Hans Franck

Det har hänt att jag har funderat på att byta efternamn. Inte för att det skulle vara något egentligt fel på "Svensson" eller på de i min närhet som heter så, utan för att det är ett efternamn som inte verkar fungera på en författare in spe.

I och för sig: "in spe" kanske är att dra saken en aning för långt. Jag har ju trots allt gett ut tre böcker som har funnit viss publik, och dessutom har jag en fjärde (och en femte) på gång. Vilket förstås inte hindrar att mitt parodiskt vanliga efternamn liksom inte är av den bästsäljande sorten. Hör bara på de här namnen, som tillhör etablerade (men inte nödvändigtvis allmänt kända eller storsäljande) författare. Inte en enda Svensson så långt ögat når, om än i bokstavsordning:

Ajvide, Barr, Beischer, Fägerskiöld, Guillou, von Horn, Liffner, Lundell, Martins, Nesser, Nordensvan, von Numers, Ohlmarks, Ormes, Strindberg, Söderberg, af Trolle, Wikhall.

Ni ser? Efternamn av typen Svensson göre sig icke besvär, eftersom så namngivna personer per automatik inte förväntas kunna skriva. Morr.

När jag insåg hur det förhöll sig med namnrasismen inom bokförlagsbranschen funderade jag först på att ta min frus efternamn. Hon, våra barn och min svärmor är för närvarande de enda som heter Menberg. Hans Menberg: låter det som en framgångsrik författare? Nja... jag måste nog dessvärre erkänna att viss tveksamhet infinner sig. Inte minst med tanke på våra barn, som efter många om och men heter "Menberg Svensson" i efternamn. Om jag tar namnet Menberg, vem i helvete är då den där Svensson? Barnens far? Ja, det är det. Fast han heter ju numera Menberg... Eller...?

En annan ganska tilltalande tanke var att ta min mors flicknamn, så att jag på så vis skulle heta samma som mina kusiner. De är för övrigt en väldigt trevlig del av min släkt, så det kändes faktiskt ganska lockande. Emellertid dök ett nytt problem upp mitt i den glada funderingen. Nämligen mitt förnamn.

"Hans" (men inte "Hasse"!) fungerar utan tvivel i många sammanhang. Dessvärre inte fullt ut i kombination med släkten på min mors sida. Om jag tog deras släktnamn skulle jag således heta Hans Franck, vilket för den historieintresserade högst sannolikt borde ha en tämligen dålig klang. Visst må det vara hänt att stavningen inte är identisk. Och visst kan man hävda att allt beror på en olycklig omständighet snarare än på politiska sympatier. Men faktum kvarstår: Hans Franck låter ungefär lika trevligt och exotiskt som Adolf Hittler skulle göra.

Med tanke på vissa namnkombinationers ofrånkomliga olämplighet känns plötsligt "Hans Svensson" som ett minst sagt fullgott - eller åtminstone anständigt - alternativ. Trots dess gravt ickeintellektuella klang. Men å andra sidan, och om man ska vara riktigt ärlig: vad säger egentligen namnet om personen som bär det, förutom något om hans eller hennes fåfänga...?

Hans Frank, en av de mer ökända nazistiska krigsförbrytarna. Avrättad 1946.

Le phénix

Nu blev jag så där glad igen! Inte som man kanske kunde hoppas för att jag plötsligt upptäckt att allt som skrivs i nättidningarnas kommentarsfält egentligen är författat av kloka, intelligenta människor med sinne för svart humor, snarare än av en tvättäkta mobb med pöbelfasoner. Nej, några uppfyllanden av omöjliga önskedrömmar handlar det inte om, men väl om en återfunnen hjälte - en som jag tills alldeles nyss trodde hopplöst förlorad bland klichéer och missklädsamt storhetsvansinne av fjortistyp. Alltså:

Under det glada 80-talet försökte jag spela monofonisk synt av japansk ålderdomlig telefonväxelmodell. Och huga vad bra det gick, utbrister mitt nutida sarkastiska jag rodnande! Jag "komponerade" visserligen en del nya musikstycken som jag förevigade med ytterst spartanska metoder, men mest gick mitt spelande ut på att förstöra redan befintliga låtar. I och för sig är det inget fel i det, i alla fall inte när man är tonåring med något bristande verklighetsuppfattning och samtidigt ivrigt påhejad av sin inte tondöva men åtminstone alltför välvilliga mamma.

Jag älskade Depeche Mode så mycket att jag med hjälp av skivomslag, den vansinnigt pinsamma tidskriften Okej samt hårpermanent på damsalong försökte skaffa mig likadan frisyr som Martin Gore à la 1982. Det vill säga maskinsnagg bak och för stor, kryllig lugg fram. Om det mot förmodan blev vackert, minns jag det i vart fall inte.

Jag avgudade även Vince Clarke, Kraftwerk och Front 242. Och Howard Jones, fast det erkänner jag inte gärna. Och ovanför alla dessa mer eller mindre tvivelaktiga syntikoner svävade den största av dem alla: Jean-Michel Jarre.

Jean-Michel Jarre var inte musiker i vanlig mening, han var konstnär. Från Oxygène (1976) till Rendez-vous (1986) fanns ingen i min värld som kunde mäta sig med honom. Ok: möjligen Vangelis, men bortsett från honom - ingen annan. JMJ var inget mindre än ett mysterium, en inåtvänd trollkarl i ett lika unikt som syntetiskt rymdljudslandskap. En onåbar förebild att stilla drömma om.

Några år senare hände något oerhört tragiskt: jag fick se min hjälte spela live (på TV, självklart). Jag tror att det var Destination Docklands - en synnerligen blöt konsert från London. Och han föll handlöst från sin upphöjda plats bland de ytterst få utvalda rakt ner i den brittiska lorten.

Under den där ödesdigra konserten betedde sig nämligen den gudomlige fransmannen näppeligen som den konstnär han (av mig) förväntades vara. Han spelade om jag minns rätt på bärbar magsynt - bara det en besvikelse så fasansfullt stor att fjällen som täckte mina ögon föll till marken i oräkneliga, sylvassa bitar. Han studsade omkring på den regnvåta jättescenen som en galen pajas hög på rökt oregano - alternativt som en brutalt 40-årskrisande men alldeles vanlig medelålders man utan självdistans - medan tragiska fyrverkerier brann av i oräknelig mängd ovanför huvudet på honom. Han bar solglasögon fast det var natt och ösregnade. Han gapade och skrek i ljudlös osmaklighet som en andra klassens fåntratt. Jag önskade innerligt att jag aldrig hade sett eländet.

Varpå följde en lång period av genuint ointresse för den fallne ängeln, möjligen med undantag för den inte alls så pjåkiga Oxygène 7-13 (1997). Oavsett vilket: framme vid året 2012 var han så gott som död för mig - han betydde absolut ingenting. Sedan kom Spotify.

För mig funkar Spotify enligt följande: när man lyssnat sig trött på nya saker söker man sig bakåt, till den egna forntiden. Och där fanns i mitt fall förutom Ultravox, Human League och Killing Joke även Jean-Michel Jarre som en halvt bortglömd, lätt föraktad relik.

Oxygène kändes fortfarande trött och ointressant. Equinoxe likaså. Möjligen fanns det något spår på Magnetic Fields som fungerade hjälpligt. Men så fann jag oväntat Aero, en skiva från 2007 med nyinspelningar av många av de gamla klassikerna där de blandats upp och knutits ihop med nyare material. Och plötsligt flöt det gamla samman med det nya; vid en snabb koll på Youtube kunde jag förvånat konstatera att den trollkonstnär jag våtdrömt om att bli lik under första halvan av 80-talet nu var tillbaka, samtidigt som den pellejöns jag så motvilligt blivit matad med under de följande årens ofrånkomliga nedgång tycktes ha gått upp i blå rök. Framför mig stod en samlad, behärskad man och förmedlade stämningar och känslor, varken mer eller mindre.

Solglasögonen var borta, liksom det saboterande apflinet. Kvar fanns bara konstnären, om än i åldrad lightversion. Men - om det är något jag verkligen föredrar framför studsande medelålders tonåringar med ett minimum av självdistans, så är det lugna, eftertänksamma och kloka människor med livserfarenhet. Kanske är det något jag själv borde tänka på när jag skriver sådana här inlägg...?

 

Jean-Michel Jarre - Aerology (live)