Det blir aldrig som man har tänkt sig

Man får höra mycket roligt när man är hos tandläkaren. Någon vidare dialog blir det förstås inte, men det spelar väl ingen roll eftersom man ändå inte brukar ha så mycket vettigt att säga. Men alltså: under mitt senaste tandläkarbesök fick jag mig serverad den här fullständigt sanna(?) berättelsen om den asiatiska livsmedelsbutikens rättstavningsproblem.

Affären låg i Malmö, och min tandläkare - som är en samvetsgrann och hjälpsam människa helt fri från olater av besserwissertyp - lade märke till att butiksnamnet var felstavat på skylten. Det stod "Europ Livs", och det kunde såklart inte vara rätt. Alltså stegade Bert-Åke (han heter egentligen nästan något helt annat) in och upplyste affärsinnehavaren om problemet med stavningen.

"Det saknas ett A på skylten" påstod han, och fick naturligtvis genast medhåll av vänligt bockande och tackande asiat som lovade att åtgärda saken med det snaraste.

Och det gjorde han. Nästa gång min tandläkare råkade gå förbi affären såg han att affärsinnehavaren tagit åt sig av kritiken; skylten var utbytt mot en helt ny. På den stod det "Europ Livsa".

En annan sak som roar mig omåttligt är andra människors tillkortakommanden. Min kusin bjöd på en sådan historia för bara några dagar sedan, och den är så bra att jag sprider den vidare med en gång som den skadeglade fan jag dessvärre ofrånkomligen är:

Min kusin - låt oss kalla honom Gäsper i brist på bättre - har haft den stora vänligheten att ladda hem undertecknads ljudbok "Bengt i koma" för att ha något att fördriva tiden med under långa buss- och tågresor. Ibland har han skänkt mig en eller annan kommentar angående innehållet, och det är ju alltid roligt att få reaktioner på det man gjort. Men nu ville det sig inte bättre än att inspelningskvalitén på min ljudbok plötsligt blev oerhört dålig mitt under pågående bussresa. Ljudet blev burkigt och otydligt, och min kusin blev tvungen att skruva upp volymen på max för att överhuvudtaget ha en chans att höra vad som sades.

Nå. Han lyssnade vidare, aningen störd över mitt ljudmässiga slarv. Irritationen mattades dock något av de ovanligt många leenden han fick ta emot under färden. Människor lade liksom märke till honom, lite på samma sätt som om han varit en kändis.
På tåget var det samma sak. Folk log mot honom, och ibland verkade det som om en del fniss och indiskret viskande tycktes gälla honom. Han började granska sin klädsel; kanske hade han en fläck på byxorna? Eller hade han - Gud förbjude - vänt jackan ut och in?

Till sist struntade han i alltsammans och koncentrerade sig på ljudboken istället. Trots att det var så dåligt ljud.
Leendena och de menande blickarna fortsatte. Han flyttade sig till en annan vagn för att bli kvitt de insinuanta minerna, men det blev bara etter värre. Vart han än gick möttes han bara av fniss och pekande fingrar.

När han till sist var framme och klev av tåget trodde han att mardrömmen äntligen skulle vara över, men icke. Stirrandet på hans person fortsatte genom hela Lunds innerstad, ända fram till universitetsbyggnaden. Först där tog han av sig lurarna, bara för att häpet upptäcka att det dåliga ljudet kom sig av att kontakten varit halvt utdragen under hela resan så att ljudet - istället för att distribueras via de avsevärt mer diskreta hörsnäckorna - hade gått ut genom mobiltelefonens inbyggda högtalare. Han hade alltså lyssnat på Bengt i koma på i stort sett full volym i en timmes tid, delandes denna fantastiska upplevelse med alla medpassagerare.

Och det hade väl egentligen inte varit någon större sak om det inte varit kapitel 11 han lyssnat på. Låt mig som avslutning ge er ett kort utdrag ur det aktuella kapitlet, så att ni säkert förstår vad jag menar:

”Aj som in i helvetes jävlars förbannelse!” vrålade han och
började hoppa jämfota, varpå det hela naturligtvis bara blev
ännu värre.
”Kuuken!” skrek han på äkta Jhonas-manér, och kastade sig
i, som han trodde, säkerhet uppe i sängen.

Och sådär håller det på. På full volym, som sagt. Och inläst med äkta, hämningslös inlevelse.
Visst är livet ibland alldeles... alldeles underbart?

Fotnot: allt som sägs i det här inlägget är eventuellt inte sant till exakt 100%. Men, tro det eller ej; till 94%, åtminstone...)

Dumma lesso! Snabba twekko...

Antiklimax.

Visst är det den vanligaste slutklämmen på en lång uppladdningsperiod, oavsett vad saken gäller? Man víll ju så gärna tro att det man kämpat med i flera år ska mynna ut i något bra och meningsfullt. Åtminstone vill man helst inte att det ska sluta i fiasko.

Ändå gör sådant man hoppats mycket på påfallande ofta just det; går åt skogen vid sämsta tänkbara tillfälle. Det vill säga när det under inga omständigheter får gå fel.

Nu tror kanske den återkommande läsaren att jag på nytt dykt ner i ett tillstånd av självömkan, men låt mig då med en gång säga att så alls icke är fallet. Tvärtom. Det här handlar nämligen snarare om ett kärt och ständigt återkommande ämne i min värld; skadeglädje.

Jag känner individer - inga namn kommer att nämnas - som utan minsta betänklighet skulle kunna ställa sig och gapskratta och peka finger åt medmänniskor som drattar på ändan av en eller annan anledning. I realtid, som det heter nuförtiden.

Själv bevittnade jag förresten en sådan episod häromdagen när jag satt i min bil på en större parkeringsplats. En äldre herre iförd tekniska kontorets fulla mundering kom gående precis framför fronten på min bil. Plötsligt försvann han ur mitt synfält med vilt viftande armar och under högljutt utstötande av gutturala och något överraskade läten. Jag satt kvar och följde intresserat händelseförloppet, men kom mig inte riktigt för att gå ut och hjälpa honom upp. Det var ren omtanke som hindrade mig; jag vet nämligen hur pinsamt det kan vara när man trillar och slår sig inför publik.

Långt om länge - och efter flera misslyckade men tämligen lustiga försök - kom han äntligen på fötter och tog sig till sist in i sin bil, skrapad, blåslagen och med inte ens ett uns värdighet i behåll. Och det var först då jag började skratta, rått och länge förvisso, men också synnerligen hjärtligt.

Nu kanske just denna episod inte har särskilt mycket med begreppet antiklimax att göra, men desto mer med den allom bekanta skadeglädjen. Och det är relevant, för det är just i mötet mellan dessa båda storheter som det blir extra roligt:

Hugo Rodriguez var en cyklist som deltog i sommar-os i Spanien 1992. Han hade tränat hårt i fyra år för just det här tillfället, och var så optimalt förberedd och laddad som man rimligtvis kan begära. Men i samma ögonblick som starten gick, infann sig hans livs förmodligen största antiklimax tillsammans med en fadäs som högst sannolikt lockade fram en del dåliga sidor hos publiken. Jag, som i och för sig är en dokumenterat dålig människa, skulle bli mycket förvånad om inte en och annan plötsligt fick lite svårt att hålla sig för skratt...

I vårt hem har frasen "Dumma lesso! Snabba twekko..." blivit en klassiker, tack vare äldste sonen som under en period använde den ofta och med perfekt accent. Själv säger jag ofta "dumma lesso" när något går mig emot.

Nedanstående klipp är långt och hämtat från "100 höjdare", men om ni hoppar fram till 1:46 i filmen kommer ni rakt in på den stackars Hugo Rodriguez förargliga antiklimax. Det är inte hysteriskt roligt, men tillräckligt kul för att få uppta plats i en halvtaskig blogg. Á bientôt, mes amis!