Le phénix

Nu blev jag så där glad igen! Inte som man kanske kunde hoppas för att jag plötsligt upptäckt att allt som skrivs i nättidningarnas kommentarsfält egentligen är författat av kloka, intelligenta människor med sinne för svart humor, snarare än av en tvättäkta mobb med pöbelfasoner. Nej, några uppfyllanden av omöjliga önskedrömmar handlar det inte om, men väl om en återfunnen hjälte - en som jag tills alldeles nyss trodde hopplöst förlorad bland klichéer och missklädsamt storhetsvansinne av fjortistyp. Alltså:

Under det glada 80-talet försökte jag spela monofonisk synt av japansk ålderdomlig telefonväxelmodell. Och huga vad bra det gick, utbrister mitt nutida sarkastiska jag rodnande! Jag "komponerade" visserligen en del nya musikstycken som jag förevigade med ytterst spartanska metoder, men mest gick mitt spelande ut på att förstöra redan befintliga låtar. I och för sig är det inget fel i det, i alla fall inte när man är tonåring med något bristande verklighetsuppfattning och samtidigt ivrigt påhejad av sin inte tondöva men åtminstone alltför välvilliga mamma.

Jag älskade Depeche Mode så mycket att jag med hjälp av skivomslag, den vansinnigt pinsamma tidskriften Okej samt hårpermanent på damsalong försökte skaffa mig likadan frisyr som Martin Gore à la 1982. Det vill säga maskinsnagg bak och för stor, kryllig lugg fram. Om det mot förmodan blev vackert, minns jag det i vart fall inte.

Jag avgudade även Vince Clarke, Kraftwerk och Front 242. Och Howard Jones, fast det erkänner jag inte gärna. Och ovanför alla dessa mer eller mindre tvivelaktiga syntikoner svävade den största av dem alla: Jean-Michel Jarre.

Jean-Michel Jarre var inte musiker i vanlig mening, han var konstnär. Från Oxygène (1976) till Rendez-vous (1986) fanns ingen i min värld som kunde mäta sig med honom. Ok: möjligen Vangelis, men bortsett från honom - ingen annan. JMJ var inget mindre än ett mysterium, en inåtvänd trollkarl i ett lika unikt som syntetiskt rymdljudslandskap. En onåbar förebild att stilla drömma om.

Några år senare hände något oerhört tragiskt: jag fick se min hjälte spela live (på TV, självklart). Jag tror att det var Destination Docklands - en synnerligen blöt konsert från London. Och han föll handlöst från sin upphöjda plats bland de ytterst få utvalda rakt ner i den brittiska lorten.

Under den där ödesdigra konserten betedde sig nämligen den gudomlige fransmannen näppeligen som den konstnär han (av mig) förväntades vara. Han spelade om jag minns rätt på bärbar magsynt - bara det en besvikelse så fasansfullt stor att fjällen som täckte mina ögon föll till marken i oräkneliga, sylvassa bitar. Han studsade omkring på den regnvåta jättescenen som en galen pajas hög på rökt oregano - alternativt som en brutalt 40-årskrisande men alldeles vanlig medelålders man utan självdistans - medan tragiska fyrverkerier brann av i oräknelig mängd ovanför huvudet på honom. Han bar solglasögon fast det var natt och ösregnade. Han gapade och skrek i ljudlös osmaklighet som en andra klassens fåntratt. Jag önskade innerligt att jag aldrig hade sett eländet.

Varpå följde en lång period av genuint ointresse för den fallne ängeln, möjligen med undantag för den inte alls så pjåkiga Oxygène 7-13 (1997). Oavsett vilket: framme vid året 2012 var han så gott som död för mig - han betydde absolut ingenting. Sedan kom Spotify.

För mig funkar Spotify enligt följande: när man lyssnat sig trött på nya saker söker man sig bakåt, till den egna forntiden. Och där fanns i mitt fall förutom Ultravox, Human League och Killing Joke även Jean-Michel Jarre som en halvt bortglömd, lätt föraktad relik.

Oxygène kändes fortfarande trött och ointressant. Equinoxe likaså. Möjligen fanns det något spår på Magnetic Fields som fungerade hjälpligt. Men så fann jag oväntat Aero, en skiva från 2007 med nyinspelningar av många av de gamla klassikerna där de blandats upp och knutits ihop med nyare material. Och plötsligt flöt det gamla samman med det nya; vid en snabb koll på Youtube kunde jag förvånat konstatera att den trollkonstnär jag våtdrömt om att bli lik under första halvan av 80-talet nu var tillbaka, samtidigt som den pellejöns jag så motvilligt blivit matad med under de följande årens ofrånkomliga nedgång tycktes ha gått upp i blå rök. Framför mig stod en samlad, behärskad man och förmedlade stämningar och känslor, varken mer eller mindre.

Solglasögonen var borta, liksom det saboterande apflinet. Kvar fanns bara konstnären, om än i åldrad lightversion. Men - om det är något jag verkligen föredrar framför studsande medelålders tonåringar med ett minimum av självdistans, så är det lugna, eftertänksamma och kloka människor med livserfarenhet. Kanske är det något jag själv borde tänka på när jag skriver sådana här inlägg...?

 

Jean-Michel Jarre - Aerology (live)

Förälskelse!!!

Jag är förälskad! Minns ni hur det är att vara förälskad? Ni som nyligen upplevt eller till och med just nu upplever detta högst angenäma och vidriga tillstånd behöver förstås knappast påminnas. Men för alla er andra; ni som i likhet med mig själv antingen låtit förälskelsen mogna till fundamental och tung kärlek, eller ni som sett den vissna ner till brunt, torrt fjolårsgräs - för er skriver jag den här funderingen.

Ni vet hur det är. Man kan inte tänka på något annat; inte tala om något annat; inte drömma om något annat. Man kan för tusan inte begripa varför man inte insåg att livet var färglöst och liksom tunt innan känslan dök upp.

För plötsligt LEVER man. Man smakar luften man andas, man känner alla dofter och solen på huden. Man ser saker man inte lagt märke till tidigare, trots att man rimligtvis måste ha sett dem år ut och år in av vaken sömngång. Man ser den vackra skymningen och stackmolnens förunderliga förmåga att bilda sällsamma figurer. Man ser blånaden vid horisonten och daggdropparna på de nyss utslagna, skirt gröna bladen i grannens syrenhäck. Man ser älvor dansa i morgondimman över ån och man låter bli att svära över korkade duvor som inte orkar flytta sig ens när man håller på att köra över dem med bilen.

Detta gör förälskelsen med oss människor. Den lyfter fram det goda vi bär inom oss och målar världen i skarpa, vackra färger som aldrig flagnar. Den lyfter oss till en högre andlig nivå, vilket förstås och dessvärre är en omständighet som inte kan bevisas i strikt vetenskaplig mening. Ändå måste den anses just bevisad eftersom den händer oss gång på gång på gång, och då inte bara flummiga drömmare och ologiska individer som jag själv utan även de mest intelligenta, strömlinjeformade personer såväl som de obegripliga typer som anser sig vara mer immuna mot vidskepelse och vantro än alla andra. Och vet detta: det spelar ingen roll om man på modernt vis vulgariserar förälskelsen genom att förminska den till synapser och kemi: den är ändå lika fantastisk och underbart plågsam för den som drabbas.

Alla förälskelsers moder - för min egen del, ska kanske tilläggas - föddes fullständigt oväntat på Klippans gymnasieskolas juldisco 1984. Det var då jag träffade den 16-åriga flicka med syntlugg som så småningom blev mor till mina barn och än i denna dag delar mina tillkortakommanden såväl som mina blygsamma framgångar. Aldrig att jag ångrat vare sig den kvällen eller följande dagars totalt oförutsedda mod och nervositet vid en grå 70-talstelefon med brutalt hamsad sladd.

Senare förälskelser har förstås mest handlat om triviala saker, men har icke desto mindre varit viktiga var och en på sitt vis. Och nu har jag alltså trillat dit igen. Ordentligt, för att vara helt ärlig.

Nej, det handlar naturligtvis inte om någon annan kvinna, det är mycket enklare än så. Inte heller handlar det om någon nyligen besökt världsstad (läs: Paris eller Berlin) eller om någon särskilt kär karaktär i mina böcker (läs: Anna eller Elektra). Utan faktiskt bara om något så trivialt och tramsigt som musik.

Felet är min brors, eftersom det var han som satte igång den uppåtgående spiralen (alternativt nedåtgående, allt efter tycke och smak) genom att tipsa mig om en del av hans personliga livssoundtrack. Varpå följde tio minuters koll på Spotify, samt en ny värld enligt ovan.

Kanske borde jag inte säga så mycket mer än så här. För det som är vackert för den ene är fult för den andre, liksom alla föremål för känslostormar med självklarhet alltid blir obegripliga för den som inte delar förälskelsen. Men jag tänker ändå blotta mig genom att ge er en av låtarna från min senaste, halsbrytande kärlek. Har ni inte tålamod nog att höra alla 6 minuterna förstår jag er till fullo, men i så fall kan jag ändå informera er om att det sker ett lyft vid 3:00 som förändrar hela låtens karaktär, vilket var en av de många sylvassa krokar jag ohjälpligt och lustfyllt fastnade på. Hela skivan heter "A Strangely Isolated Place" och kan enkelt avnjutas exempelvis på Spotify. Eller på Youtube, om än med svårt begränsad ljudkvalitet:

Ulrich Schnauss - In All The Wrong Places

En sak jag inte nämnde i början av den här veckofunderingen var att man förutom att bli god dessutom blir lite fånig av att vara förälskad. Vilket förstås helt och hållet förklarar den här funderingens karaktär. Kanske stör det er, och det klandrar jag er i så fall knappast för. Men låt mig ändå vara lite fånig i en vecka eller två, för längre varar det inte. Låt mig under den tiden vällustigt vältra mig i världens skönhet och människors godhet. Sedan lovar jag att allt kommer att återgå till det normala, och jag ska på nytt bli mitt gamla vanliga sarkastiska, elaka, självgoda jag igen...

Min del

Nu kommer våren på allvar, med långa och ljusa kvällar som åtminstone ibland tycks vara som gjorda för att grilla. En del människor föredrar den lite mindre pretentiösa vägen och grillar helt sonika vanlig jävla korv, som vi säger i min hemby. Andra hävdar å andra sidan att stenålderskost är bättre för hälsan, och vill således hellre äta stora seniga köttstycken indränkta i exotiska kryddor och smält grisfett.
Själv tillhör jag - kanske något förvånande - den senare kategorin; inte för att jag av princip har något emot korv, utan för att jag tappat all lust för dylik mat sedan jag råkat läsa om bakgrunden till det tyska industrimetalbandet Rammsteins gamla men fortfarande mycket trevliga låt "Mein Teil".

Följande historia - som handlar om den före detta militären Armin Meiwes och datateknikern Bernd Jürgen Armando Brandes - sägs vara inspirationskälla till låten ifråga. Den förklarande texten nedan är hämtad från Wikipedia, varför jag med emfas svär mig fri från alla språkliga misstag:

"Meiwes är före detta yrkesmilitär och bodde i Rotenburg. Han kallade sig Der Metzgermeister, ”Mästerslaktaren”. Han hade annonserat på Internet efter personer mellan 18 och 30 år som ville bli mördade och uppätna. De två männen möttes och tillsammans spelade de in ett videoband där de båda förklarade vad som skulle ske och där datateknikern intygar att han deltar frivilligt. Brandes ville att Meiwes skulle bita av hans könsorgan, vilket inte fungerade. Meiwes lyckades dock krossa Brandes båda testiklar genom att bita sönder dem. Penisen skars sedan av med en kniv. Meiwes och Brandes försökte äta upp kroppsdelen rå, men Brandes var för svag för att tugga och beskrev det som "segt". Meiwes lagade då till penisen i olja, vitlök och andra kryddor och åt den själv. I en senare intervju beskrev han smaken. "Det smakar som fläsk, lite bittrare, men väldigt smakrikt!" Efter detta la Meiwes Brandes i sitt eget badkar och lät honom "avblodas" i tre timmar medan Meiwes själv läste Star Trek. Meiwes hade gett Brandes en flaska snaps, smärtstillande medel och uppåt 20 sömntabletter. I december 2002 hittade den tyska polisen fryst portionsförpackat människokött hemma hos Meiwes."

Smaklig måltid. Om ni fortfarande har lust att grilla...

Rammstein - Mein Teil:

Danssjuka

Skrolla ner och titta på den bifogade musikvideon. Det här kunde vara jag, en alldeles vanlig dag på jobbet. Åtminstone tills huvudpersonen får ett sammanbrott som gör mig alldeles varm inombords.

Hur många av er två läsare (visserligen en antagen siffra, men kanske trots allt inte särskilt långt från sanningen) känner inte igen er i den uttråkade, slutkörda kontorsslaven som bryter ihop i skenande danssjuka? Två?

Kolla in mannens ansiktsuttryck under de första 30 sekunderna av videon. Precis exakt så har jag känt mig. En gång resulterade det i en månads sjukskrivning med påföljande konvalescens vid sydlig turkisk strand. Och jo, det blev bra. Till sist.

Denna tämligen innehållslösa och tunna fundering har kommit till enkom för att jag skulle få möjlighet att göra er läsare uppmärksamma på en låt jag råkade snubbla över en morgon medan jag åt frukost och slötittade på TV. Klockan var väl drygt fem en råkall, blöt tisdag i februari. Det enda som höll mig vaken var min dåliga blodcirkulation i fötterna, och möjligen bananen jag åt. Som var fläckvis brun och mosig.

Det var med andra ord knappast någon direkt feststämning när jag så snabbt som möjligt försökte zappa mig förbi amerikansk "humor" med burkskratt exakt var femte sekund, amerikansk plastfriserad och tandblekt försäljningsteknik som hämtad från den krets av helvetet där de självgoda gaphalsarna dväljs, amerikansk polisbrutalitet av ädlaste dumskallesort samt en veritabel avskrädeshög av mer svårdefinierad men ofelbart ångestframkallande amerikansk masskultur som gjord för att på rekordtid omvandla en banal magkatarr till ett livsfarligt blödande magsår. (Vänta vänligen med att gnissla tänder över mina förklenande omdömen om Dårfinkarnas Hemvist. En ny fundering på just detta tema kommer inom kort, och då kommer ni att få alla möjligheter i världen att kalla mig idiot om ni är på det humöret. Tålamod och fördragsamhet alltså, som den lille tautologen skulle säga.)

Och så zappade jag mig slutligen fram till musikkanalen MTV, som ni naturligtvis känner till trots att ni är i min egen ålder eller något äldre. Normalt slår jag genast över när jag hamnar på MTV, eftersom musik jag gillar i princip aldrig spelas där. Men så dök alltså det där ansiktsuttrycket jag precis nämnde upp. En spegling av min egen sinnesstämning, och på TV? Ja minsann!

Men det talande ansiktsuttrycket är nu inte det enda som gör denna video värd att se. Om ni tittar på den kommer ni att ungefär i mitten få se ett tjusigt stycke antik grekisk mytologi, nämligen ett stilrent sisyfosarbete. Om än utfört i kostym, kontorsfrisyr och nördglasögon. (Sisyfos kan ni förresten läsa om här, om ni råkar ha ett litet hål i just den delen av er säkert för övrigt perfekta allmänbildning.) Sådana referenser tilltalar Hans högeligen, i synnerhet som det är bland det sista han i sin ytterst fördomsfulla bild av den moderna, västerländska världen förväntar sig att få se i en musikvideo på MTV. Av alla ställen.

I mitt hem dansas det numera tämligen sporadiskt, eftersom vi som bekant börjar bli gamla. Men om det dansas, dansas det med armarna svängande från höger till vänster och tillbaka, samt synkroniserat och i grupp. Och med tom blick och knäppande fingrar.
Me like. A lot...

Danssjuka är för övrigt något jag tycker borde drabba - eller snarare välsigna - alla arbetsplatser minst en gång i månaden. Och då inte nödvändigtvis bara vid löneutbetalning...

Avicii - Levels

Musikpornografi

"Det där är ju porr!"

Orden är min yngste sons - 12 år och med kraftigt stigande nivåer av manligt könshormon i den ännu spensliga kroppen, så smärtsamt fylld av kvardröjande barnslighet. Låt mig bara först - innan ni slutar läsa av genans - understryka att här förekommer inget pornografiskt material, utan bara en enkel musikalisk upplevelse av ytterst - eller åtminstone någorlunda - sedesam natur.

För att ta allt från början; yngste sonen skulle åka med mig hem en dag i förra veckan efter att - under mild protest - ha varit på skolteater i Helsingborg. I egenskap av självutnämnd smakpolis och pappa (vad gäller det senare knappast självutnämnd, åtminstone inte såvitt jag själv vet) gjorde jag misstaget att spela lite musik för honom medan vi körde hem. Det blev både Nasa och Sybreed, alltså bland det bästa från både synt- och growlvärlden. Vilket givetvis - och med den vuxnes självklara förbannelse - renderade mig både miner och suckar av ytterligt ogillande. Och så blev det ju då också slutligen Sophie Ellis-Bextor, som är så mainstream att det nästan gör ont. Fast ändå inte, liksom.

Det är väl bara att erkänna, trots att jag annars gärna understryker att jag minsann är helt förlorad i den betydligt mer svårtillgängliga progrocken; jag älskar verkligen hennes inte helt rena röst som är så förföriskt full av övertoner, och jag fullständigt avgudar hennes brittiskt engelska uttal. Jag till och med gillar flera av låtarna hon sjunger, fast hon sannolikt inte skrivit en enda av dem själv.

"Den med smör på" skulle min fru oblygt och säkert en gnutta längtansfullt ha sagt om det gällt motsvarande manlig och tämligen för ung artist, vilket förstås vore en helt annan sak än om jag skulle säga exakt samma sak om nämnda Sophie Ellis-Bextor. Vilket jag alltså inte gör, eftersom det i så fall - och som sagt - vore en helt annan sak. Fast vad smöret skulle vara bra för vet jag inte.

Nå; jag gjorde i alla fall misstaget att spela en Sophie Ellis-Bextorlåt för den snart inte längre förpubertala sonen, vilket alltså omedelbart resulterade i det kanske inte helt relevanta omdömet "Det där är ju porr!" Vilket för övrigt var en åsikt inga motargument i världen lyckades rubba, och således bara ännu ett av alla dessa oomkullrunkeliga faktum världen tycks så oförskämt full av.

Och så blev man då förvandlad till snuskgubbe i ett nix, och detta bara för att man för en gångs skull råkat fatta tycke för en mikroskopisk del av brittisk kommersiell musikindustri. Men snuskgubbe eller ej: jag vidhåller bestämt att den unga damen ifråga (tillsammans med musiker, programmerare, producenter och låtskrivare) med den äran lyckats förse mig med ett fredagssoundtrack värdigt inte bara en före detta synteseizrare med viss fäbless för filterdisco, utan även värdigt en stofil som egentligen - och med ålderns rätt - snarare borde lyssna på Bröderna Lindqvists käcka och trevliga musik.

Sent ska syndaren vakna, som det heter i Den Heliga Skrift. (Jag kan visserligen ha fel på just den punkten; projekt "läsa-hela-bibeln-från-pärm-till-pärm" har ännu inte kommit igång på allvar.) Och jag - som den obotliga syndare jag ofrånkomligen är och helt säkert kommer att förbli - får väl dessvärre sägas ha vaknat något sent, eftersom låten ifråga var ny inte för ett eller två år sedan utan redan 2003...

Sophie Ellis-Bextor - I Won't Change You

Sentimentalitetstsunami

Det finns resor, sådana där triviala och trivsamma till sol och bad eller till städer fulla av sevärdheter och god mat. Det finns resor, kanske livsavgörande, som förändrar allt - antingen till gott eller till ont. Eller till bådadera i tur och ordning, vilket väl oftast är fallet. Båda dessa typer överskuggas emellertid helt av Den Stora Resan; den som sträcker sig från födelse till död.

Till skillnad från vanliga semesterresor vet man av lätt insedda skäl aldrig hur långt Den Stora Resan är gången. Har man passerat hälften? Har man kanske redan förbrukat det mesta och gottaste? Eller har man fortfarande det bästa kvar, en pralin med oväntad fyllning någonstans i en oförutsedd framtid?

Själv blev jag häromdagen ytterst medveten om min egen livsresa, eftersom jag plötsligt fick en tydlig och ganska smärtsam glimt av mig själv som 19-åring: en förälskad, fåraktig, naiv och fånglägerstanig pojke som just börjat lära sig se världen med nya ögon.

Det var förstås musik som utlöste minnet, vad annars? Det och doft lär för övrigt vara det som starkast kan framkalla minnen man glömt bort att man hade. Av en slump snubblade jag över en gammal låt från 1985 som jag helt glömt, trots att den just då var en absolut omistlig del av mitt ännu oförskämt unga livs soundtrack.

Redan vid de inledande syntackorden undslapp jag mig ett förbluffat och gråtmilt "wow!", genast följt av en stilla undran hur jag i hela fridens namn kunnat glömma. Och sedan kom allt på en gång: det var plötsligt försommar för 27(!) år sedan; det var skir grönska och värme, det var bekymmerslöshet, handlös förälskelse och en barnslig förundran över allt som kändes osannolikt nytt. Det var så vackert att jag nästan föll i gråt. Det jag råkade ut för medan musiken rullade på var varken mer eller mindre än en sentimentalitetstsunami, med mitt förflutna i bjärt kontrast mot det nuvarande.

Och här sitter jag i januari 2012, 45 år gammal med fru, snart vuxna barn, gårdshund och buk i starkt tilltagande. Avståndet till den där tiden som plötsligt uppenbarade sig är sannerligen inte obetydligt, men trots det finns ändå allt så förunderligt nära. Är det så det känns att bli gammal? Att leva i minnet av det som en gång var; att sluta ögonen och låta sig föras bort till tiden när flickan jag var så hjälplöst förälskad i ännu inte blivit mor till mina barn, när livet tycktes sagolikt oändligt och när bekymmer på sin höjd bestod av futtiga obetydligheter?

Ja, antagligen.

Men att ynka och klaga hjälper förstås inte, och det behövs inte heller. För förälskelsen mognade till en mycket djupare känsla, och ur den föddes mitt vuxna liv. Jag gifte mig så småningom med flickan med den blonda syntluggen och sedan rullade livet liksom bara på, om än med obehaglig och hälsovådlig hastighet som gjord för att glömma sådant som varit.

Men ibland minns jag, och då blir jag gråtmild och skriver fåniga blogginlägg. Och har ni läst ända hit kan ni lika gärna höra den där låten från 1985 också. Men ni får själva välja om ni vill lyssna på nyinspelningen jag snubblade över, eller det tyska originalet. Oavsett vilken version ni väljer är det ljud från en annan tid ni kommer att höra - ljud från min tid.

Och om ni kan, svara mig då på följande; varför måste det som en gång var en till så stor glädje efteråt vara det som gör mest ont?

Cover från 2007: Sophie Ellis Bextor - Duel (Usel ljudkvalitet, tyvärr.)

Originalet från 1985: Propaganda - Duel

Dansbandsfeber

Alltsammans började med ett radioprogram, varken mer eller mindre. Året var 1989 och jag och min anonyme kollega (jag tvivlar på att han vill att hans namn blir känt i det här sammanhanget, varför jag i fortsättningen kommer att kalla honom för "X") led svårt av den tidens P4-musik som formligen östes över oss under arbetstid. Var det inte Lasse Stefanz så var det Berth-Idoffs, och jag minns att jag var så trött på alltsammans att jag var nära att krevera.

Och tro nu inte att det var nog med att ovan nämnda dansband spred sina musikaliska fekalier i etern, nej då. Vi arbetade på den tiden tillsammans med ett gäng medelålders damer vilka alla älskade dansbandsmusik, och därför följaktligen hela tiden falsksjöng och gnällnynnade med i "Mjölnarens Irene", Leende guldbruna ögon" och "Tiotusen röda rosor". Musiken skulle alltså gnidas och gnuggas in i våra ömtåliga själar till varje pris, vilket kort sagt var mer än vad någon normal man borde förväntas klara av.

Det gjorde vi inte heller. Efter några månaders idog psykisk terror grät X i vanmäktig förtvivlan, och jag gick omkring med ständiga och ytterst sura uppstötningar. Och så hade det antagligen fortsatt om inte den stora katastrofen drabbat oss via det förut nämnda radioprogrammet.

I P4 Radio Kristianstad utlystes plötsligt en tävling som på många sätt påminde en hel del om dagens "Dansbandskampen" på SVT. Fast utan bild, eftersom det som sagt var radio.

Fördelen med detta arrangemang var förstås att man slapp se "charmiga" leenden och "fräcka" blinkningar rakt in i kameran, vilket inte på något vis bör underskattas. Nackdelen var emellertid att alltsammans icke desto mindre lät rent för jävligt, för att uttrycka sig en aning vulgärt men dock helt sanningsenligt. Tävlingen riktade sig nämligen till länets alla dansband. Ja, ni läste rätt; alla band, oavsett förmåga eller rutin. Och alla skulle få vara med i radio, och således hällas över X och mig på bästa arbetstid, utan möjlighet till flykt.

Det gick naturligtvis fullständigt åt skogen: efter att ha tvingats lyssna på band med namn som "Connix", Ronnix", Jhonnix", "Berraz", "Jerryz", "Lars-Unoz" och så vidare i all ondskefull oändlighet, stod vi till sist inte ut längre. Något måste alltså göras, och det fort.

Efter en del desperat funderande kom vi till sist fram till att det mest effektiva sättet att bota vår dansbandsfobi måste vara att helt enkelt konfrontera den. Och då medelst en tämligen grym form av egenhändigt utförd kognitiv beteendeterapi. Vi bestämde oss alltså kort sagt för att själva bilda ett dansband, vars enda funktion - det kan inte nog understrykas - var att ta udden av det hemska som vi via radioapparaten utsattes för. "Gransonz" var ett faktum.

Utrustade med en uråldrig fyrkanalig portastudio, två Rolandsyntar, en dynamisk Milabmik av dessbättre utgången modell, samt en obändig övertygelse (som snart visade sig stämma) om att vi var avsevärt bättre än vissa av de "seriösa" band som figurerade i P4:s omänskliga tävling, satte vi igång. Jag spelade in musiken och körade, och X sjöng med äkta inlevelse, precis som en riktig dansbandssångare. Det lät oerhört illa, och vi var mycket nöjda.

Men sedan kom bakslaget. Någon av de dansbandsälskande damerna på vår arbetsplats fick nys om våra förehavanden, och därmed var det klippt. Resultatet av vår möda kopierades på enträgen begäran på kassettband och såldes för en billig peng (15 hela kronor vill jag minnas att det var) till de förväntansfulla spekultanterna. (Det senare en medveten felstavning, i ett lamt försök att skoja till det.) Men det var alltså nu den stora förlösningen kom. Eller katarsis, om ni vill:

"Åh, så bra ni är!" utbrast någon, varpå övriga tanter tondövt höll med. X och jag trodde inte att det var sant, och det var faktiskt i det läget som ångesten slutligen släppte och alltsammans istället blev enbart löjligt. Om någon betraktat oss då, skulle de antagligen ha sett hur elaka och illvilliga flin plötsligt spreds över våra ansikten. "Ok" tänkte vi, "det är alltså så de vill ha det..."

De närmaste åren spelade vi således in ganska många dansbandslåtar, alltid (med undantag av en del jullåtar) i ett urval grundat på sådant vi tyckte särskilt illa om. Och vi sålde dem med skadeglädje till alla som ville ha. Rika blev vi naturligtvis inte, men åtminstone glada och hela människor.

Gransonz lever fortfarande, trots att mer än tjugo år gått sedan den mödosamma resan mot mental läkning påbörjades. Den senaste inspelningen gjordes så sent som 2006(!), och ingen - allra minst X och jag - vet när det är dags igen. Men om inte "Dansbandskampen" snart tar slut på TV gissar jag att Gransonz inom kort på nytt kommer att behövas...

Nedanstående klipp är ett tidsfönster, mina vänner. För oss som var med är det som att se ner genom grumligt vatten som plötsligt klarnar. Det här är Gransonz allra första inspelning från 1989, något restaurerad rent ljudmässigt men för övrigt i original. Lyssnar ni noga kan ni höra desperationen i våra röster. Och det är faktiskt inget att skratta åt; det är så här man blir när man dagligen tvingas lyssna på musik man inte står ut med. Tänk på det innan ni skruvar upp radion och i nasal stilenlighet sjunger med i "De sista ljuva åren" utan att vara ensam i rummet...

Extraläsning för den sanne konnässören: Gransonz - diskografi

Die Mensch-Maschine

1978 släppte Kraftwerk sitt legendariska album "The Man-Machine". Omslaget gick i rött, vitt och svart (klassiska tyska färger för övrigt, för den som kan sin nittonhundratalshistoria) och var... tja, ganska färgstarkt.

En av de i mitt tycke bättre låtarna var "Die Roboter", uttalat med nästan övertydligt rullande R. Eller "The Robots", som den hette i den engelska versionen. Ses nedan, för övrigt.

Stelt så det förslår, skulle man kunna säga. Ändå var det den här sortens musik som fyllde den senare halvan av mina tonår, och säkerligen också påverkade mitt framtida låtskrivande i mycket högre grad än jag egentligen tycker är bekvämt att erkänna.

Sedan den tiden har det som bekant runnit mycket vatten under broarna (lustigt uttryck förresten) och jag har hunnit gå igenom många musikaliska faser. Från traditionell svensk folkmusik med vevlira och säckpipa (NEJ, inte skotsk!!!) till metal i olika varianter. Och nu har cirkeln på något vis slutits:

För bara några dagar sedan fann jag mig plötsligt fånigt leende stirrande på en video ganska närbesläktad med den där gamla Kraftwerklåten. Musiken består i stort sett bara av olika maskinljud, men är tillsammans med dansaren en sorts perfekt avknoppning av "Die Mensch-Maschine". Fast på ett mer organiskt och mindre tafatt sätt, liksom.

Nu önskar jag bara att jag själv kunde bli lite mer robotlik ibland. Det hade nämligen underlättat en hel del...

En liten bokrelaterad nyhet också: i veckan blev jag intervjuad av en journalist på Helsingborgs Dagblad angående den där otrevliga historien som ligger till grund för en del av "Det obrytbara mönstret". Det stundar ju ett ganska sorgligt 300-årsjubileum om ungefär en månad, och det kommer inte särskilt oväntat att uppmärksammas i tidningen. Håll tummarna för att det ger mig åtminstone lite gratisreklam...

Åke Parmerud - Clones scene from the dance/media show "The Seventh Sense". Bara så jäkla fräckt!

Clones scene from the dance/media show "The Seventh Sense"

Ake Parmerud | MySpace Music Videos