Jaha, då var man tillbaka igen.
Med en ny - och förhoppningsvis fungerande - hemsida och en blogg som inte huxflux går upp i rök. Eller som vi säger i lite mer litterära sammanhang; vaporiseras.
Dagens inlägg blir inte särskilt kort. Men det blir bra! Detta eftersom det kommer att handla om böcker, närmare bestämt ljudböcker som jag råkar vara en storslukare av.
Jag minns vagt hur jag i en grå forntid (ja, jag överdriver) brukade gå till biblioteket någon gång i veckan för att mer eller mindre tömma deras i och för sig ganska blygsamma LC-avdelning. LC står förresten för ljudböcker, för den som inte är så hemma i biblioteksvärldens klassificeringsdetaljer.
Nå, jag lånade i alla fall det mesta de hade; Kafka, Moberg, Strindberg, Guillou, Rowling, inget lämnades orört. Allt var på kassett och låg i stora plastfodral av videotyp. Det funkade jättebra tyckte jag, Utom när banden trasslade sig, vill säga.
Sedan började böckerna ges ut på CD-skivor och då blev det ju ännu bättre! Om man bortsåg från det trista faktum att det gick förvånansvärt långsamt att snabbspola i min bärbara CD-spelare som envisades med att stänga av sig varje gång jag pausade för att någon tvunget skulle säga något oviktigt.
Det där eländet levde jag med i flera år. Sedan skaffade jag en iPod och med ens bröt solen fram genom molnen precis som vid Austerlitz och förgyllde tillvaron för den litteraturintresserade. (Det där var en referens till en historisk händelse, bry er inte om den om ni inte redan känner till den.)
Den svarta lilla spelaren nollställde sig inte om man pausade den! Det gick att fortsätta lyssna där man slutat, och dessutom rymde den många böcker på en gång! Det kunde väl knappast bli bättre, frågar jag retoriskt och svarar således själv på frågan:
Nej, det kunde det inte.
Jo, lite kanske.
I samma veva fick jag nämligen upp ögonen för vissa fildelningssajter och vilket oerhört utbud av böcker som fanns där. Jag formligen frossade i böcker, både äldre och nyare, och utan att ha ens den minsta antydan till dåligt samvete. Och varför skulle jag det förresten? Jag var ju knappast ensam på de där sajterna...
Men sedan kom IPRED, ni vet den där fåniga lagen som egentligen är till för att säkra storföretagens vinster och pungslå (det där är ett ord jag gillar skarpt) sina eventuella kunder eller hur det nu var, och plötsligt var mitt onlinebibliotek starkt begränsat, skulle man kunna säga.
Så vad gör man i det här läget om man nu är en obotlig bibliofil? Jo, det ska jag tala om:
Man går till biblioteket och lånar några CD-böcker som man i sin enfald tror att det ska gå att lyssna på. Och kanske hade det fungerat om jag letat fram min gamla, dåligt fungerande CD-spelare. För med min iPod fungerar det INTE, åtminstone inte utan en hel del betydande besvär.
Det tog mig en hel kväll att trycka in en (1!) bok i podden. (Vilket i och för sig kan ha berott på att boken hette Sveriges drottningar, och de har ju som vi alla vet varit ganska omfångsrika. Till antalet, alltså. En del språkliga fel får man förresten acceptera i en blogg som skrivs sent en fredagskväll.)
I alla fall: När allt var klart visade det sig dessutom som lök på laxen och grädde på moset att det inte bara var kapitlen som kom i oordning, utan dessutom drottningarna. Och så kan man ju inte ha det. Ordnung muss sein! som man säger på Antipiratbyrån.
Och med allt detta i minnet är det kanske dags att dra sig till minnes att detta var den enda CD som inte var kopieringsskyddad.
Det är då man blir lite trött.
De andra böckerna var som ni kanske börjat ana "skyddade" med något som kallas DRM, ett kopieringsskydd som förutom att göra det omöjligt att kopiera CD:n (Good thinking, Batman!) även gör det mycket svårt att lyssna på densamma.
Låt mig säga så här: jag är OERHÖRT glad att jag inte hade köpt någon av de skivor jag lånade, för då hade jag varit ungefär lika förbannad. Alltså oerhört.
Men som tur är finns det smarta lösningar att tillgå även i denna 1984-liknande tid. Boken jag hade lånat på biblioteket och som inte gick att lyssna på på grund av ett idiotiskt kopieringsskydd fanns på The Pirate Bay, och vet ni vad? Nu finns den på min hårddisk. Lyssningsbar.
Så till Norstedts och Bonniers som så effektivt binder ris åt egen rygg (även om en del föredrar att applicera det annorstädes, se här) kan jag bara säga en enda sak. Nämligen SKYLL ER SJÄLVA!!!
Jaha, så kan det gå när man försöker vara laglig. Och därmed får väl den nya bloggen anses invigd. Vi hörs om en vecka!
(Fotnot: Ovanstående text är endast ett fiktivt exempel på hur saker och ting skulle kunna gå till. Jag skulle aldrig göra mig skyldig till olaglig nedladdning...)
Med en ny - och förhoppningsvis fungerande - hemsida och en blogg som inte huxflux går upp i rök. Eller som vi säger i lite mer litterära sammanhang; vaporiseras.
Dagens inlägg blir inte särskilt kort. Men det blir bra! Detta eftersom det kommer att handla om böcker, närmare bestämt ljudböcker som jag råkar vara en storslukare av.
Jag minns vagt hur jag i en grå forntid (ja, jag överdriver) brukade gå till biblioteket någon gång i veckan för att mer eller mindre tömma deras i och för sig ganska blygsamma LC-avdelning. LC står förresten för ljudböcker, för den som inte är så hemma i biblioteksvärldens klassificeringsdetaljer.
Nå, jag lånade i alla fall det mesta de hade; Kafka, Moberg, Strindberg, Guillou, Rowling, inget lämnades orört. Allt var på kassett och låg i stora plastfodral av videotyp. Det funkade jättebra tyckte jag, Utom när banden trasslade sig, vill säga.
Sedan började böckerna ges ut på CD-skivor och då blev det ju ännu bättre! Om man bortsåg från det trista faktum att det gick förvånansvärt långsamt att snabbspola i min bärbara CD-spelare som envisades med att stänga av sig varje gång jag pausade för att någon tvunget skulle säga något oviktigt.
Det där eländet levde jag med i flera år. Sedan skaffade jag en iPod och med ens bröt solen fram genom molnen precis som vid Austerlitz och förgyllde tillvaron för den litteraturintresserade. (Det där var en referens till en historisk händelse, bry er inte om den om ni inte redan känner till den.)
Den svarta lilla spelaren nollställde sig inte om man pausade den! Det gick att fortsätta lyssna där man slutat, och dessutom rymde den många böcker på en gång! Det kunde väl knappast bli bättre, frågar jag retoriskt och svarar således själv på frågan:
Nej, det kunde det inte.
Jo, lite kanske.
I samma veva fick jag nämligen upp ögonen för vissa fildelningssajter och vilket oerhört utbud av böcker som fanns där. Jag formligen frossade i böcker, både äldre och nyare, och utan att ha ens den minsta antydan till dåligt samvete. Och varför skulle jag det förresten? Jag var ju knappast ensam på de där sajterna...
Men sedan kom IPRED, ni vet den där fåniga lagen som egentligen är till för att säkra storföretagens vinster och pungslå (det där är ett ord jag gillar skarpt) sina eventuella kunder eller hur det nu var, och plötsligt var mitt onlinebibliotek starkt begränsat, skulle man kunna säga.
Så vad gör man i det här läget om man nu är en obotlig bibliofil? Jo, det ska jag tala om:
Man går till biblioteket och lånar några CD-böcker som man i sin enfald tror att det ska gå att lyssna på. Och kanske hade det fungerat om jag letat fram min gamla, dåligt fungerande CD-spelare. För med min iPod fungerar det INTE, åtminstone inte utan en hel del betydande besvär.
Det tog mig en hel kväll att trycka in en (1!) bok i podden. (Vilket i och för sig kan ha berott på att boken hette Sveriges drottningar, och de har ju som vi alla vet varit ganska omfångsrika. Till antalet, alltså. En del språkliga fel får man förresten acceptera i en blogg som skrivs sent en fredagskväll.)
I alla fall: När allt var klart visade det sig dessutom som lök på laxen och grädde på moset att det inte bara var kapitlen som kom i oordning, utan dessutom drottningarna. Och så kan man ju inte ha det. Ordnung muss sein! som man säger på Antipiratbyrån.
Och med allt detta i minnet är det kanske dags att dra sig till minnes att detta var den enda CD som inte var kopieringsskyddad.
Det är då man blir lite trött.
De andra böckerna var som ni kanske börjat ana "skyddade" med något som kallas DRM, ett kopieringsskydd som förutom att göra det omöjligt att kopiera CD:n (Good thinking, Batman!) även gör det mycket svårt att lyssna på densamma.
Låt mig säga så här: jag är OERHÖRT glad att jag inte hade köpt någon av de skivor jag lånade, för då hade jag varit ungefär lika förbannad. Alltså oerhört.
Men som tur är finns det smarta lösningar att tillgå även i denna 1984-liknande tid. Boken jag hade lånat på biblioteket och som inte gick att lyssna på på grund av ett idiotiskt kopieringsskydd fanns på The Pirate Bay, och vet ni vad? Nu finns den på min hårddisk. Lyssningsbar.
Så till Norstedts och Bonniers som så effektivt binder ris åt egen rygg (även om en del föredrar att applicera det annorstädes, se här) kan jag bara säga en enda sak. Nämligen SKYLL ER SJÄLVA!!!
Jaha, så kan det gå när man försöker vara laglig. Och därmed får väl den nya bloggen anses invigd. Vi hörs om en vecka!
(Fotnot: Ovanstående text är endast ett fiktivt exempel på hur saker och ting skulle kunna gå till. Jag skulle aldrig göra mig skyldig till olaglig nedladdning...)
