Musikpornografi

"Det där är ju porr!"

Orden är min yngste sons - 12 år och med kraftigt stigande nivåer av manligt könshormon i den ännu spensliga kroppen, så smärtsamt fylld av kvardröjande barnslighet. Låt mig bara först - innan ni slutar läsa av genans - understryka att här förekommer inget pornografiskt material, utan bara en enkel musikalisk upplevelse av ytterst - eller åtminstone någorlunda - sedesam natur.

För att ta allt från början; yngste sonen skulle åka med mig hem en dag i förra veckan efter att - under mild protest - ha varit på skolteater i Helsingborg. I egenskap av självutnämnd smakpolis och pappa (vad gäller det senare knappast självutnämnd, åtminstone inte såvitt jag själv vet) gjorde jag misstaget att spela lite musik för honom medan vi körde hem. Det blev både Nasa och Sybreed, alltså bland det bästa från både synt- och growlvärlden. Vilket givetvis - och med den vuxnes självklara förbannelse - renderade mig både miner och suckar av ytterligt ogillande. Och så blev det ju då också slutligen Sophie Ellis-Bextor, som är så mainstream att det nästan gör ont. Fast ändå inte, liksom.

Det är väl bara att erkänna, trots att jag annars gärna understryker att jag minsann är helt förlorad i den betydligt mer svårtillgängliga progrocken; jag älskar verkligen hennes inte helt rena röst som är så förföriskt full av övertoner, och jag fullständigt avgudar hennes brittiskt engelska uttal. Jag till och med gillar flera av låtarna hon sjunger, fast hon sannolikt inte skrivit en enda av dem själv.

"Den med smör på" skulle min fru oblygt och säkert en gnutta längtansfullt ha sagt om det gällt motsvarande manlig och tämligen för ung artist, vilket förstås vore en helt annan sak än om jag skulle säga exakt samma sak om nämnda Sophie Ellis-Bextor. Vilket jag alltså inte gör, eftersom det i så fall - och som sagt - vore en helt annan sak. Fast vad smöret skulle vara bra för vet jag inte.

Nå; jag gjorde i alla fall misstaget att spela en Sophie Ellis-Bextorlåt för den snart inte längre förpubertala sonen, vilket alltså omedelbart resulterade i det kanske inte helt relevanta omdömet "Det där är ju porr!" Vilket för övrigt var en åsikt inga motargument i världen lyckades rubba, och således bara ännu ett av alla dessa oomkullrunkeliga faktum världen tycks så oförskämt full av.

Och så blev man då förvandlad till snuskgubbe i ett nix, och detta bara för att man för en gångs skull råkat fatta tycke för en mikroskopisk del av brittisk kommersiell musikindustri. Men snuskgubbe eller ej: jag vidhåller bestämt att den unga damen ifråga (tillsammans med musiker, programmerare, producenter och låtskrivare) med den äran lyckats förse mig med ett fredagssoundtrack värdigt inte bara en före detta synteseizrare med viss fäbless för filterdisco, utan även värdigt en stofil som egentligen - och med ålderns rätt - snarare borde lyssna på Bröderna Lindqvists käcka och trevliga musik.

Sent ska syndaren vakna, som det heter i Den Heliga Skrift. (Jag kan visserligen ha fel på just den punkten; projekt "läsa-hela-bibeln-från-pärm-till-pärm" har ännu inte kommit igång på allvar.) Och jag - som den obotliga syndare jag ofrånkomligen är och helt säkert kommer att förbli - får väl dessvärre sägas ha vaknat något sent, eftersom låten ifråga var ny inte för ett eller två år sedan utan redan 2003...

Sophie Ellis-Bextor - I Won't Change You

Svensson, Hans, 1966 -

Ja, jag erkänner. Jag kan vara en aning fåfäng, även om det sällan handlar om kläder, frisyrer eller annat pynt jag inte förstår mig på. Däremot händer det att jag kollar hur det går för mina böcker på biblioteken här i kommunen. (Kanske är det där förresten ett tecken på ärelystnad snarare än fåfänga, men jag väljer i alla fall att betrakta det som det senare.)

Häromdagen fann jag således till min oförställda glädje och överraskning att båda exemplaren av min senaste bok (som jag inte skriver titeln på eftersom denna redan är mer än söndertjatad i den här bloggen) inte bara var utlånade, utan dessutom reserverade. Av tre personer! Det är sådant som bara kan beskrivas som mums för Måns, eller kanske snarare som choklad för Hans eftersom choklad i allmänhet bereder mig den största njutning.

Nå: det finns alltså människor som är så nällade att läsa min senaste bok att de gör sig omaket att reservera den på biblioteket, mot en - i och för sig blygsam, men dock - avgift av tio svenska kronor. Det här gör mig förstås mycket glad, eftersom jag investerat mer av mitt välbefinnande i den där boken än de flesta (åtminstone de som inte skriver själv) antagligen förstår.

Men det var egentligen inte det här som var grejen. Det var istället det jag såg några rader upp, där författarnamn, titel och andra detaljer står. Ungefär så här ser det nämligen ut om man besöker bibliotekskatalogen online:

Namn: Svensson, Hans, 1966 -
Titel: Erik Johannesson
År: Originalupplaga 2011

Ser ni det? De har satt ut mitt födelseår. Med ett streck efter.

Alla med bara en liten gnutta intelligens i behåll inser nu att den där översta raden inte är slutgiltigt ifylld, eller hur? Vid en tidpunkt jag inte - av lätt insedda skäl - har någon vidare lust att försöka förutse, kommer emellertid den där raden att bli helt och hållet komplett.

Ja, jag vet. Jag är inte bara fåfäng (alternativt äregirig), utan dessutom inte så lite fånig. Men det jag ser framför mig här är inte oskyldig om än relevant information i bibliotekets onlinekatalog, utan inget mindre än en till hälften färdig gravsten. Det är bara en enda liten detalj som saknas; en detalj jag för tillfället varken har möjlighet eller för avsikt att tillhandahålla, om ni ursäktar.

Hade man skrivit ”född 1966” hade det inte känts särskilt konstigt. Men formen ”1966 - ” gör mig olustig och aningen tungsint, eftersom den så tydligt visar att det finns en bortre parentes som - oavsett vad jag anser om saken - kommer att placeras ut när tiden avseende min fysiska närvaro är tilländalöpt.

Jaha. Var det inte värre än så, tänker ni och ler i mjugg. Nej, det var det inte. Men min egen dödlighet blev för en stund oerhört tydlig, vilket om inget annat resulterade i en veckofundering. Inte en av de mer briljanta, det måste förstås medges. Men dock en fundering. Som dessutom – och som i förbigående – skroderande spred budskapet om att det finns människor som faktiskt står i kö för att läsa mina böcker.

Det där sista är förresten precis som i kvällstidningarna; påståendet är fullständigt sant, men ändå inte. Tre människor i väntan på Erik Johannesson gör ingen bestseller. Men en liten, liten kö, det gör de!

Den lille vätten - återkomsten

Kommer ni ihåg den ondsinte lille vätten jag skrev om för snart ett och ett halvt år sedan? Han som bodde i vårt städ- och plastskåp och kastade ut saker i huvudet på mig så fort jag dristade mig till att öppna dörren? Om inte kan ni friska upp minnet här: Den lille vätten - ett varningens ord till nyblivna husägare.

Jag trodde ju i min outsägliga oskuldsfullhet att han antingen försvunnit eller åtminstone blivit gammal och trött, eftersom eländet med blåslagna tår och tummar reducerats till en fullt rimlig - och naturlig - nivå. Nu vet jag emellertid bättre.

Vätten lever nämligen och frodas och är om möjligt ännu elakare än förut. Men han har bytt bostad, vilket förklarar det relativa lugn som sänkt sig över huset på Brogatan. Istället för att sitta längst in i det skåp där vi förvarar alla våra oundgängliga plastburkar och så fort dörren öppnas ta spjärn med benen och trycka ut så många burkar och lock som möjligt, har han nu flyttat till ett lite mindre men kanske mer spännande utrymme. Nämligen min ryggsäck.

Jag har gjort allt som står i min makt för att finna och gripa den lille gynnaren, men trots att jag tömt ut allt som fanns i ryggsäcken (inkluderande en tom handspritsflaska, knöliga men oanvända servetter, en oläslig bruksanvisning till en bilstereo jag gjorde mig av med för fyra år sedan, en förpackning plastgafflar, fullt ätbara karameller samt tuggtabletter mot sura uppstötningar) stod han inte att finna någonstans. Inte ens i de små fack som tycks vara avsedda för... tja, småsaker av oklar natur.

Ändå sitter han där i mörkret och hånflinar, bidande sin tid i yster väntan på rätt tillfälle. Rätt tillfälle kan sägas uppstå när jag har packat ner matlåda med flytande innehåll, det vill säga soppa avsedd som dagens lunch. Då väntar han listigt tills jag har uppmärksamheten riktad åt annat håll; företrädesvis vägen eftersom jag kör bil till mitt arbete. Varpå han försiktigt gläntar lite lagom mycket på matlådans lock så att det våta i soppan liksom lämnar lådan och istället hamnar längst ner i min ryggsäck, som därvid kommer att sprida en förvisso hemtrevlig men dock något malplacerad doft av surnande buljong de närmaste veckorna.

En annan sak han gärna sysselsätter sig med är att slå knopar på mina hörlurssladdar. Det är i full lingvistisk medvetenhet jag undviker att kalla dem "trassel" eller "hamsor" (som det skånska uttrycket lyder) eftersom just de orden beskriver något som mycket väl kan ske av sig själv. Det mina sladdar blivit till under natten - eller under transport - går under inga omständigheter att beskriva som en ödets nyck eller en naturens olycksaliga sinkadus. Ett dåd begånget av en sadistisk psykopat - ja. Men som ett slumpmässigt hoptrasslande av sladdar till följd av eget slarv och oförsiktighet? Nej, under inga omständigheter.

Jag avser inte att ge några exempel på just denna hans perversa konst, eftersom ett sådant frispråkigt exemplifierande mycket väl skulle kunna anses stötande. Men jag kan ju som i förbigående ändå nämna att han ibland lyckas överträffa sig själv genom att få till rent gordiska knutar, vilka jag likt Alexander den store brukar lösa genom att i vredesmod hugga sönder med mitt svärd.  Eller rättare; jag löser dem egentligen inte, men förstör ändå kabeln med den skruvmejsel (eller annat illa valt tillhygge) som jag i förtvivlan försöker få upp knuten med.

Ett par in-ear-lurar av god kvalitet håller sällan längre än ett år. Åtminstone inte om de förvaras i min ryggsäck.

*           *          *

För en vecka sedan försvann plötsligt en av våra rabatter, och i dess ställe dök en gammal brunn upp. De stensatta hålet var en dryg meter i diameter och kanske en och en halv meter djupt. (Ja, det här är faktiskt sant!) Där i tänker jag placera min ryggsäck, hälla bensin över eländet och sedan sätta fyr på alltsammans. Varpå jag skrattande och sjungande (Benziiin! Benziiin!) kommer att dansa runt hålet medan den lille psykopatvätten rättvist förgås i lågorna. Är jag därmed en ond människa? Nej, inte ond. Men tämligen desperat. Önska mig lycka till.

Rammstein - Benzin

Sentimentalitetstsunami

Det finns resor, sådana där triviala och trivsamma till sol och bad eller till städer fulla av sevärdheter och god mat. Det finns resor, kanske livsavgörande, som förändrar allt - antingen till gott eller till ont. Eller till bådadera i tur och ordning, vilket väl oftast är fallet. Båda dessa typer överskuggas emellertid helt av Den Stora Resan; den som sträcker sig från födelse till död.

Till skillnad från vanliga semesterresor vet man av lätt insedda skäl aldrig hur långt Den Stora Resan är gången. Har man passerat hälften? Har man kanske redan förbrukat det mesta och gottaste? Eller har man fortfarande det bästa kvar, en pralin med oväntad fyllning någonstans i en oförutsedd framtid?

Själv blev jag häromdagen ytterst medveten om min egen livsresa, eftersom jag plötsligt fick en tydlig och ganska smärtsam glimt av mig själv som 19-åring: en förälskad, fåraktig, naiv och fånglägerstanig pojke som just börjat lära sig se världen med nya ögon.

Det var förstås musik som utlöste minnet, vad annars? Det och doft lär för övrigt vara det som starkast kan framkalla minnen man glömt bort att man hade. Av en slump snubblade jag över en gammal låt från 1985 som jag helt glömt, trots att den just då var en absolut omistlig del av mitt ännu oförskämt unga livs soundtrack.

Redan vid de inledande syntackorden undslapp jag mig ett förbluffat och gråtmilt "wow!", genast följt av en stilla undran hur jag i hela fridens namn kunnat glömma. Och sedan kom allt på en gång: det var plötsligt försommar för 27(!) år sedan; det var skir grönska och värme, det var bekymmerslöshet, handlös förälskelse och en barnslig förundran över allt som kändes osannolikt nytt. Det var så vackert att jag nästan föll i gråt. Det jag råkade ut för medan musiken rullade på var varken mer eller mindre än en sentimentalitetstsunami, med mitt förflutna i bjärt kontrast mot det nuvarande.

Och här sitter jag i januari 2012, 45 år gammal med fru, snart vuxna barn, gårdshund och buk i starkt tilltagande. Avståndet till den där tiden som plötsligt uppenbarade sig är sannerligen inte obetydligt, men trots det finns ändå allt så förunderligt nära. Är det så det känns att bli gammal? Att leva i minnet av det som en gång var; att sluta ögonen och låta sig föras bort till tiden när flickan jag var så hjälplöst förälskad i ännu inte blivit mor till mina barn, när livet tycktes sagolikt oändligt och när bekymmer på sin höjd bestod av futtiga obetydligheter?

Ja, antagligen.

Men att ynka och klaga hjälper förstås inte, och det behövs inte heller. För förälskelsen mognade till en mycket djupare känsla, och ur den föddes mitt vuxna liv. Jag gifte mig så småningom med flickan med den blonda syntluggen och sedan rullade livet liksom bara på, om än med obehaglig och hälsovådlig hastighet som gjord för att glömma sådant som varit.

Men ibland minns jag, och då blir jag gråtmild och skriver fåniga blogginlägg. Och har ni läst ända hit kan ni lika gärna höra den där låten från 1985 också. Men ni får själva välja om ni vill lyssna på nyinspelningen jag snubblade över, eller det tyska originalet. Oavsett vilken version ni väljer är det ljud från en annan tid ni kommer att höra - ljud från min tid.

Och om ni kan, svara mig då på följande; varför måste det som en gång var en till så stor glädje efteråt vara det som gör mest ont?

Cover från 2007: Sophie Ellis Bextor - Duel (Usel ljudkvalitet, tyvärr.)

Originalet från 1985: Propaganda - Duel

Akta näsan!

Ta en titt på de tre illustrativa bilderna ute till vänster. För den normalbegåvade medmänniskan borde det inte ta många sekunder att finna den minsta gemensamma nämnaren. För er andra som brukar läsa den här så kallade bloggen är det väl lika bra att jag säger vad det handlar om. Det handlar om litteratur. Tung litteratur...

Erik Johannesson är en diger volym, nästan 800 sidor lång. Det ger boken viss övervikt vilket naturligtvis drastiskt minskar dess tymplighet, och detta i synnerhet vid sängläsande. Men eftersom alla sidor behövs för att berätta hela sagan, så finns det egentligen inte mycket att säga om den saken. Det var i alla fall vad jag trodde när jag lät trycka boken; att läsarna skulle fokusera på berättelsen och därmed ha visst överseende med vikten. Men hej vad jag bedrog mig, som man brukar säga i festligare sammanhang än det här. Det har tvärtom visat sig att bokens ovanliga tyngd har gett upphov till flest kommentarer - i själva verket brukar det till och med vara det första mina läsare säger när de påstår att de läst ut Erik.

"Livsfarlig att läsa i sängen" påstod häromdagen en desillusionerad dam med förvånansvärt platt och något skinnflådd näsa. Hon hade såvitt jag kunde förstå helt sonika somnat och fått boken i ansiktet, och nu väntade henne en lång, plågsam och framförallt kostsam konvalescens. Kostsam om man alltså räknade in de plastikkirurgiska ingrepp som måste till, vilka för övrigt tycktes mig tämligen välmotiverade. Det finns ju inget som är så bra att det inte kan göras bättre, för att uttrycka sig diplomatiskt.

I alla fall: saken är nu den att damen ifråga dessvärre inte är ensam om att ha skadat ansiktet i samband med kvällsläsning. Därför tar jag som ansvarskännande författare åt mig av kritiken, vilket i praktiken innebär att jag (något uttråkad) googlat ordet "bokhållare".

Innan jag går vidare bör jag kanske påpeka några saker för er som lider av så kallad nervklenhet och tycker att allt det här börjar bli olustigt. Ni behöver inte vara oroliga: det är inte alls lika farligt att läsa min bok som att exempelvis röka cigaretter i sängen, eller att stoppa Mamma Scans köttbullar i kalsongerna och sedan låta sin såväl matglada som motoriskt inexakta hund leta upp dem. (Och nej, det där sista är ett experiment jag inte har vågat mig på. Än.)

Faktum är att Erik Johannesson oftast bara är farlig på ett rent intellektuellt plan, eftersom den i viss mån sätter läsarens skepticism på prov. Om man nu alltså inte somnar medan man läser, vilket genast leder oss tillbaka till de skadade näsornas förlovade land:

Som tur är finns lösningen på detta allvarliga hot mot folkhälsan på armlängds avstånd. (En lösning som för övrigt inte inbegriper partering av boken i flera mindre delar för att på så vis förenkla handhavandet och därigenom minska skaderisken. Trots det finurliga och intelligenta i en sådan dynamisk handling är den nämligen inte att rekommendera, då delarna lätt kan förväxlas för att därefter läsas i fel ordning. Med för berättelsen förödande konsekvenser. Tänk också på att knivar är vassa verktyg som kan skada inte bara omkringstående åskådare, utan även den som håller i skaftet.)

Nej, lösningen på problemet heter alltså inte fogsvans eller mattkniv, utan "BedBoy". "BedBoy" är inte - vilket namnet eventuellt låter påskina - en amorös och sannolikt ytterst potent mansdocka påpassligt utrustad med aldrig sinande nätdrift samt artificiella svällkroppar. "BedBoy" är istället en praktisk uppfinning för den njutningslystna bibliofil som vill undvika framtida ansiktsskador utan att behöva avstå från den underbara sängläsningen.

Så där; i och med denna fullständigt osponsrade presentation av hjälpmedlet "BedBoy" har jag som upphovsman till problemet med skadade näsor gjort vad jag har kunnat för att hjälpa. Nu är det upp till er själva om ni vill behålla era ansikten intakta.

(Reklamationer av boken Erik Johannesson godkänns hädanefter icke utan giltigt läkarintyg från Försäkringskassans förtroendeläkare.)

Bridge Across Forever

"We will meet again someday, on the bridge across forever..."

Temat med att ses igen är inte nytt, men det brukas flitigt i min förra bok Det obrytbara mönstret. I själva verket är det det viktigaste i hela den berättelsen - detta med att ses igen, och att ingen skilsmässa är definitiv.

"I'm a sucker for love" som det brukar heta, och jag kan i vissa sammanhang dessutom vara olidligt sentimental vilket en del av mina nära vänner säkert kan vittna om. Men det hjälps inte; det finns trots allt något allmängiltigt och mycket vackert i tanken att på ett eller annat sätt få återse dem man mer eller mindre oåterkalleligt förlorat. Och just den tanken är den bärande idén bakom Det obrytbara mönstret.

Kanske är det personliga upplevelser som ligger bakom lusten att skriva en sådan historia, kanske inte. Eller så är det så enkelt att det bara är mänsklig oförmåga att acceptera fakta som lockar fram dylika fantasier om osannolika återseenden och sedan transformerar dem till en historisk berättelse med starka kopplingar till vår egen tid. Jag vet inte. Men en sak jag helt säkert vet är att det i samband med skrivandet och i efterdyningarna av Mönstret dök upp fullständigt osannolika sammanträffanden som verkligen skakade mig.

Det finns förstås även mindre, slumpmässiga händelser som är värda att nämnas. "Bridge Across Forever" är definitivt en sådan händelse.

Medan jag skrev slutet på Det obrytbara mönstret (det där avsnittet när huvudkaraktären Petter besöker olika historiska platser i Helsingborg utan att genast finna det han söker, men som till sist ändå utmynnar i  Återföreningen, den med ett otvivelaktigt stort Å) lyssnade jag konstant på en låt med "Transatlantic", ett band sammansatt av musiker från flera olika - men ytterst välrenommerade - progrockband. Låten hette naturligtvis "Bridge Across Forever" och ligger inbäddad längst ner i det här inlägget. Texten finns här om ni är intresserade.

Som ni ser (om ni följde den senaste länken) handlar låttexten om precis samma sak som min berättelse - om återseenden och återföreningar. Inget konstigt så långt. Men när jag fick ett mail från en läsare där jag blev rekommenderad att läsa en bok med titeln "Bridge Across Forever" gick det faktiskt en kall kåre längs ryggen.

Ja, jag vet; konstigare saker har hänt. Och det är inget underligt med sammanträffanden - de händer hela tiden. Men jag tycker ändå att slumpen just i det här fallet är ovanligt fräck. Jag vet förstås - precis som ni - att vår mänskliga hjärna jobbar för högtryck för att finna mönster även där det inte finns några. Det är liksom en mänsklig signatur. Men ändå...

Jag har slutat dra långsökta slutsatser - jag konstaterar bara fakta. Sammanträffandet skedde, och mer än så var det inte. Men det hände, och det är det viktiga.

Det finns hopp, mitt i den materialistiska, logiska tillvaron. Och det är inte fråga om grundlös tro eller vidskepelse, utan bara om ett stilla accepterande. "We will meet again someday, on the bridge across forever..."

Florence Foster Jenkins

Man bör tänka sig mycket noga för innan man skrattar åt saker. För vem vet: kanske är man själv någons driftkucku utan att veta om det?

Florence Foster Jenkins - är namnet bekant? Om inte kan jag berätta att hon var en av nittonhundratalets mest kända operasångerskor. Åtminstone inom sin... eeh... speciella genre. Nej, vänta: det ska vara "säregna", inte "speciella".

Men Florence Foster Jenkins alltså. Så här sammanfattas hennes kulturgärning på den i princip ofelbara källan inte bara till oerhörd kunskap utan också till sann glädje och visdom, nämligen Wikipedia:

"Florence Foster Jenkins, född 19 juli 1868 i Wilkes-Barre, Pennsylvania, död 26 november 1944 i New York City, New York, var en amerikansk "sopran" som genom sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga blev musikhistoriens stora oefterhärmliga skräckexempel. Hennes spontana intonationsteknik, oväntade tonartsbyten och pulsbefriade rytm i kombination med ekvilibristisk uppvisning av höga toner, som enbart i undantagsfall sammanföll med originalnotbilden, kom inte att överträffas av senare sångargenerationer, inklusive de som har skolats av karaokekulturen."

Det där, mina vänner, är ord och inga visor. Och hur sorgligt det än kan tyckas är denna beskrivning såvitt jag förstår helt korrekt. Kvinnan ifråga kunde inte ta en enda ren ton. Åtminstone inte med vilje, vilket väl trots allt måste ses som en förutsättning för någon sorts musikalitet. (Eller vad säger mina musikaliska vänner och släktingar...?)

Ändå bestämde hon sig för att göra karriär som sopran. Och när ingen annan ville bekosta hennes konserter och inspelningar fick hon väl göra det själv. Själv är nämligen bäste dräng, und so weiter. Och tack vare denna beundransvärda beslutsamhet kan man än idag höra hennes desperata försök att bli något hon egentligen inte var.

Jag tycker inte att man bör skratta åt henne, vilket förstås är den första nästan oemotståndliga impulsen. Åtminstone för mig, som ju är en dokumenterat skadeglad skitstövel. Nej, istället tycker jag att hon är värd all respekt. Hon gjorde nämligen något hon trodde på, trots att ingen annan delade hennes tro. Det är så stor konst blir till; inte genom att göra det förväntade. (Det är förvisso också så stor galenskap uppstår, men det behöver ju inte nämnas i det här sammanhanget.)

Hennes envishet satte i alla fall ett tydligt avtryck i musikhistorien, och just på grund av detta är hon en klart lysande stjärna på mitt himlavalv av udda och rörande konstnärliga förebilder.

Men varför allt detta prat om Florence Foster Jenkins? Äsch, det är ju elementärt min käre Watson! Parallellen till icke förlagsutgiven författare som vägrar lägga sig ner och dö i uppgivenhet bland bunten refuseringsbrev utan istället ger ut sina böcker på egen bekostnad kan väl knappast bli mycket tydligare, eller hur? Beträffande den kvalitetsmässiga skillnaden mellan mina böcker och hennes musik finns kanske en del att diskutera, men det har ändå slagit mig - i mörka ögonblick, men dock - att jag själv kanske är litteraturens Florence Foster Jenkins? Totalt omedveten om min oförmåga, men trots det till glädje för alla mina läsare. Fast på ett sätt jag knappt ens velat föreställa mig...

Florence Foster Jenkins version av Nattens drottnings aria (hämndarian) ur Mozarts "Trollflöjten":

...och hur den egentligen ska låta (arian börjar vid 2:10):