generösa öppettider) på Järnvägsgatan i Åstorp. Ibland skulle jag handla bröd eller något annat som glömts bort eller oväntat tagit slut, men oftast bestod min inköpslista endast av ett eller flera paket John Silver utan filter.
Just det - mina föräldrar rökte. Och de gjorde det på allvar. Alltid inomhus, och gärna inne på lägenhetens enda i princip oventilerade toalett. Och ofta i bilen, vilket gjorde sig alldeles förträffligt tillsammans med min kroniska åksjuka.
Fast kanske gjorde de mig trots allt en tjänst, förutom det där med att man lätt kräks i en rökfylld bil och att passiv rökning lär vara nästan lika farlig som aktiv? Jag är nämligen en av få(?) människor som aldrig, aldrig tjyvrökt. Faktum är att jag aldrig tagit ett enda bloss på något överhuvudtaget. Inte ens oregano, som min äldste son dessvärre - och på tämligen oklara grunder - försökte röka när han var i femtonårsåldern. Det gick förresten inte så bra: allt som hände var att han fick lite hosta. Förutom minnesbetan, alltså.
Nå: bra gick det däremot att som tioåring (eller möjligen tolvåring, som sagt) köpa turbogiftpinnar på det glada sjuttiotalet. Inga problem. Förutom att min mamma så småningom dog av lungcancer, och att min pappa dog av en annan på sätt och vis rökningsrelaterad sjukdom. Fast det var ju inte förrän i början av ett helt annat årtusende, så kanske spelar det ingen större roll.
Nå: bra gick det däremot att som tioåring (eller möjligen tolvåring, som sagt) köpa turbogiftpinnar på det glada sjuttiotalet. Inga problem. Förutom att min mamma så småningom dog av lungcancer, och att min pappa dog av en annan på sätt och vis rökningsrelaterad sjukdom. Fast det var ju inte förrän i början av ett helt annat årtusende, så kanske spelar det ingen större roll.
Glanil
Namnet "Glanil" har jag inte hört eller tänkt på sedan sjuttiotalet. Minst. Men plötsligt dök det oanmält upp under en badtur med tonåriga barn till den kanske inte fullt så famösa Bandsjön. Där satt jag i alla fall och lyssnade till Ulla Billquist-klassiker i lugn och ro, och plötsligt fanns ordet "Glanil" i mitt huvud.
Det tog några sekunder innan jag kunde placera det rätt i tid och rum, men när jag väl gjort det blev jag lite lagom illamående, precis som på den gamla goda tiden. Glanil var ett medicinskt preparat som sades förhindra åksjuka. Och det stämde nog, på sätt och vis. Ty när jag åt Glanil-tabletter blev jag nämligen alltid illamående, vilket gjorde att jag nästan aldrig förmådde avgöra om min lust att kräkas kom sig av att jag åkte bil eller av att jag hade ätit tabletter mot illamående.
Inför den här funderingen kollade jag faktiskt upp preparatet "Glanil" i FASS; det avregistrerades som läkemedel den 31 mars 1998. Kanhända att jag i det här fallet är onödigt hård och dömande, men jag kan inte låta bli att tycka att det nog trots allt var ganska bra.
Glenn Miller
Glenn Miller har en alldeles särskild plats i mitt privata minnesgalleri. Han var ofta närvarande under min barndom, särskilt under sena fredags- och lördagskvällar.
Mina föräldrar hade en skiva (som det bara undantagsvis gjordes repor i eller spilldes på) med nämnde amerikanske orkesterledare. Omslaget var rött och mycket slitet och pryddes av en karaktäristiskt slätkammad men icke desto mindre charmigt leende Glenn Miller. Den där skivan kom bara fram när kvällen långt om länge var mogen för seriös nostalgi.
Jag minns att jag tyckte att det var något outsägligt sorgligt över den där musiken. Ljudet var tunt och skrapigt, och min mamma berättade allvarligt att den trombonspelande orkesterledaren hade försvunnit under en flygning över Engelska kanalen under kriget, och att hans kropp aldrig hade återfunnits. Varpå hon nästan alltid fick något sorgset i blicken och spädde på tragiken med att sätta på en särskild låt där ingen hade en aning om vem sångerskan med den fantastiska rösten var: kanske hade hon också dött under oklara omständigheter? Jag tyckte naturligtvis som min mamma - att det fanns en underlig föraning om något gripande och förutbestämt i musiken. Som om de som framförde den visste att allt snart skulle få ett sorgligt slut.
Den där låten från min barndom var totalt borta ur mitt medvetande. Det vill säga, ända tills den plötsligt dök upp på Spotify av alla ställen. Minnesfragment rullades genast upp, särskilt det där med den okända sångerskan med den vackra rösten. Och så gick det som det brukar gå i vår moderna tid när allt kan tas reda på lika lätt som en wikipediaplätt. Sångerskan var ju inte alls okänd, som mina föräldrar alltid sagt (och säkert trott). Nix: hon hette Pat Friday och "was a "ghost singer" for Lynn Bari, but was never credited", enligt det ofelbara uppslagsverket på internet. Och så vitt jag kan förstå lever hon forfarande, även om hon förstås börjar bli lite till åren.
Och så lärde man sig något nytt. Nämligen hur förvånansvärt lite det är som krävs för att omsorgsfullt och effektivt döda en kvardröjande och envis barndomslegend.
Och så lärde man sig något nytt. Nämligen hur förvånansvärt lite det är som krävs för att omsorgsfullt och effektivt döda en kvardröjande och envis barndomslegend.
Dock; låten är faktiskt magisk, även om det mesta av mystiken nu oåterkalleligen är borta. Och det är just på grund av denna magi som den med en enkel knapptryckning blivit förflyttad åtminstone ett par teknikgenerationer framåt, från en älskad, sönderspelad och försvunnen vinylskiva till en nedladdad Spotify-spellista i min smartphone.
Jag är fortfarande tio år när jag hör den här låten; strunt samma att inget är som jag trodde. Vemodet finns ändå där i harmonierna, i det skrälliga ljudet och i sångerskans röst. Fortfarande. Och trots alla wikipediaartiklar i världen.
Jag är fortfarande tio år när jag hör den här låten; strunt samma att inget är som jag trodde. Vemodet finns ändå där i harmonierna, i det skrälliga ljudet och i sångerskans röst. Fortfarande. Och trots alla wikipediaartiklar i världen.
Glenn Miller - I Know Why (And So Do You). Lynn Bari mimar i filmen Sun Valley Serenade - rösten tillhör den "okända" Pat Friday.
