Jag tänker kalla dig G. I alla fall i den här texten, som jag ärligt talat hade hoppats slippa skriva. Åtminstone än på många år. Men - eftersom saker nu ofrånkomligen är som de är, är det lika bra att få det gjort. Jag hoppas att du inte har något emot det. Sanningen att säga är det ju mer för min egen skull än för din som jag gör det här. Och om jag känner dig rätt tror jag att du utan att blinka skulle acceptera denna min kanske i viss mån onödigt gråtmilda egoism, även om du säkert samtidigt skulle ha tyckt att alltsammans var lite fånigt och onödigt. Om du alltså haft möjlighet att tycka något.
Som du vet träffades vi redan 1982, under den första hemska dagen på gymnasiet. Fast troligare är att vi setts ännu tidigare, nämligen på Ängelholms BB i november 1966. Blott fyra dagar skilde oss åt; du var den äldre. Själv minns jag av förklarliga skäl inget av detta förmodade första möte - låt oss därför hålla oss till det senare.
Redan från början var du kontaktsökande, jag var motsatsen. Du var utåtagerande, jag agerade inte överhuvudtaget. Du var hårdhänt och fysisk, jag var vek och ömtålig. Ändå fann vi varandra på något underligt vis. Jag vet fortfarande inte (drygt trettio år senare) vad det var som egentligen förde oss samman, men någon gång under dessa första veckor på en ny och främmande skola blev vi vänner. Vi var som norr och söder på en öst-västlig skala.
I början tyckte jag nog att du var lite konstig, det måste jag erkänna. Det tror jag förresten de flesta som inte kände dig tyckte. Ibland låtsades du tala bred gammelskånska, ofta om "svart-å-vidbrogeda-koår" och om sådant som hände på "hin-sian-gäred". Ibland talade du låtsastyska, härmande en före detta rikskansler i hans mest exalterade stunder. I inget fall var det något fel på inlevelsen. Det fanns en del klasskamrater och andra som till och med misstog dig för en äkta nationalsocialist, fast du så vitt jag vet var socialdemokrat hela livet. En otäck förväxling du inte hade något emot, konstigt nog.
En del av dina tidiga matvanor gav dig öknamnet "Kagan" och det lät jag dig bära med dig hela livet, som en fräck liten förtrolighet. Om man förresten skulle be någon av de forna klasskamraterna beskriva dig med två substantiv, skulle de utan tvivel välja just orden "kaga" och "gummistövel". Det senare tack vare din "egendomliga" och "bonniga" vana att bära just gummistövlar vid blöt väderlek - något ingen annan i sin tonåriga fåfänga någonsin skulle komma på tanken att göra. Eller så skulle dessa "trågeda" människor minnas dig mest för din förmåga att härma somliga kamrater på ett mycket elakt och dessvärre träffsäkert sätt. Jag gissar att inte ens jag gick säker beträffande det senare.
Efter skolan arbetade du i vården i många år, och vår kontakt blev sporadisk. Det sammanföll på ett lämpligt sätt med att jag bildade familj, medan du levde ungkarlsliv i ordets allra vidaste och kanske också vildaste bemärkelse. Motsatser, som sagt. Norr och söder - som ändarna på en magnet. Jag vet till exempel inte hur många flickvänner du avverkade medan jag höll mig till samma gamla vanliga år ut och år in. Och det spelar väl inte heller någon roll, antar jag. Men kontentan när dammet lagt sig blev att jag satt med stabilt familjeliv, medan du plötsligt satt med inget. Noll och intet, för att vara mer exakt.
Någon gång under första halvan av 2000-talet tog din "Soldatenglück" nämligen plötsligt slut. Vid en specifik tidpunkt vek din uppåtgående livslinje av nedåt. I början försökte jag trösta och bagatellisera, medan du med stigande ångest gjorde ditt bästa för att intensifiera den gamla vänskapen. Som om den varit det där bedrägliga halmstrået den drunknande ständigt söker.
Jag för min del hasplade ur mig floskler som att "det kommer att vända" och "nu kan det inte bli mycket värre än det är". Men det kunde det. Olycka följde på olycka i ett tempo jag faktiskt aldrig sett maken till. Men jag är å andra sidan inte någon större kännare av mänskliga tragedier, så kanske säger det inte så mycket.
Först havererade arbetet, sedan förhållandet. Därefter ekonomin, och slutligen hälsan. Eller om det egentligen var i någon annan ordning, vilket förstås är ganska oviktigt. De sista tio åren färdades du i alla fall i ständig nedförsbacke, på alla plan. Allt medan jag befann mig i något sorts behagligt status quo, som en plågsam påminnelse om ett liv som kunde ha varit ditt om det bara följt en annan och mer gynnsam bana.
Det finns så mycket jag skulle kunna säga en natt som denna. Jag skulle kunna breda ut mig i en massa mer eller mindre skabrösa eller klämkäcka anekdoter; det finns som du vet en hel ocean att ösa ur. Eller så skulle jag kunna hålla mig till det plumpa och småäckliga, som när du fick kräk på dina äkta indianmockasiner, eller när du blev så vansinnigt berusad på ett skoldisco att du fick åka hem och slå i din stackars mamma att någon förgiftat läsken du blev bjuden på. Men jag avhåller mig tills jag finner någon att tala med dessa saker om. Problemet är ju bara att jag från och med i kväll inte längre vet vem jag skulle tala med.
Utanför vräker snön ner. Och ja, det gör den väl i mitt hjärta också för tillfället. Det är februari 2013, och du finns inte mer. Så blev världen en aning fattigare, en aning mindre lysande. Här får du en låt från en tid jag vet att du vurmade lite extra för. Ses G, gamle vän.
