Om man som jag är övermåttan naiv och ständigt ska tro gott om människor tills de själva har bevisat motsatsen blir man lätt besviken. I synnerhet om man tror detsamma om alla de företag vars affärsidé tycks vara att göra tillvaron sur och svår för de intet ont anande kunderna.
Det är egentligen inget fel på principen; att låta människor själva visa vad de går för innan man dömer dem är moraliskt oantastligt. Åtminstone i min lilla, lilla värld av blommor. Problemet uppstår snarare när cyniska och ondsinta krafter bestämmer sig för att tjäna pengar på vår godtrogenhet, samtidigt som de för sitt eget höga nöjes skull ger sig den på att driva oss till vansinne. Se det gärna som en galen konspirationsteori, det går bra. Men vet att den stämmer till 100%. Minst.
Själv blev jag på allvar varse problemet när en före detta kollega avlade visit på min arbetsplats. Det var mitt under fikarasten och bröd, smör, ost och marmelad stod framdukat som en trevlig förmån för de anställda. Den före detta kollegan - som oss emellan är en gottegris av stora mått - bredde sig en smörgås med ett försvarligt lager smör. Varpå han intet ont anande bestämde sig för att lite (läs: äckligt mycket) marmelad nog kunde vara gott på toppen av det feta. Inget ont i det: var och en har sin egen fett- och sockerdemon att ta hand om.
Om allt nu varit som det var på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, hade han först fiskat upp marmeladen ur en högst ordinär glasburk med en tesked, och sedan applicerat densamma (apelsin- och sockerlösningen givetvis, inte teskeden) på brödet med samma sked. Då hade allt naturligtvis varit frid och fröjd. Men som saken nu istället utvecklade sig gjorde marmeladflaskans konstruktion att en kladd stor som en halv tumme hamnade inte mitt på mackan, utan mitt på skjortan. Dessutom med ett förargande ljud som starkt påminde om det som kan tänkas uppstå då äldre och något väderspänd dam plötsligt måste resa sig upp.
Det visade sig vid närmare undersökning att marmeladflaskan var konstruerad så, att om den inte hölls mer eller mindre exakt uppochned vid appliceringstillfället avlevererade den sitt innehåll antingen på någon naken kroppsdel, eller på valfritt klädesplagg som täckte denna nakna kroppsdel.
Detta förhållande berodde emellertid inte på någon olycklig slump. Samma sak hände nämligen vid upprepade försök; varje gång ventilen öppnades sprutade en klick klistrig marmelad ut, förbluffande ofta i oförutsägbar vinkel från munstycket räknat. Men alltid i riktning mot den som höll i flaskan, oavsett hur flaskan hölls.
Kommen så här långt i våra försök var det trots vår tårfyllda ilska inte svårt att bakom denna lilla helvetesmaskin ana det onda genius vars illvilja låg till grund för allt detta elände. Någon hade med vett och vilja konstruerat en marmeladflaska för att den med minimal arbetsinsats skulle ställa till med så stor förtrytelse som möjligt! "Huga!" tänkte jag uppgivet och började genast fundera över om denna ondsinta tingest i form av oskyldig marmeladflaska i plast var unik, eller om den kanske rent av var en värdig representant för vår tids allra mest illasinnade kommersialism. Jag kom tämligen omgående - trots min naiva princip att tro gott om alla människor - fram till det senare.
Marmeladtillverkarna är givetvis inte ensamma om att förstöra våra liv med sina undermåliga produkter, mer avsedda till hån än till egentlig nytta. Spiktillverkarna var sannolikt först med den saken, med historiska anor ledande till första halvan av 1600-talet. Ända sedan den tiden - på medeltiden var det något bättre eftersom hedersbegreppet fortfarande var i bruk - har spiktillverkarna medvetet byggt in en försvagning på mitten av varje enskild spik, så att den ska böjas just där i händelse av aldrig så liten snedbelastning.
Samma sak gäller den snarlika skruven; ända sedan 1930-talet har man tillverkat skruvskallarna av mjukare metall än resten av skruven, vilket under snart ett sekel resulterat i såväl en stor mängd svavelosande svordomar som brant ökande försäljning av både mejslar och skruvar.
Ingenjörernas och affärsmännens tradition att i smyg bita de händer som föder dem lever vidare, inte minst bland biltillverkarna. Hur ska man annars förklara fenomenet med alla dessa obytbara strålkastarlampor? Enligt min enkla logik borde en tillverkare av vad det vara månde underlätta för brukaren att byta ut delar som ofta går sönder. Som till exempel en bilstrålkastarlampa.
Istället har svinpälsarna (ursäkta uttrycket, men jag är tämligen illa berörd av deras psykopati) gjort tvärtom. Först har de med hjälp av en tidsstyrd slumpgenerator sett till att luckan genom vilken lampan obönhörligen måste föras in överhuvudtaget inte går att öppna de första fem minuterna, och därefter bara vid ett av tjugo försök. (Den matematiskt begåvade kan ju roa sig med att räkna ut hur många försök man behöver göra innan man lyckas: rätt svar är inte tjugo gånger, om ni trodde det...)
Utöver detta har man hånskrattande sett till att hela handen måste föras ner i ett mörkt och alldeles för litet utrymme med strategiskt utplacerade och vansinnigt vassa metallister som effektivt skär sönder allt de kommer i kontakt med, företrädesvis den känsliga huden på handens ovansida. Dessutom - som om inte allt det andra vore nog - är strålkastarinsatsen så placerad att möjligheten att kunna se vad man håller på med är obefintlig; sikten är alltid skymd, oavsett var man befinner sig. Å andra sidan lär ett simpelt glödlampsbyte vara just simpelt, förutsatt att man följer steg-för-steganvisningarna i instruktionsboken. Vilka brukar gå ut på att man först ska demontera bilbatteriet, spolvätskebehållaren, minst ett luftintag, några ospecifiserade elektronikboxar samt - och det här lär vara sant, åtminstone på några bilmodeller - hela framskärmen. Men bara på den sida lampan behöver bytas.
Så vad lär vi oss då av allt det här? Om överhuvudtaget något att världen är full av elaka idioter. Men det visste vi väl egentligen redan innan jag påpekade saken, eller hur?
