Om storleken spelar roll? JA, DET GÖR DEN!

Att vara hund verkar i många fall vara oerhört behagligt. Man kan exempelvis låta sig klias på magen eller bakom öronen i timtal utan att överhuvudtaget behöva tänka på någon sorts motprestation, annat än att ligga still. Man kan vakta trottoaren utanför fönstret och skälla lite godtyckligt på förbipasserande katter, ungdomar med keps och trätofflor, eller långsamtgående pensionärer med rollatorer. Man kan sova när alla andra måste gå upp, eller så kan man bestämma sig för att vara vaken när alla andra försöker sova. Man kan till och med kissa lite på golvet om man har lust, förutsatt att man klarar av att se fullständigt ovetande och oskyldig ut när någon i ens familj anklagande och ilsket blängande visar upp ett par våta strumpor.

Vad som däremot är ett litet helsinki för en respektabel familjehund är det där med det fysiska kärlekslivet. Det existerar nämligen i princip inte. Inte ens när den snygga och tillsynes mycket villiga granntiken löper och hela kvarteret liksom sveps in i en ljuvligt bedövande doft av rå liderlighet och potentiellt djuriskt sex.

Men även om den ljuva döden finns på bara en svanslängds avstånd blir det så gott som aldrig någonting, eftersom hundens människor av outgrundlig anledning har fått för sig att till och med en snabb liten påsättning bakifrån är att betrakta som något tämligen osnyggt och icke önskvärt. I det läget är det förstås inte fullt lika roligt att vara okastrerad hanhund, det måste medges.

Men om man i likhet med familjen Menberg Svenssons vän Falcon är en hund som då och då används i avel, då finns det förstås otvivelaktigt en del ljuspunkter i tillvaron. I och för sig dyker dessa lidelsefulla tillfällen inte upp så ofta som man själv skulle vilja, och när de väl dyker upp visar det sig kanske att tiken ifråga egentligen inte är någon man själv skulle ha valt att bjuda hem på mitt-i-natten-te. Fast å andra sidan: va fanken...

Ljuspunkterna det refereras till ovan brukar dyka upp en gång om året. Förra året sattes det exempelvis på en flerfaldig vinnare av diverse skönhetspriser, och inte en gång utan flera! Och till stor förnöjelse för båda parter, if you know what I mean...

Dock finns ett litet aber vad gäller gårdshunden Falcon - han är faktiskt ganska liten för att vara hanhund. Vilket gör att hans okänsliga människor alltid väljer ut stora brottar-tikar åt honom för att avkomman så att säga ska få mer "rastypiska" mått. Mer exakt bottnar denna litenhet i fyra stycken tämligen korta ben, vilka dessvärre kan ställa till det vid ett eventuellt - och förstås noga inplanerat - kärleksmöte. I fallet med den snygga hundtjejen ovan ledde dessa problem bland annat till att vår strävhåriga men alls icke motsträviga Casanova blev tvungen att stå på en kudde för att överhuvudtaget nå upp. Nå: efter de inledande problemen gick det i alla fall till slut, så att säga. (Och det här är faktiskt inget att skratta åt - hur roligt hade det varit om de enda du själv tilläts ha sex med under resten av ditt liv var kvinnor av modell rysk kulstöterska, bara för att du råkar ha något för korta ben? Inget ont om storväxta kvinnor med artificiellt testosteronöverskott, men tänk ändå på det en stund...)

Häromdagen var det till allas glädje äntligen dags igen - en ny storvuxen tik bara väntade på att bli saligen betäckt av lille Falcon. Människorna i hans Menberg Svensson-familj såg det som en försenad julklapp, eller i varje fall som en överraskning bra mycket bättre än all världens pipleksaker och torra gnagben. Och så hämtades Falcon av sin förra matte hunduppfödaren för att sammanföras med den utvalda och sannolikt saftigt trånande damen. Romantiken förmodades flöda.

Falcon Hund var borta hela eftermiddagen och familjen gladdes gemensamt åt hans tänkta kärlekseskapader, dock utan att i detalj tala alltför mycket om dem eftersom en del människor ibland kan vara förunderligt pryda av sig.

Och så kom han då slutligen hem. Fast alls inte så trött som sist - förra gången svimmade han när det tycktes vara som roligast - utan tvärtom pigg som ett maniskt bokstavsbarn. Frågan "Vad hände?" låg onekligen nära till hands.

"Det blev inget" upplyste före detta matten avmätt. "Han nådde inte upp. Och då hade vi ändå ställt tiken nedanför en liten backe."

Det är inte utan att man tycker synd om gårdshunden Falcon. En enda gång om året, och så når han inte upp. Tragiskt. Och visst infinner sig följande fråga som ett oönskat fönsterkuvert på posten: Vad var det för ointelligent jävla pajas som påstod att storleken inte skulle ha någon betydelse?

Våga ifrågasätta "sanningen"!

Vad är det som håller på att hända med Sverige?

Jag ställer frågan därför att jag är allvarligt oroad över det faktum att förfärande många invånare i vårt land på senare tid börjat uppvisa allt fler och allt tydligare tecken på galenskap. Ofta yttrar sig denna nygamla galenskap i våldsamma vredesutbrott i form av illa formulerade avkräkningar i sociala medier och kommentarsfält. Det är nästan som om folk med avsikt missuppfattar saker; som om de plötsligt bestämt sig för att bli inte bara tonårs-obstinata, utan dessutom för att framställa sig själva som både korkade och totalt oresonliga. En tämligen otrevlig kombination av egenskaper, om ni frågar mig.
I alla fall; exemplen på detta kollektiva vanvett är minst sagt talrika, och de ämnen som genererat flest passionerade känsloutbrott (och sålunda verkar ha varit mest förargelseväckande) kommer här, med vidhängande kursiverade förklaringar kring sakernas egentliga tillstånd:

• Hen

Användandet av ordet "hen" i en barnbok och i några kulturartiklar får en stor del av det i och för sig läskunniga svenska folket att tro att manlighet och kvinnlighet är på väg att avskaffas av militanta feminister och kulturmarxister. Ramaskri i alla tillgängliga sociala medier och kommentarsfält. Svenska folket rasar mot förtrycket på äkta kvällstidningsmanér.

I verkligheten är ordet avsett som ersättning för den mer omständliga konstruktionen "hon eller han", det vill säga när könstillhörigheten är oviktig eller när den av någon anledning är oklar. Ordets funktion är inte att sudda ut gränserna mellan könen. Inte, ok?

• Tintin

Det oskyldiga seriealbumet "Tintin i Kongo" faller offer för censur eftersom det fullständigt obegripligt sägs kränka afrikanska invandrare. Svenska folket rasar på nytt mot den förtryckande staten och det ondsinta kulturetablissemanget, som med sin exceptionella och osvenska undfallenhet håller på att förstöra inte bara yttrandefriheten utan också svensk kultur i grunden. Svenska folket gallskriker i unisont missnöje.

I själva verket flyttades det belgiska och uppenbart rasistiska seriealbumet från det glada 30-talet från barnavdelningen till serieavdelningen på samma bibliotek; en sträcka på kanske tio meter. Det var givetvis fortfarande tillgängligt för utlåning. Fast det är klart - det stod förstås på en annan hylla och var kanske svårare att hitta för den ovane låntagaren. Oavsett vilket: begreppet "storm i vattenglas" har sannolikt aldrig varit mer relevant.
(Läs förresten gärna lite översiktligt om Belgiens roll i före detta kolonin Kongo här och här; det har stor betydelse för hur man bedömer exempelvis vissa seriealbum.)

• Pepparkaksgubbe

En pojke vill enligt ursvensk tradition vara pepparkaksgubbe i skolans luciafirande, men förbjuds av läraren eftersom pepparkaksgubbar är bruna och därför kan uppfattas som stötande av invandrare med brun hudfärg. Pojken blir ledsen, varpå svenska folket blir ursinnigt och på äkta dumskallevis bildar nätbaserade lynchmobbar mot det obscena utlänningskramandet som håller på att förstöra Sverige.

Vad det egentligen handlade om: barnen i den aktuella klassen röstade bort pepparkakssången, varför ingen pepparkaksgubbe längre behövdes i luciatåget. Det slutade ändå lyckligt: den ledsna pojken fick trots allt vara pepparkaksgubbe. Även om han inte fick sjunga "vi komma, vi komma från pepparkakeland...".

• Kalle Ankas jul

SVT faller till föga för den högljudda PK-maffian och klipper bort några av de allra viktigaste sekvenserna ur det svenska julfirandet: en svart docka och en cyklande leksaksgubbe. Svenska folket förstår ingenting - ska man inte ens få använda ordet "svart" längre? Neej, nu får det minsann vara nog! Det går ju inte att säga någonting i det här jävla landet längre! Åtminstone inte utan att stämplas som rasist! Kommentarsfält, Facebook och diverse hatsajter formligen exploderar av harm och illa dold rasism.

Fakta: USA-baserade Disney - inte SVT - uppdaterar det som i Sverige kallas "Kalle Ankas jul" till HD. Samtidigt passar man på att modernisera innehållet, exempelvis genom att lägga till ett par klipp från aktuella biofilmer samt att ta bort några rester från det fortfarande lika glada 30-talet. Nämligen en solklar pickaninny (läs genast på om ni inte vet vad en pickaninny är för något!), en lika solklar antisemitisk nazitypisk judekarikatyr, samt en kontrasterande mycket blond och mycket amerikanskt välanpassad vit docka. Som tidsdokument är det förstås värdefullt eftersom det belyser en tid full av vanföreställningar och ofattbar intolerans, men som aktuell underhållning? Jag tillåter mig att å det bestämdaste tveka...

• Negerboll

  "Jag har alltid sagt negerboll (eller negerbulle)! Det heter ju för fan negerboll! Varför ska vissa bli så kränkta över allting nu för tiden? Glöm att jag tänker ändra på något jag fick lära mig som barn! Det är ju mitt land och inte deras, och då säger jag precis vad fan jag vill!"
Svenska folket rasar ånyo, denna gång över oskicket att ändra invanda (och i ärlighetens namn ganska mysteriösa) begrepp bara för att några "negrer" och PK-kulturmarxister stör sig på ett fullständigt orasistiskt ord. Facebook-grupper bildas för att bevara denna ovärderliga och utrotningshotade kärna i svensk kultur, exempelvis "Negerbollar" och "Bevara ordet negerboll". Sade jag förresten att svenska folket var kollektivt och heligt förbannat?

Men kom igen - varför måste ett bakverk heta något med "neger" bara för att det är brunt? Enligt samma logik borde i så fall en vanlig chokladkaka kallas för "negerkaka" och en kopp choklad för "en kopp neger". Men det säger man väl inte, eller hur? Det korkade i att kalla bruna saker för neger är emellertid inte den främsta anledningen till att ordet "negerboll" är olämpligt. Anledningen är istället att den omoderna termen "neger" är mycket nedsättande, och att den är det oavsett vad man själv anser om saken. Det är nämligen den kränkte som innehar den exklusiva rätten att avgöra vad som är kränkande eller inte, och definitivt inte den som kränker. Så är du inte själv "neger" bör du med stort allvar fundera ett varv till på lämpligheten i att använda ett ord som sedan minst 30 år allmänt (eventuellt med Avpixlats läsare undantagna) anses vara ett skällsord. Läs på här.

Som jag sade i början, och nu vänder jag mig direkt till er som med kvällstidningsvokabulär brukar kallas "svenska folket": jag är allvarligt oroad över Sveriges framtid. Men inte för att ert och mitt samhälle riskerar att "översvämmas" av andra "underlägsna" kulturer, utan för att ni - så som ni framstår i tidningarnas kommentarsfält och på Facebook - riskerar att förgöra er själva genom er katastrofala brist på både logik och empati. Dessa brister i kombination med obegriplig snarstuckenhet leder tyvärr nästan alltid fram till det som till vardags brukar kallas "idioti". Vilket är en egenskap som sannolikt inte är till särdeles stor fördel i exempelvis evolutionära sammanhang, om ni förstår vad jag menar...?

Å andra sidan tror jag mig veta att inte ens hälften av er som skriver rasistiska och obstinata dumheter på nätet är ens hälften så dumma som ni utger er för att vara. Så varför inte stanna upp och tänka ett varv till på det ni protesterar mot? Oavsett om det är negerbollar, Tintin eller Kalle Anka? För om ni vågar göra det, då kan jag nästan lova att en helt ny värld kommer att dyka upp mitt framför era ögon. Det gjorde den nämligen för mig, fast det nu börjar bli mycket länge sedan...