Att berätta en historia är inte lätt. Det har åtminstone jag själv sett många tragiska och pinsamma exempel på. Låt oss därför börja med att rannsaka oss själva innan vi gör oss lustiga över andra fåntrattar: alla läsare av denna funderingsspalt som någon gång slaktat en i grunden god berättelse genom slarv, trögtänkthet, dumhet eller oförstånd - exempelvis genom att avslöja poängen på fel ställe - räcker upp en hand. Jag föregår naturligtvis med gott exempel och räcker upp båda.
Ok, så nu när vi har förklarat oss själva lite lagom inkompetenta är det väl ingen som tar illa upp om jag raljerar över olika berättartekniker, eller hur? Alls inte på något objektivt vetenskapligt sätt, utan bara som ett rent subjektivt tyckande. Och definitivt inte riktat mot någon speciell person, bara så att vi har den saken fullständigt klar för oss.
Det är ett oomkullrunkeligt (härligt ord!) faktum att jag själv har ett icke obetydligt horn i sidan till en viss del av deckargenren. Närmare bestämt den del som gärna vill framstå som "hårdkokt", och därför måste berättas i ytterst korta, lakoniska meningar. Så här, ungefär:
Privatdetektiv Jones gick nedför 56:e gatan. Det regnade. Bilar tutade. Han behövde alkohol. Och Novalucol. Hans före detta fru önskade att han var död. Och det var han. Själsligen. Hans 44 Magnum var tung. Men tyngden gjorde honom trygg. Und so weiter...
400 sidor deckare i sådan stil gör mig minst sagt frustrerad. Därför brukar jag strunta i att läsa den här sortens historier eftersom språket genast dödar berättelsen.
(En helt annan sak är det förstås när man fyller sin historia med klyschor - inte språkliga som i ovanstående exempel, utan i själva berättelsen. Hjälten måste inte nödvändigtvis vara snyggast i världen, och han måste definitivt inte rädda hjälplös kvinna i nöd. Eller hur? Men det där är som sagt en annan sak som inte hör hemma i det här resonemanget, så glöm genast att jag nämnde det...)
I andra änden av skalan finner vi den yvigt målande författaren som tar sitt författarskap på så stort allvar att han inte inser att hans storslagna formuleringar av typen fornnordiskt kväde inte lyfter berättelsen, utan snarare förser den med ett löjets skimmer. Det är som romantiken i repris, fast i kubik:
De dimhöljda bergens blånande toppar med kronor av gnistrande snö höjde sig majestätiskt över deras hukande, i dimslöjor svepta gestalter. Thrarurinnorasker kvad i blind förfäran mot stengiganternas hotande höjder: Oh, berg av sten! Låt aldrig våra vägar korsas, ty då skall benknotor krossas mot granithård sluttning i alvadalens ylande glimmerfåra i hemsökt skymningsland! Ve oss, som i köttkostym i jämrans jämmerdal dömda att vandra är!
Det finns alltså många sätt att förstöra en bra historia på, i all synnerhet i romanform. Men om man istället väljer att bara ge glimtar ur en berättelse, och på så vis lämna det mesta åt läsarens fantasi? Och dessutom gör det i form av 103 "sånger" fulla av påhittade ord och okända tekniska begrepp? Kan det då gå annat än åt skogen?
Ja då, det kan det. Det kan till och med bli succé.
Verket jag syftar på heter Aniara och skrevs 1956 av Harry Martinsson. Det har blivit både opera och musikal och handlar i korthet om goldondern (rymdskeppet) Aniara som fraktar emigranter från den gravt miljöförstörda "Doris" (jorden) till Mars. Dessvärre råkar skeppet ut för en olycka och kastas ur kurs i riktning mot Lyrans stjärnbild, och det blir omöjligt att vända om. Katastrofen inträffar redan i sång 3 - resten av sångerna handlar om de skeppsbrutna människornas öde ute i den tomma, kalla rymden.
Allt man får är ögonblicksbilder, ändå blir alltsammans till en hel, levande berättelse. Och dessutom till en berättelse som verkligen berör. Det är effektfullt och ödesmättat utan stora ord, skjutvapen och våld. Och det är så man drömmer om att skriva - att beröra med enkla medel. Utan att breda ut sig över åttahundra sidor, som jag själv gör i mitt senaste alster...
"Jag skruvar lampan ner och bjuder frid", som Aniaras sista sång börjar. Och det gör jag med en trevlig liten tysk låt med video inspelad i Berlin. Vilket jag vet därför att det står Hackescher Markt på vagnen "muppen" åker i. Och där - på Hackescher Markt - finns det fantastiskt goda Flammkuchen. Minsann!
Küssen kann man nicht alleine. Så sant, så sant...
