Kanske undrar någon varför det numera är så glest mellan mina blogginlägg, eller "funderingar" som jag själv föredrar att kalla dem? Jo, det ska jag säga: det beror inte på att jag skriver mindre än tidigare, utan snarare på att jag skriver annat än just "funderingar". Annat innebär i det här fallet ny berättelse som med viss sannolikhet så småningom kommer att bli bok.
Ni som under de senaste fyra åren har följt mina försök att underhålla, att oroa och att skapa konvertiter till "den nya läran", har antagligen lagt märke till att jag byter stil för varje ny historia. Ni har säkert också noterat att i alla hittills utgivna böcker är det i och för sig oklara begreppet övernaturlighet en tämligen tongivande komponent, om än på olika sätt. I Bengt i koma handlade det om en utdragen ut-ur-kroppen-upplevelse, i Det obrytbara mönstret om reinkarnation med osäkra återseenden, och i Erik Johannesson om en ny religions födelse. I det pågående skrivprojektet är det däremot mycket som är annorlunda, fast ändå sig likt. Övernaturligheten förpassas med en suck av lättnad till charlatanernas domäner; den blir ett suspekt och sekundärt fenomen som kanske inte ens existerar, men som det ändå uppenbarligen går att tjäna mycket pengar på. Det vill säga, om man är tillräckligt smart. Vilket man kanske inte med gott samvete kan påstå att mina tre huvudkaraktärer är...
När jag nu på allvar - och efter att med nöd och näppe ha lyckats ta mig ur en ganska destruktiv skrivblockering - äntligen har kommit igång igen är det kanske läge att avslöja vad jag egentligen håller på med? Att jag överhuvudtaget törs nämna saken beror för övrigt på att mina nya karaktärer nu börjat tänka, andas och röra sig av egen kraft. De är för tillfället faktiskt så verkliga att de talar både till mig och till varandra. Dessutom bär de sig åt, och de hittar på saker jag minsann inte hade en aning om att de var kapabla till. De lever, helt enkelt.
Allt började med en lapp på anslagstavlan på Matöppet i Billesholm. Via en lika illa formulerad som layoutad A4-affisch bjöd någon in intresserade till storseans i hemmet, eller var det var. Och mer behövdes alltså inte för att den hiskeliga skrivblockeringen plötsligt skulle släppa.
Från entrén ut till parkeringsplatsen är det cirka tjugofem meter. På den korta sträckan blev berättelsen jag nu skriver till, från början till slut. Och där i det bleka solskenet över all trasig asfalt föddes också de tre sorgliga herrar kring vilka alla absurda händelser kretsar.
Mer än så finns det ingen anledning att berätta just nu. Men jag tror att de som gillade Bengt i koma men inte de två senare böckerna antagligen kommer att kunna ta den här berättelsen till sig, eftersom tonen i den på många sätt påminner om mitt första tafatta försök till författande. Fast utan nybörjarfel, tarvliga formuleringar och utvidgat osammahang.
Jag vet inte säkert om det är ett gott tecken, men jag skrattar medan jag skriver. Mycket och ibland ganska högt. Om inte den här berättelsen finner en större publik än de tidigare gjort, skulle jag för en gångs skull bli genuint förvånad. Och det skulle antagligen de arbetslösa bröderna Bo och Nilsholger Agebalk tillsammans med den sjukpensionerade och halvt alkoholiserade vännen Douglas Jönzén också bli...
I väntan på de tre vännernas slutgiltiga steg ut i världen via några hundra boksidor, kan ni ju passa på att läsa en oförtjänt positiv recension av ovan nämnda Bengt i koma. Jag tipsades om den för ett tag sedan, och jag måste säga att det kändes oerhört underligt att läsa den. Nästan lika underligt som när folk kommer och vill låna mitt eget ex av Bengt därför att böckerna inte längre finns att köpa. Kanske borde jag se till att de lokala biblioteken åtminstone får några ljudbokskopior?
