Arbetsnamn: Medium

Ofta återkommande fråga under 2013: Skriver du på något nytt? En ny bok?

Svar: Ja.

Naturlig följdfråga: Vad handlar den om?

Svar:

*

Nilsholger Agebalk är närmare femtio år gammal, frånskild, arbetslös, hemlös och i princip utblottad. Som av en lycklig slump råkar emellertid hans väg korsas med hans ungdomsvän Douglas Jönzéns, en nyligen förtidspensionerad ekonom som av hälsoskäl flyttat hem till sin sjuka mor i hennes stora slottsliknande hus långt ute på den skånska landsbygden. Douglas erbjuder Nilsholger tak över huvudet i utbyte mot att han bidrar med enklare hushållsgöromål, vilket naturligtvis är omöjligt att tacka nej till.

Den redan av naturen bittre Nilsholger förvandlas snart till hemmets obetalda butler, och bättre blir det inte av att hans lillebror, den charmige men duperande Bo, en dag plötsligt dyker upp och genast upptas i "familjen" av den intet ont anande Douglas. Nilsholger, som alltför väl känner sin myglande och hala kålsupare till bror, får snart de flesta av sina farhågor bekräftade. Det dröjer alltså inte länge förrän Bo aningslöst anförtros pengar för att uträtta "känsliga ärenden", vilket är lika med att köpa hem dyr sprit från Systembolaget till den allt mer alkoholberoende men kräsne Douglas; ett arrangemang som förutom att i smyg berika den fifflande springpojken Bo dessutom resulterar i högst oväntade och spektakulära hälsoeffekter för husets herre. Bo och den något motsträvige Nilsholger ser nu en unik chans att slå mynt av omständigheterna, vilket inom kort initierar en händelsekedja med tillsynes paranormala inslag utmynnande i det ödesdigra avslöjandet av en synnerligen olycksalig hemlighet noggrant undangömd i det stora huset på landet...

*

Berättelsens arbetsnamn är Medium, men detta bör inte leda tankarna åt fel håll. Det här är en historia med en helt annan utgångspunkt än exempelvis Bengt i koma eller Det obrytbara mönstret, nämligen ur de penninghungriga charlatanernas och lurendrejarnas perspektiv; sådana som inte drar sig för att med varje till buds stående medel utnyttja andra människors godtrogenhet för att berika sig själva.

Idén till berättelsen föddes i stort sett i sin helhet när jag en dag råkade få syn på en mycket illa textad affisch i A4-format som utan vidare trovärdighet lockade med "hemmaseanser" och "kurser i medialitet" till vad jag uppfattade som vrakpris. Typ.

Lappen satt på anslagstavlan i en lokal affär i en ort jag brukar besöka, och en halv minut senare - när jag nått fram till min bil på parkeringen - var redan alla de viktigaste karaktärerna födda: Nilsholger, Bo, Douglas och Räliga Kärringen (Douglas dementa mamma) liksom "Slottet" - det stora huset på landet där i stort sett hela berättelsen utspelar sig.

Jag vill av lätt insedda skäl inte avslöja för mycket av handlingen i det som eventuellt kommer att bli en ny bok, men en sak kan jag i alla fall säga med särskild adress till er som gillade Bengt i koma men tyckte att Det obrytbara mönstret var för sorglig och Erik Johannesson för tjock och kvasireligiös: Medium (eller vad den nu kommer att heta) kommer att bli en rolig och spännande bok. På många sätt en ny sorts Bengt i koma, men lyckligt befriad från nybörjarmisstag i form av taffliga formuleringar, onödigt pinsamma vulgariteter och tvångsmässig övernaturlighet. Lite som Bengt hade kunnat vara om jag under sommaren och hösten 2006 hade haft mer erfarenhet av bokskrivande.

Till sist en karamell att suga på för er som i likhet med mig själv när en särskild svaghet för strävhåriga husdjur: för första gången i mina berättelser har en av de viktigare rollerna tilldelats en hund. Nämligen Douglas dansk-svenska gårdshund Merlot, en olydig och bortskämd herre som genom sin egensinnighet frestar särskilt Nilsholgers tålamod. Vilken funktion han har i storyn? Tja, läs boken så får ni se. Om den blir klar, alltså...

Merlot under en tidig morgonpromenad. (Fast egentligen föreställer bilden gårdshunden Falcon, men det behöver man ju inte låtsas om.)

John Silver utan filter, Glanil och Glenn Miller

Plötsligt finns de bara där: företeelserna som man inte ägnat en tanke på minst 25 år, spontant framletade ur någon särskilt mörk vrå i minnenas "vid-behov-rum". (Vet den eventuelle läsaren inte vad ett "vid-behov-rum" är, kan det sannerligen vara på tiden att läsa Harry Potter. Som för övrigt finns även med "vuxenomslag" för sådana läsare som inte är tillräckligt vuxna för att strunta i vad andra människor tycker.)

I alla fall: de där företeelserna är en väl integrerad del av min barndom, på gott och ont. Fast kanske mest på ont nu när man som lönnfet 46-åring står här med facit i hand, som det olidligt präktigt brukar heta. Men strunt samma - här kommer tre exempel:

John Silver utan filter 

När jag var liten, typ 10 - 12 år eller någonting, brukade mina föräldrar be mig springa ärenden ner till Stures minimala servicebutik (med för tiden mycket generösa öppettider) på Järnvägsgatan i Åstorp. Ibland skulle jag handla bröd eller något annat som glömts bort eller oväntat tagit slut, men oftast bestod min inköpslista endast av ett eller flera paket John Silver utan filter.

Just det - mina föräldrar rökte. Och de gjorde det på allvar. Alltid inomhus, och gärna inne på lägenhetens enda i princip oventilerade toalett. Och ofta i bilen, vilket gjorde sig alldeles förträffligt tillsammans med min kroniska åksjuka.

Fast kanske gjorde de mig trots allt en tjänst, förutom det där med att man lätt kräks i en rökfylld bil och att passiv rökning lär vara nästan lika farlig som aktiv? Jag är nämligen en av få(?) människor som aldrig, aldrig tjyvrökt. Faktum är att jag aldrig tagit ett enda bloss på något överhuvudtaget. Inte ens oregano, som min äldste son dessvärre - och på tämligen oklara grunder - försökte röka när han var i femtonårsåldern. Det gick förresten inte så bra: allt som hände var att han fick lite hosta. Förutom minnesbetan, alltså.
Nå: bra gick det däremot att som tioåring (eller möjligen tolvåring, som sagt) köpa turbogiftpinnar på det glada sjuttiotalet. Inga problem. Förutom att min mamma så småningom dog av lungcancer, och att min pappa dog av en annan på sätt och vis rökningsrelaterad sjukdom. Fast det var ju inte förrän i början av ett helt annat årtusende, så kanske spelar det ingen större roll.

Glanil

Namnet "Glanil" har jag inte hört eller tänkt på sedan sjuttiotalet. Minst. Men plötsligt dök det oanmält upp under en badtur med tonåriga barn till den kanske inte fullt så famösa Bandsjön. Där satt jag i alla fall och lyssnade till Ulla Billquist-klassiker i lugn och ro, och plötsligt fanns ordet "Glanil" i mitt huvud.

Det tog några sekunder innan jag kunde placera det rätt i tid och rum, men när jag väl gjort det blev jag lite lagom illamående, precis som på den gamla goda tiden. Glanil var ett medicinskt preparat som sades förhindra åksjuka. Och det stämde nog, på sätt och vis. Ty när jag åt Glanil-tabletter blev jag nämligen alltid illamående, vilket gjorde att jag nästan aldrig förmådde avgöra om min lust att kräkas kom sig av att jag åkte bil eller av att jag hade ätit tabletter mot illamående.

Inför den här funderingen kollade jag faktiskt upp preparatet "Glanil" i FASS; det avregistrerades som läkemedel den 31 mars 1998. Kanhända att jag i det här fallet är onödigt hård och dömande, men jag kan inte låta bli att tycka att det nog trots allt var ganska bra.

 

Glenn Miller

Glenn Miller har en alldeles särskild plats i mitt privata minnesgalleri. Han var ofta närvarande under min barndom, särskilt under sena fredags- och lördagskvällar.

Mina föräldrar hade en skiva (som det bara undantagsvis gjordes repor i eller spilldes på) med nämnde amerikanske orkesterledare. Omslaget var rött och mycket slitet och pryddes av en karaktäristiskt slätkammad men icke desto mindre charmigt leende Glenn Miller. Den där skivan kom bara fram när kvällen långt om länge var mogen för seriös nostalgi.

Jag minns att jag tyckte att det var något outsägligt sorgligt över den där musiken. Ljudet var tunt och skrapigt, och min mamma berättade allvarligt att den trombonspelande orkesterledaren hade försvunnit under en flygning över Engelska kanalen under kriget, och att hans kropp aldrig hade återfunnits. Varpå hon nästan alltid fick något sorgset i blicken och spädde på tragiken med att sätta på en särskild låt där ingen hade en aning om vem sångerskan med den fantastiska rösten var: kanske hade hon också dött under oklara omständigheter? Jag tyckte naturligtvis som min mamma - att det fanns en underlig föraning om något gripande och förutbestämt i musiken. Som om de som framförde den visste att allt snart skulle få ett sorgligt slut.

Den där låten från min barndom var totalt borta ur mitt medvetande. Det vill säga, ända tills den plötsligt dök upp på Spotify av alla ställen. Minnesfragment rullades genast upp, särskilt det där med den okända sångerskan med den vackra rösten. Och så gick det som det brukar gå i vår moderna tid när allt kan tas reda på lika lätt som en wikipediaplätt. Sångerskan var ju inte alls okänd, som mina föräldrar alltid sagt (och säkert trott). Nix: hon hette Pat Friday och "was a "ghost singer" for Lynn Bari, but was never credited", enligt det ofelbara uppslagsverket på internet. Och så vitt jag kan förstå lever hon forfarande, även om hon förstås börjar bli lite till åren.
Och så lärde man sig något nytt. Nämligen hur förvånansvärt lite det är som krävs för att omsorgsfullt och effektivt döda en kvardröjande och envis barndomslegend.

Dock; låten är faktiskt magisk, även om det mesta av mystiken nu oåterkalleligen är borta. Och det är just på grund av denna magi som den med en enkel knapptryckning blivit förflyttad åtminstone ett par teknikgenerationer framåt, från en älskad, sönderspelad och försvunnen vinylskiva till en nedladdad Spotify-spellista i min smartphone.

Jag är fortfarande tio år när jag hör den här låten; strunt samma att inget är som jag trodde. Vemodet finns ändå där i harmonierna, i det skrälliga ljudet och i sångerskans röst. Fortfarande. Och trots alla wikipediaartiklar i världen.

Glenn Miller - I Know Why (And So Do You). Lynn Bari mimar i filmen Sun Valley Serenade - rösten tillhör den "okända" Pat Friday.

Avtryck

Det var en ren hundrelaterad slump som gjorde att jag fann det. Men när jag väl gjort det förstod jag ganska snabbt att jag faktiskt råkat snubbla över något mycket speciellt - ett litet fönster rakt ner i den lokala förflutenheten:

För att variera de gamla vanliga och ärligt talat ganska uttjatade promenadstråken lät jag råttehunden Falcon för en gångs skull bestämma vart vi skulle gå på vår lördagsmorgontur, och han drog mig genast rakt ner i det södra, vildvuxna hörnet av den numera nedlagda flygflottiljen. Jag vet egentligen inte vad han trodde sig ha för ärende där ute i snårskogen, men oavsett vilket ligger det ett gammalt igenbommat och bortglömt hus i gult tegel där. Senast användes det nog som möglig squashhall, om jag är rätt informerad.

Medan min strävhårige vän noga undersökte alla skrymslen och lufthål i stengrunden råkade min blick plötsligt falla på något tunt klotter på teglet. "Jävla skitungar" tänkte jag, och förutsatte slentrianmässigt att det var ortens vanartiga mopedgäng (se "Erik Johannesson") eller deras efterföljare som varit i farten igen. Men se där hade jag fel.

Det mesta såg ut som om det skrivits med blyerts, men det kunde väl knappast vara möjligt. Jag inbillar mig i alla fall att ordinärt blyertsklotter borde försvinna ganska snabbt när det under decennier utsätts för väder och vind. Men oavsett det tekniska: här fanns det i alla fall kvar, och minst från den 13:e maj 1905 och framåt.

De flesta av dessa osannolika avtryck från en helt annan tid följde en murad bröstlist (det heter säkert något annat på murarspråk) runt åtminstone halva huset. Och ju närmare jag började skärskåda klottret, desto mer nyfiken blev jag.

Någon gång verkar en tradition att just här lämna spår efter sig ha uppstått, kanske från början mest bland militära musikelever. På ett ställe kunde man exempelvis läsa att "Här hade vi trumslagning den 18/10 1945, musikelev 9/m Tellström". Snett under fanns en i stort sett identisk text, men undertecknad musikelev 8/m Andersson. På ett annat ställe hade en musikelev som kanske hette Rundström lämnat ett liknande avtryck från den 27:e juli 1914. Det var för övrigt dagen före första världskrigets utbrott.

När jag kommit så långt var jag fast. Vilka var de här människorna? Vad blev det av deras liv? Levde en del av dem fortfarande? Var kom de ifrån? Hade någon av dem någon lokal anknytning? Jag struntade i att hunden nu verkade ha nosat färdigt och ville gå vidare, och följde istället tegelsten för tegelsten runt huset.

På den östra sidan verkade mycket härstamma från början eller mitten av 1900-talet, medan det mesta på den norra sidan tycktes vara av senare datum. Bland detta någorlunda sentida klotter fann jag också den kommentar jag tyckte var roligast och som tydligast lyckades måla upp ett sceneri för mig (med reservation för att jag kan ha tolkat texten fel, naturligtvis).

Jag kan se det framför mig: två värnpliktiga "snörsnudor" (som min sydskånska svärmor säkert skulle säga) som mitt under kalla kriget fördriver några tröga minuter av sin värnpliktstid med att jaga upp tre av flottiljens vakthundar. Och som dessutom - och sannolikt mer än gärna - dokumenterar sitt tilltag på en av tegelväggarna, mitt bland en massa gamla avtryck från andra sedan länge muckade beväringar:

"Här retade Hansson och Lagerstedt vakthundarna Monako o Farao o Markör 15/8 1968"

När detta hände var jag knappt två år gammal och hade självfallet inte en aning om att jag en aprilmorgon 45 år senare skulle stå här och låta mig hänföras av gammalt klotter. Men visst är det något fascinerande över alltsammans?

Några minuter senare passerade jag som av en händelse den gamla militära hundgården. Där var det tyst, tomt, igenbommat och luktade starkt av fukt och mögel. Det torde vara svårt att tydligare illustrera tidens gång.

(För den som själv vill utforska det här fantastiska tidsdokumentet är det lätt att hitta: kör in genom vakten på före detta F5, ta sedan första vägen till vänster och sedan till vänster igen där vägen delar sig. Kör därefter så långt det går, det vill säga tills asfaltvägen övergår i "skogsväg" och blockeras av stenbumlingar. Promenera sedan ett femtiotal meter på stigen i förlängningen av vägen. Det är det gula tegelhuset rakt fram, inte särskilt långt från staketet som inhägnar hela området.)

...some sunny day.

Jag tänker kalla dig G. I alla fall i den här texten, som jag ärligt talat hade hoppats slippa skriva. Åtminstone än på många år. Men - eftersom saker nu ofrånkomligen är som de är, är det lika bra att få det gjort. Jag hoppas att du inte har något emot det. Sanningen att säga är det ju mer för min egen skull än för din som jag gör det här. Och om jag känner dig rätt tror jag att du utan att blinka skulle acceptera denna min kanske i viss mån onödigt gråtmilda egoism, även om du säkert samtidigt skulle ha tyckt att alltsammans var lite fånigt och onödigt. Om du alltså haft möjlighet att tycka något.

Som du vet träffades vi redan 1982, under den första hemska dagen på gymnasiet. Fast troligare är att vi setts ännu tidigare, nämligen på Ängelholms BB i november 1966. Blott fyra dagar skilde oss åt; du var den äldre. Själv minns jag av förklarliga skäl inget av detta förmodade första möte - låt oss därför hålla oss till det senare.

Redan från början var du kontaktsökande, jag var motsatsen. Du var utåtagerande, jag agerade inte överhuvudtaget. Du var hårdhänt och fysisk, jag var vek och ömtålig. Ändå fann vi varandra på något underligt vis. Jag vet fortfarande inte (drygt trettio år senare) vad det var som egentligen förde oss samman, men någon gång under dessa första veckor på en ny och främmande skola blev vi vänner. Vi var som norr och söder på en öst-västlig skala.

I början tyckte jag nog att du var lite konstig, det måste jag erkänna. Det tror jag förresten de flesta som inte kände dig tyckte. Ibland låtsades du tala bred gammelskånska, ofta om "svart-å-vidbrogeda-koår" och om sådant som hände på "hin-sian-gäred". Ibland talade du låtsastyska, härmande en före detta rikskansler i hans mest exalterade stunder. I inget fall var det något fel på inlevelsen. Det fanns en del klasskamrater och andra som till och med misstog dig för en äkta nationalsocialist, fast du så vitt jag vet var socialdemokrat hela livet. En otäck förväxling du inte hade något emot, konstigt nog.

En del av dina tidiga matvanor gav dig öknamnet "Kagan" och det lät jag dig bära med dig hela livet, som en fräck liten förtrolighet. Om man förresten skulle be någon av de forna klasskamraterna beskriva dig med två substantiv, skulle de utan tvivel välja just orden "kaga" och "gummistövel". Det senare tack vare din "egendomliga" och "bonniga" vana att bära just gummistövlar vid blöt väderlek - något ingen annan i sin tonåriga fåfänga någonsin skulle komma på tanken att göra. Eller så skulle dessa "trågeda" människor minnas dig mest för din förmåga att härma somliga kamrater på ett mycket elakt och dessvärre träffsäkert sätt. Jag gissar att inte ens jag gick säker beträffande det senare.

Efter skolan arbetade du i vården i många år, och vår kontakt blev sporadisk. Det sammanföll på ett lämpligt sätt med att jag bildade familj, medan du levde ungkarlsliv i ordets allra vidaste och kanske också vildaste bemärkelse. Motsatser, som sagt. Norr och söder - som ändarna på en magnet. Jag vet till exempel inte hur många flickvänner du avverkade medan jag höll mig till samma gamla vanliga år ut och år in. Och det spelar väl inte heller någon roll, antar jag. Men kontentan när dammet lagt sig blev att jag satt med stabilt familjeliv, medan du plötsligt satt med inget. Noll och intet, för att vara mer exakt.

Någon gång under första halvan av 2000-talet tog din "Soldatenglück" nämligen plötsligt slut. Vid en specifik tidpunkt vek din uppåtgående livslinje av nedåt. I början försökte jag trösta och bagatellisera, medan du med stigande ångest gjorde ditt bästa för att intensifiera den gamla vänskapen. Som om den varit det där bedrägliga halmstrået den drunknande ständigt söker.

Jag för min del hasplade ur mig floskler som att "det kommer att vända" och "nu kan det inte bli mycket värre än det är". Men det kunde det. Olycka följde på olycka i ett tempo jag faktiskt aldrig sett maken till. Men jag är å andra sidan inte någon större kännare av mänskliga tragedier, så kanske säger det inte så mycket.

Först havererade arbetet, sedan förhållandet. Därefter ekonomin, och slutligen hälsan. Eller om det egentligen var i någon annan ordning, vilket förstås är ganska oviktigt. De sista tio åren färdades du i alla fall i ständig nedförsbacke, på alla plan. Allt medan jag befann mig i något sorts behagligt status quo, som en plågsam påminnelse om ett liv som kunde ha varit ditt om det bara följt en annan och mer gynnsam bana.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga en natt som denna. Jag skulle kunna breda ut mig i en massa mer eller mindre skabrösa eller klämkäcka anekdoter; det finns som du vet en hel ocean att ösa ur. Eller så skulle jag kunna hålla mig till det plumpa och småäckliga, som när du fick kräk på dina äkta indianmockasiner, eller när du blev så vansinnigt berusad på ett skoldisco att du fick åka hem och slå i din stackars mamma att någon förgiftat läsken du blev bjuden på. Men jag avhåller mig tills jag finner någon att tala med dessa saker om. Problemet är ju bara att jag från och med i kväll inte längre vet vem jag skulle tala med.

Utanför vräker snön ner. Och ja, det gör den väl i mitt hjärta också för tillfället. Det är februari 2013, och du finns inte mer. Så blev världen en aning fattigare, en aning mindre lysande. Här får du en låt från en tid jag vet att du vurmade lite extra för. Ses G, gamle vän.

Om storleken spelar roll? JA, DET GÖR DEN!

Att vara hund verkar i många fall vara oerhört behagligt. Man kan exempelvis låta sig klias på magen eller bakom öronen i timtal utan att överhuvudtaget behöva tänka på någon sorts motprestation, annat än att ligga still. Man kan vakta trottoaren utanför fönstret och skälla lite godtyckligt på förbipasserande katter, ungdomar med keps och trätofflor, eller långsamtgående pensionärer med rollatorer. Man kan sova när alla andra måste gå upp, eller så kan man bestämma sig för att vara vaken när alla andra försöker sova. Man kan till och med kissa lite på golvet om man har lust, förutsatt att man klarar av att se fullständigt ovetande och oskyldig ut när någon i ens familj anklagande och ilsket blängande visar upp ett par våta strumpor.

Vad som däremot är ett litet helsinki för en respektabel familjehund är det där med det fysiska kärlekslivet. Det existerar nämligen i princip inte. Inte ens när den snygga och tillsynes mycket villiga granntiken löper och hela kvarteret liksom sveps in i en ljuvligt bedövande doft av rå liderlighet och potentiellt djuriskt sex.

Men även om den ljuva döden finns på bara en svanslängds avstånd blir det så gott som aldrig någonting, eftersom hundens människor av outgrundlig anledning har fått för sig att till och med en snabb liten påsättning bakifrån är att betrakta som något tämligen osnyggt och icke önskvärt. I det läget är det förstås inte fullt lika roligt att vara okastrerad hanhund, det måste medges.

Men om man i likhet med familjen Menberg Svenssons vän Falcon är en hund som då och då används i avel, då finns det förstås otvivelaktigt en del ljuspunkter i tillvaron. I och för sig dyker dessa lidelsefulla tillfällen inte upp så ofta som man själv skulle vilja, och när de väl dyker upp visar det sig kanske att tiken ifråga egentligen inte är någon man själv skulle ha valt att bjuda hem på mitt-i-natten-te. Fast å andra sidan: va fanken...

Ljuspunkterna det refereras till ovan brukar dyka upp en gång om året. Förra året sattes det exempelvis på en flerfaldig vinnare av diverse skönhetspriser, och inte en gång utan flera! Och till stor förnöjelse för båda parter, if you know what I mean...

Dock finns ett litet aber vad gäller gårdshunden Falcon - han är faktiskt ganska liten för att vara hanhund. Vilket gör att hans okänsliga människor alltid väljer ut stora brottar-tikar åt honom för att avkomman så att säga ska få mer "rastypiska" mått. Mer exakt bottnar denna litenhet i fyra stycken tämligen korta ben, vilka dessvärre kan ställa till det vid ett eventuellt - och förstås noga inplanerat - kärleksmöte. I fallet med den snygga hundtjejen ovan ledde dessa problem bland annat till att vår strävhåriga men alls icke motsträviga Casanova blev tvungen att stå på en kudde för att överhuvudtaget nå upp. Nå: efter de inledande problemen gick det i alla fall till slut, så att säga. (Och det här är faktiskt inget att skratta åt - hur roligt hade det varit om de enda du själv tilläts ha sex med under resten av ditt liv var kvinnor av modell rysk kulstöterska, bara för att du råkar ha något för korta ben? Inget ont om storväxta kvinnor med artificiellt testosteronöverskott, men tänk ändå på det en stund...)

Häromdagen var det till allas glädje äntligen dags igen - en ny storvuxen tik bara väntade på att bli saligen betäckt av lille Falcon. Människorna i hans Menberg Svensson-familj såg det som en försenad julklapp, eller i varje fall som en överraskning bra mycket bättre än all världens pipleksaker och torra gnagben. Och så hämtades Falcon av sin förra matte hunduppfödaren för att sammanföras med den utvalda och sannolikt saftigt trånande damen. Romantiken förmodades flöda.

Falcon Hund var borta hela eftermiddagen och familjen gladdes gemensamt åt hans tänkta kärlekseskapader, dock utan att i detalj tala alltför mycket om dem eftersom en del människor ibland kan vara förunderligt pryda av sig.

Och så kom han då slutligen hem. Fast alls inte så trött som sist - förra gången svimmade han när det tycktes vara som roligast - utan tvärtom pigg som ett maniskt bokstavsbarn. Frågan "Vad hände?" låg onekligen nära till hands.

"Det blev inget" upplyste före detta matten avmätt. "Han nådde inte upp. Och då hade vi ändå ställt tiken nedanför en liten backe."

Det är inte utan att man tycker synd om gårdshunden Falcon. En enda gång om året, och så når han inte upp. Tragiskt. Och visst infinner sig följande fråga som ett oönskat fönsterkuvert på posten: Vad var det för ointelligent jävla pajas som påstod att storleken inte skulle ha någon betydelse?

Våga ifrågasätta "sanningen"!

Vad är det som håller på att hända med Sverige?

Jag ställer frågan därför att jag är allvarligt oroad över det faktum att förfärande många invånare i vårt land på senare tid börjat uppvisa allt fler och allt tydligare tecken på galenskap. Ofta yttrar sig denna nygamla galenskap i våldsamma vredesutbrott i form av illa formulerade avkräkningar i sociala medier och kommentarsfält. Det är nästan som om folk med avsikt missuppfattar saker; som om de plötsligt bestämt sig för att bli inte bara tonårs-obstinata, utan dessutom för att framställa sig själva som både korkade och totalt oresonliga. En tämligen otrevlig kombination av egenskaper, om ni frågar mig.
I alla fall; exemplen på detta kollektiva vanvett är minst sagt talrika, och de ämnen som genererat flest passionerade känsloutbrott (och sålunda verkar ha varit mest förargelseväckande) kommer här, med vidhängande kursiverade förklaringar kring sakernas egentliga tillstånd:

• Hen

Användandet av ordet "hen" i en barnbok och i några kulturartiklar får en stor del av det i och för sig läskunniga svenska folket att tro att manlighet och kvinnlighet är på väg att avskaffas av militanta feminister och kulturmarxister. Ramaskri i alla tillgängliga sociala medier och kommentarsfält. Svenska folket rasar mot förtrycket på äkta kvällstidningsmanér.

I verkligheten är ordet avsett som ersättning för den mer omständliga konstruktionen "hon eller han", det vill säga när könstillhörigheten är oviktig eller när den av någon anledning är oklar. Ordets funktion är inte att sudda ut gränserna mellan könen. Inte, ok?

• Tintin

Det oskyldiga seriealbumet "Tintin i Kongo" faller offer för censur eftersom det fullständigt obegripligt sägs kränka afrikanska invandrare. Svenska folket rasar på nytt mot den förtryckande staten och det ondsinta kulturetablissemanget, som med sin exceptionella och osvenska undfallenhet håller på att förstöra inte bara yttrandefriheten utan också svensk kultur i grunden. Svenska folket gallskriker i unisont missnöje.

I själva verket flyttades det belgiska och uppenbart rasistiska seriealbumet från det glada 30-talet från barnavdelningen till serieavdelningen på samma bibliotek; en sträcka på kanske tio meter. Det var givetvis fortfarande tillgängligt för utlåning. Fast det är klart - det stod förstås på en annan hylla och var kanske svårare att hitta för den ovane låntagaren. Oavsett vilket: begreppet "storm i vattenglas" har sannolikt aldrig varit mer relevant.
(Läs förresten gärna lite översiktligt om Belgiens roll i före detta kolonin Kongo här och här; det har stor betydelse för hur man bedömer exempelvis vissa seriealbum.)

• Pepparkaksgubbe

En pojke vill enligt ursvensk tradition vara pepparkaksgubbe i skolans luciafirande, men förbjuds av läraren eftersom pepparkaksgubbar är bruna och därför kan uppfattas som stötande av invandrare med brun hudfärg. Pojken blir ledsen, varpå svenska folket blir ursinnigt och på äkta dumskallevis bildar nätbaserade lynchmobbar mot det obscena utlänningskramandet som håller på att förstöra Sverige.

Vad det egentligen handlade om: barnen i den aktuella klassen röstade bort pepparkakssången, varför ingen pepparkaksgubbe längre behövdes i luciatåget. Det slutade ändå lyckligt: den ledsna pojken fick trots allt vara pepparkaksgubbe. Även om han inte fick sjunga "vi komma, vi komma från pepparkakeland...".

• Kalle Ankas jul

SVT faller till föga för den högljudda PK-maffian och klipper bort några av de allra viktigaste sekvenserna ur det svenska julfirandet: en svart docka och en cyklande leksaksgubbe. Svenska folket förstår ingenting - ska man inte ens få använda ordet "svart" längre? Neej, nu får det minsann vara nog! Det går ju inte att säga någonting i det här jävla landet längre! Åtminstone inte utan att stämplas som rasist! Kommentarsfält, Facebook och diverse hatsajter formligen exploderar av harm och illa dold rasism.

Fakta: USA-baserade Disney - inte SVT - uppdaterar det som i Sverige kallas "Kalle Ankas jul" till HD. Samtidigt passar man på att modernisera innehållet, exempelvis genom att lägga till ett par klipp från aktuella biofilmer samt att ta bort några rester från det fortfarande lika glada 30-talet. Nämligen en solklar pickaninny (läs genast på om ni inte vet vad en pickaninny är för något!), en lika solklar antisemitisk nazitypisk judekarikatyr, samt en kontrasterande mycket blond och mycket amerikanskt välanpassad vit docka. Som tidsdokument är det förstås värdefullt eftersom det belyser en tid full av vanföreställningar och ofattbar intolerans, men som aktuell underhållning? Jag tillåter mig att å det bestämdaste tveka...

• Negerboll

  "Jag har alltid sagt negerboll (eller negerbulle)! Det heter ju för fan negerboll! Varför ska vissa bli så kränkta över allting nu för tiden? Glöm att jag tänker ändra på något jag fick lära mig som barn! Det är ju mitt land och inte deras, och då säger jag precis vad fan jag vill!"
Svenska folket rasar ånyo, denna gång över oskicket att ändra invanda (och i ärlighetens namn ganska mysteriösa) begrepp bara för att några "negrer" och PK-kulturmarxister stör sig på ett fullständigt orasistiskt ord. Facebook-grupper bildas för att bevara denna ovärderliga och utrotningshotade kärna i svensk kultur, exempelvis "Negerbollar" och "Bevara ordet negerboll". Sade jag förresten att svenska folket var kollektivt och heligt förbannat?

Men kom igen - varför måste ett bakverk heta något med "neger" bara för att det är brunt? Enligt samma logik borde i så fall en vanlig chokladkaka kallas för "negerkaka" och en kopp choklad för "en kopp neger". Men det säger man väl inte, eller hur? Det korkade i att kalla bruna saker för neger är emellertid inte den främsta anledningen till att ordet "negerboll" är olämpligt. Anledningen är istället att den omoderna termen "neger" är mycket nedsättande, och att den är det oavsett vad man själv anser om saken. Det är nämligen den kränkte som innehar den exklusiva rätten att avgöra vad som är kränkande eller inte, och definitivt inte den som kränker. Så är du inte själv "neger" bör du med stort allvar fundera ett varv till på lämpligheten i att använda ett ord som sedan minst 30 år allmänt (eventuellt med Avpixlats läsare undantagna) anses vara ett skällsord. Läs på här.

Som jag sade i början, och nu vänder jag mig direkt till er som med kvällstidningsvokabulär brukar kallas "svenska folket": jag är allvarligt oroad över Sveriges framtid. Men inte för att ert och mitt samhälle riskerar att "översvämmas" av andra "underlägsna" kulturer, utan för att ni - så som ni framstår i tidningarnas kommentarsfält och på Facebook - riskerar att förgöra er själva genom er katastrofala brist på både logik och empati. Dessa brister i kombination med obegriplig snarstuckenhet leder tyvärr nästan alltid fram till det som till vardags brukar kallas "idioti". Vilket är en egenskap som sannolikt inte är till särdeles stor fördel i exempelvis evolutionära sammanhang, om ni förstår vad jag menar...?

Å andra sidan tror jag mig veta att inte ens hälften av er som skriver rasistiska och obstinata dumheter på nätet är ens hälften så dumma som ni utger er för att vara. Så varför inte stanna upp och tänka ett varv till på det ni protesterar mot? Oavsett om det är negerbollar, Tintin eller Kalle Anka? För om ni vågar göra det, då kan jag nästan lova att en helt ny värld kommer att dyka upp mitt framför era ögon. Det gjorde den nämligen för mig, fast det nu börjar bli mycket länge sedan...