Det var en ren hundrelaterad slump som gjorde att jag fann det. Men när jag väl gjort det förstod jag ganska snabbt att jag faktiskt råkat snubbla över något mycket speciellt - ett litet fönster rakt ner i den lokala förflutenheten:
För att variera de gamla vanliga och ärligt talat ganska uttjatade promenadstråken lät jag råttehunden Falcon för en gångs skull bestämma vart vi skulle gå på vår lördagsmorgontur, och han drog mig genast rakt ner i det södra, vildvuxna hörnet av den numera nedlagda flygflottiljen. Jag vet egentligen inte vad han trodde sig ha för ärende där ute i snårskogen, men oavsett vilket ligger det ett gammalt igenbommat och bortglömt hus i gult tegel där. Senast användes det nog som möglig squashhall, om jag är rätt informerad.
Medan min strävhårige vän noga undersökte alla skrymslen och lufthål i stengrunden råkade min blick plötsligt falla på något tunt klotter på teglet. "Jävla skitungar" tänkte jag, och förutsatte slentrianmässigt att det var ortens vanartiga mopedgäng (se "Erik Johannesson") eller deras efterföljare som varit i farten igen. Men se där hade jag fel.
Det mesta såg ut som om det skrivits med blyerts, men det kunde väl knappast vara möjligt. Jag inbillar mig i alla fall att ordinärt blyertsklotter borde försvinna ganska snabbt när det under decennier utsätts för väder och vind. Men oavsett det tekniska: här fanns det i alla fall kvar, och minst från den 13:e maj 1905 och framåt.
De flesta av dessa osannolika avtryck från en helt annan tid följde en murad bröstlist (det heter säkert något annat på murarspråk) runt åtminstone halva huset. Och ju närmare jag började skärskåda klottret, desto mer nyfiken blev jag.
Någon gång verkar en tradition att just här lämna spår efter sig ha uppstått, kanske från början mest bland militära musikelever. På ett ställe kunde man exempelvis läsa att "Här hade vi trumslagning den 18/10 1945, musikelev 9/m Tellström". Snett under fanns en i stort sett identisk text, men undertecknad musikelev 8/m Andersson. På ett annat ställe hade en musikelev som kanske hette Rundström lämnat ett liknande avtryck från den 27:e juli 1914. Det var för övrigt dagen före första världskrigets utbrott.
När jag kommit så långt var jag fast. Vilka var de här människorna? Vad blev det av deras liv? Levde en del av dem fortfarande? Var kom de ifrån? Hade någon av dem någon lokal anknytning? Jag struntade i att hunden nu verkade ha nosat färdigt och ville gå vidare, och följde istället tegelsten för tegelsten runt huset.
På den östra sidan verkade mycket härstamma från början eller mitten av 1900-talet, medan det mesta på den norra sidan tycktes vara av senare datum. Bland detta någorlunda sentida klotter fann jag också den kommentar jag tyckte var roligast och som tydligast lyckades måla upp ett sceneri för mig (med reservation för att jag kan ha tolkat texten fel, naturligtvis).
Jag kan se det framför mig: två värnpliktiga "snörsnudor" (som min sydskånska svärmor säkert skulle säga) som mitt under kalla kriget fördriver några tröga minuter av sin värnpliktstid med att jaga upp tre av flottiljens vakthundar. Och som dessutom - och sannolikt mer än gärna - dokumenterar sitt tilltag på en av tegelväggarna, mitt bland en massa gamla avtryck från andra sedan länge muckade beväringar:
"Här retade Hansson och Lagerstedt vakthundarna Monako o Farao o Markör 15/8 1968"
När detta hände var jag knappt två år gammal och hade självfallet inte en aning om att jag en aprilmorgon 45 år senare skulle stå här och låta mig hänföras av gammalt klotter. Men visst är det något fascinerande över alltsammans?
Några minuter senare passerade jag som av en händelse den gamla militära hundgården. Där var det tyst, tomt, igenbommat och luktade starkt av fukt och mögel. Det torde vara svårt att tydligare illustrera tidens gång.
(För den som själv vill utforska det här fantastiska tidsdokumentet är det lätt att hitta: kör in genom vakten på före detta F5, ta sedan första vägen till vänster och sedan till vänster igen där vägen delar sig. Kör därefter så långt det går, det vill säga tills asfaltvägen övergår i "skogsväg" och blockeras av stenbumlingar. Promenera sedan ett femtiotal meter på stigen i förlängningen av vägen. Det är det gula tegelhuset rakt fram, inte särskilt långt från staketet som inhägnar hela området.)
