Filmgeneralen

Vår hund och jag brukar strosa runt hemma i byn på en hel del kiss- och nosrundor. Ibland går vi förbi en gammal rosa, övergiven barack inne på den före detta flygflottiljen. Färgen flagnar i stora sjok, och fönstren som vetter ut mot de vildvuxna buskarna och den illa skötta gräsmattan är ruttna och till dels täckta av solreflekterande rullgardiner. En gång var det här filmbaracken, platsen där informations- och undervisningsfilmer visades för värnpliktiga, flygelever och flygvapenungdomar. Nu är den knappast mer än ett sönderfallande monument över den oåterkalleliga förflutenheten.

Jag var här i brytningen mellan 70- och 80-talet som hudfet trettonåring med naiva drömmar om flygvapenkarriär. Jag minns platsen som sprudlande av liv, som en måndagskvällsoas mitt i ett grått och kallt högstadieliv. Ja, den var mer än så; den var ett eget universum, ett planetsystem som kretsade kring en klart lysande sol vars namn oftast uttyddes ”Film-Nisse”. Eller filmgeneralen, som hans militära kolleger såvitt jag minns skämtsamt nedsättande kallade honom.

Film-Nisse var ansvarig för flygflottiljens filmdetalj. Filmbaracken var hans rike, där han tillsammans med en eller ett par värnpliktiga gjorde det som ålagts honom. Samt byggde flygplansmodeller i plast, vilka placerades på eller hängande över en stor spånskiva konstfärdigt målad som ett hangarområde.

Han var en ganska kort, något satt man som ständigt gick klädd i flygvapnets mörkt blå uniform. Jag tror att han var löjtnant, men jag kan mycket väl minnas fel. Han hade en aningen hes men vänlig röst, starkt påminnande om Hans Lindgrens berättarröst i ”Tjuren Ferdinand” i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han var nästan alltid antingen munter, som när han visade Hacke Hackspettfilmer på den stora filmduken i lokalens västra kortsida. Eller betänksam, som när han berättade självupplevda krigsminnen om störtade allierade bombflygplan och dess massakrerade besättningar.

Jag minns att jag på något diffust sätt såg upp till honom. Kanske var det för att han representerade en tänkt värld jag brann för att bli en del av (och som senare - för övrigt samma dag som jag påbörjade min egen värnplikt - visade sig vara ett grovt falsarium). Eller så var det bara för att jag upplevde honom som en sympatisk människa med ovanligt stort hjärta. Det hände att jag i ungdomlig iver skrev brev till honom, vilka han snällt besvarade med yvig handstil. Jag sparade hans svar som små gulnande klenoder - de finns fortfarande kvar här någonstans.

Jag vet inte vilket som inträffade först - Film-Nisses frånfälle eller flygflottiljens nedläggning. Kanske - men inte säkert - var händelserna länkade till varandra. Men jag kommer i alla fall ihåg sista gången jag såg honom. Det var 20 år senare i den lokala mataffären, och han var i färd med att försöka betala varorna han köpt. Det gick trögt: det förnedrande åldrandet hade till slut hunnit ikapp min gamle flygvapenmentor. Egentligen borde jag ha hjälpt honom med växelpengarna, tagit honom under armen och sedan berättat för honom vad han betytt för mig under min tidiga ungdom. Men det gjorde jag inte, vilket jag senare i sentimentala stunder verkligen kommit att ångra. Filmgeneralen försvann ut på parkeringen, muttrande och sannolikt milt svärande över den nya teknikens alla obegripligheter. Och sedan såg jag honom aldrig mer.

Ogräset växer på sina ställen halvmeterhögt runt den förfallande filmbaracken. Men minnet av Film-Nisse - eller Sven-Erik som han egentligen hette - bor kvar där, som en sorglustig påminnelse om den ständigt närvarande förgängligheten. Det tittar ut varje gång jag går förbi. Tänk om han hade anat hur det skulle bli när han var borta? Fast vem vet - det gjorde han kanske. Det gör vi kanske alla.

Film

"Stall-Erik och snapphanarna" är en film som för närvarande spelas in av Anders Olofsson i Helsingborg. Denne ihärdige man har lyckats med konststycket att engagera en obegripligt stor del av den svenska skådespelarkåren till detta maratonprojekt (det är i skrivande stund 16 år sedan han började) och listan över minst sagt erkända aktörer verkar bara fyllas på för varje år som går. Bland de medverkande kan nämnas Sven-Bertil Taube, Marie Göranzon, Kjell Bergqvist, Inger Nilsson, Roger Pontare, Siw Malmqvist, Magnus Härenstam, Lena Endre och Sven Wolter. Och de är ingalunda de enda på den digra listan. På Svensk Filmdatabas räknas inte mindre än 52 stycken synnerligen namnkunniga personer upp (80 i expressen, men där ska man ju alltid vara värst). Kolla själv här.

Vid denna upptäckt föds förstås inte oväntat tanken "kan han kan väl jag" i en oerhört kompetent men framför allt ödmjuk konstnärssjäl som min. Historien om Erik Johannesson innehåller nämligen flera av de absolut nödvändiga komponenter som krävs för att skönlitteratur ska bli svensk storfilm: olösliga konflikter i en eller flera dysfunktionella familjer, polisskytte med kulspruta på levande mål, minst två närgångna sexscener, ett blodigt bombattentat, gammal hederlig skolgårdspennalism samt åtminstone tre mord, alternativt dråp. Det borde väl räcka för att locka sponsorerna att ställa sig i kö för att få lätta på sina stinna plånböcker?

Inte för att jag egentligen vill gå händelserna i förväg, men det är lika bra att vara så förberedd man kan. Alltså kommer här nedan ett förkortat förslag på rollista för den kommande långfilmen Erik Johannesson. Naturligtvis är de utvalda skådespelarna kompromisser som knappast mer än till hälften överensstämmer med min bild av de viktigaste karaktärerna i EJ. Ändå är detta magplask till lista sannolikt vida bättre än den veritabla katastrof exempelvis Hollywood eller Svensk Deckarfilmindustri hade kunnat ställa till med, med diverse Arnold Schwarzeneggrar och Mikael Persbrandtar i rollerna. Det är åtminstone vad jag - troligtvis med rätta - anser mig vara fullständigt övertygad om.

Skådespelarna presenteras in order of appearance, som det visst heter:

Del 1 (1969 - 1983):

Kerstin Johannesson (Eriks mamma): Noomi Rapace

Ellen Johannesson (Eriks mormor): Marie Göranzon

Ture Johannesson (Eriks morfar): Gösta Ekman

Johannes (Eriks pappa?): Rafael Edholm

Erik Johannesson (barn): vakant

Ronny Jönsson (antagonist, barn): vakant

Ingegerd Feaurepique (trött lågstadielärare): Helena Bergström

Elektra Ström (vän, barn): vakant

Nyfikna fru Larsson (allvetande granne till familjen Johannesson): Margreth Weivers

To-Otto (socialdarwinistisk mellanstadielärare): Stellan Skarsgård

Del 2 (2009):

Erik Johannesson (vuxen): Thorsten Flinck

Anette (personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Maria Lundqvist

Malin (personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Cecilia Forss

Sabina (personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Pernilla Wahlgren

Ragnar (vikarierande personal på den kommunala dagverksamheten Solgården): Peter Stormare

Magdalena Pettersson (föreståndare på den kommunala dagverksamheten Solgården): Anna Bjelkerud

Felix Borgsjö (vän från Solgården): Jonas Karlsson

Lisa Borgsjö (Felix mamma): Marika Lagerkrantz

Del 3 (2009 - 2012):

Elektra Svedenbrandt (psykiatriker, följeslagare och vän): Eva Röse

Henrik Svendenbrandt (pastor): Michael Nyqvist

Jenny Thulin (TV-reporter och följeslagare): Tuva Novotny

Gert Füle (journalist och programledare vid den kommersiella radion): Gert Fylking

Christina Klamowsky (undersökande TV-journalist): Cecilia Ljung

Jacob Mårtensson (militant Skeptiker): Thomas Hanzon

Ronny Jönsson (nytroende, vuxen): Kjell Bergqvist

Hazim Al-Naqib (följeslagare): Özz Nûjen

Anne Garm-Pedersen (följeslagare): Iben Hjejle

Arne Johansson (dogmatisk frikyrkopastor): Sven-Bertil Taube

Manus? Visst, det finns redan. Läs boken.

Filmmusik till eftertexterna: Ulrich Schnauss - Here Today, Gone Tomorrow

Symbios - magisk realism

Jag har ofta fått frågan vad mina böcker handlar om - eller snarare vilken genre de sorterar under. Och aldrig har jag kunnat ge något ordentligt svar. Förrän nu.

Min berättelser har hittills haft en mycket stark koppling till övernaturliga fenomen. Begrepp som reinkarnation (Det obrytbara mönstret), astral projektion (Bengt i koma) och inkarnerad överjordiskhet (Erik Johannesson) har varit historiedrivande företeelser, men liksom ständigt fallit utanför de stilarter jag känt till eller kunnat namnen på.

"Är det en deckare?" har nog varit den absolut vanligaste frågan när det gällt min senaste produktion, och på det har jag alltid och med gott samvete kunnat svara nej. Jag skriver nämligen av princip inga deckare. Tror jag...

Följdfrågan "men vad är det då?" har som sagt varit betydligt svårare att klara sig ur med hedern i behåll. För det mesta har mina tafatta försök till svar nämligen mest blivit svammel, vilket vanligtvis mynnat ut i ett ingenting. Men nu vet jag äntligen vad jag ska svara om någon frågar!

Det finns nämligen en stilart inom konst och litteratur som brukar beskrivas som "förhöjd realism". När det gäller prosa, film och TV-serier är den tillsammans med bl.a. skräck, science fiction, folklore och fantasy en subgenre till spekulativ fiktion. Den realistiska skildringen kryddas med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag. Allt i de två föregående meningarna ordagrant återgivet och öst ur den eviga källan till oemotsägbar kunskap, nämligen Wikipedia.

Svenska exempel på genren magisk realism (som det här alltså är frågan om) är Majgull Axelssons Aprilhäxan och flera av Peter Nilsons utmärkta romaner, exempelvis Rymdväktaren och Nyaga. Av utländska författare kan bland många andra nämnas Isabel Allende, Patrick Süskind och Michail Bulgakov.

I denna celebra skara avser jag alltså att från och med nu räkna in mig själv. Inte i fråga om förmåga eller framgång, så galen är jag ännu inte. Men absolut vad gäller genretillhörighet. Vilket även kommer att gälla min nästa roman, som är under skrivande i detta nu. Det kommer således att bli mer magisk realism, till viss del med vår egen tid sedd genom framtidens historieskrivning. Just detta är för övrigt en sak jag alltmer kommit att intressera mig för, vilket synts i något tidigare blogginlägg: hur kommer våra efterkommande att se på vår tid? Som ett paradis fyllt av tekniska välsignelser eller som ett litet helvete av politisk, ekonomisk och moralisk inskränkthet?

Och vidare kan man förstås fundera över vad som händer om döden plötsligt mister sin särställning som Det Stora Hotet, till följd av låt säga vetenskapliga upptäckter. Det är en sak som jag absolut tycker är värd att att utforska, inte minst sett ur mitt eget ibland begränsade och kanske också tämligen insnöade perspektiv.

Och beträffande mitt nya bokprojekt: ett i sammanhanget nytt begrepp kommer att lanseras. Det är ett begrepp som tar vår tids vetenskap några steg längre, och som samtidigt tillhandahåller förklaringar på århundraden av vidskepliga spekulationer och inkonsekvent vantro. Begreppet beskrivs med ett enda ord: Symbios. Vilket som av en händelse också råkar vara arbetsnamnet på den om några år eventuellt kommande boken...

Det går utför...

Råkade snubbla över en intervju med Martin Gore från Depeche Mode häromdagen. Jag hade inte sett särskilt mycket förrän det var en sak som slog mig, och då så hårt och skoningslöst som bara en stor, fet mental slägga kan: min ungdoms hjälte hade blivit gammal. Det var rynkor, löst kalkonhalsskinn, ängsliga ögon och en obehaglig men alls icke obetydlig antydan till gammelmansröst.

Såg en annan intervju som min kära livskamrat omtänksamt tipsade mig om: Andy Bell, sångare i Erasure. Den spelades in i juni förra året (2011, om ni läser det här långt i efterhand) och det jag fick framför ögonen var en lönnfet liten man som bar utseendemässiga drag av övergödd homosexuell kanariefågel. Han hade med andra ord också blivit gammal.

Såg ett videoklipp med 80-talspunkbandet Peter & The Test Tube Babies, också från förra året. Förr i tiden - 1984 - var de ett gäng skräniga snorungar. Nu är de ett gäng inte bara lönnfeta och åldrande gubbar, utan sannolikt också värdiga representanter för brittiska PRO:s särskilda överviktsavdelning. Men fortfarande spelandes exakt samma skråliga suparlåtar om transvestiter och moppekillar som när det begav sig.

Såg också en liveupptagning från 2011 med Alison Moyet, Yazoo's gamla sångerska (som förvisso har en gedigen och fortfarande pågående solokarriär) och konstaterade att hon blivit förvånansvärt smal. Åtminstone jämfört med guldåren kring -85. 1985, alltså...

Och gammal. Ja, det är sant: till och med Alison börjar bli gammal. Det tycks som om ingenting hjälper mot den där besvärliga åkomman, inte ens att man har en röst att dö för. (Ja, ibland tillåter jag mig en och annan anglicism. Men bara om det verkligen känns motiverat.)

Råkade se mig själv i spegeln häromdagen. Klockan var ungefär kvart i fem på morgonen och jag hade precis stigit ur sängen. Jag var iförd färgglada, tvärrandiga kalsonger och hade en grå morgonrock draperad över ena armen. Behöver jag förklara varför min första, omedelbara tanke var "åh, fy för ända in i helvete"?

Livet är som ett tuggummi; i början smakar det starkt och gott (eventuellt, helt och hållet beroende på sort), men ju längre man tuggar på det desto äckligare blir det. Till sist har det ingen smak kvar alls, men spottar man ut det? Nix vänner, man envisas med att behålla eländet i munnen.
Och så går det som det går - en dag står man där framför spegeln i kalsonger utrustad med odöljbar fläskmage som gravt begränsar all sikt mot det man vagt minns fanns längre ner. Dessutom har man på köpet fått påsar och rynkor under ögonen, gulnande betar till tänder, växande håriga gammelmansöron och fylleriströd potatisnäsa.

Detta är jävlar inget att skratta åt. Inte ens om ni som av en händelse råkar vara betydligt yngre än vad jag är. Ty lägg detta på minnet, ungdomar: plötsligt kommer ni - utan att ha den ringaste aning om hur det gick till - att stå halvnakna framför en spegel med en morgonrock över armen och småklökas över er egen osannolika uppenbarelse, samtidigt som ni dumt undrar vad som egentligen hände. Måhända dröjer detta onda scenario ännu några behagliga år. Men det kommer, var så säkra...

Alison Moyet - Slave To The Rythm (2011):

Förälskelse!!!

Jag är förälskad! Minns ni hur det är att vara förälskad? Ni som nyligen upplevt eller till och med just nu upplever detta högst angenäma och vidriga tillstånd behöver förstås knappast påminnas. Men för alla er andra; ni som i likhet med mig själv antingen låtit förälskelsen mogna till fundamental och tung kärlek, eller ni som sett den vissna ner till brunt, torrt fjolårsgräs - för er skriver jag den här funderingen.

Ni vet hur det är. Man kan inte tänka på något annat; inte tala om något annat; inte drömma om något annat. Man kan för tusan inte begripa varför man inte insåg att livet var färglöst och liksom tunt innan känslan dök upp.

För plötsligt LEVER man. Man smakar luften man andas, man känner alla dofter och solen på huden. Man ser saker man inte lagt märke till tidigare, trots att man rimligtvis måste ha sett dem år ut och år in av vaken sömngång. Man ser den vackra skymningen och stackmolnens förunderliga förmåga att bilda sällsamma figurer. Man ser blånaden vid horisonten och daggdropparna på de nyss utslagna, skirt gröna bladen i grannens syrenhäck. Man ser älvor dansa i morgondimman över ån och man låter bli att svära över korkade duvor som inte orkar flytta sig ens när man håller på att köra över dem med bilen.

Detta gör förälskelsen med oss människor. Den lyfter fram det goda vi bär inom oss och målar världen i skarpa, vackra färger som aldrig flagnar. Den lyfter oss till en högre andlig nivå, vilket förstås och dessvärre är en omständighet som inte kan bevisas i strikt vetenskaplig mening. Ändå måste den anses just bevisad eftersom den händer oss gång på gång på gång, och då inte bara flummiga drömmare och ologiska individer som jag själv utan även de mest intelligenta, strömlinjeformade personer såväl som de obegripliga typer som anser sig vara mer immuna mot vidskepelse och vantro än alla andra. Och vet detta: det spelar ingen roll om man på modernt vis vulgariserar förälskelsen genom att förminska den till synapser och kemi: den är ändå lika fantastisk och underbart plågsam för den som drabbas.

Alla förälskelsers moder - för min egen del, ska kanske tilläggas - föddes fullständigt oväntat på Klippans gymnasieskolas juldisco 1984. Det var då jag träffade den 16-åriga flicka med syntlugg som så småningom blev mor till mina barn och än i denna dag delar mina tillkortakommanden såväl som mina blygsamma framgångar. Aldrig att jag ångrat vare sig den kvällen eller följande dagars totalt oförutsedda mod och nervositet vid en grå 70-talstelefon med brutalt hamsad sladd.

Senare förälskelser har förstås mest handlat om triviala saker, men har icke desto mindre varit viktiga var och en på sitt vis. Och nu har jag alltså trillat dit igen. Ordentligt, för att vara helt ärlig.

Nej, det handlar naturligtvis inte om någon annan kvinna, det är mycket enklare än så. Inte heller handlar det om någon nyligen besökt världsstad (läs: Paris eller Berlin) eller om någon särskilt kär karaktär i mina böcker (läs: Anna eller Elektra). Utan faktiskt bara om något så trivialt och tramsigt som musik.

Felet är min brors, eftersom det var han som satte igång den uppåtgående spiralen (alternativt nedåtgående, allt efter tycke och smak) genom att tipsa mig om en del av hans personliga livssoundtrack. Varpå följde tio minuters koll på Spotify, samt en ny värld enligt ovan.

Kanske borde jag inte säga så mycket mer än så här. För det som är vackert för den ene är fult för den andre, liksom alla föremål för känslostormar med självklarhet alltid blir obegripliga för den som inte delar förälskelsen. Men jag tänker ändå blotta mig genom att ge er en av låtarna från min senaste, halsbrytande kärlek. Har ni inte tålamod nog att höra alla 6 minuterna förstår jag er till fullo, men i så fall kan jag ändå informera er om att det sker ett lyft vid 3:00 som förändrar hela låtens karaktär, vilket var en av de många sylvassa krokar jag ohjälpligt och lustfyllt fastnade på. Hela skivan heter "A Strangely Isolated Place" och kan enkelt avnjutas exempelvis på Spotify. Eller på Youtube, om än med svårt begränsad ljudkvalitet:

Ulrich Schnauss - In All The Wrong Places

En sak jag inte nämnde i början av den här veckofunderingen var att man förutom att bli god dessutom blir lite fånig av att vara förälskad. Vilket förstås helt och hållet förklarar den här funderingens karaktär. Kanske stör det er, och det klandrar jag er i så fall knappast för. Men låt mig ändå vara lite fånig i en vecka eller två, för längre varar det inte. Låt mig under den tiden vällustigt vältra mig i världens skönhet och människors godhet. Sedan lovar jag att allt kommer att återgå till det normala, och jag ska på nytt bli mitt gamla vanliga sarkastiska, elaka, självgoda jag igen...

Min del

Nu kommer våren på allvar, med långa och ljusa kvällar som åtminstone ibland tycks vara som gjorda för att grilla. En del människor föredrar den lite mindre pretentiösa vägen och grillar helt sonika vanlig jävla korv, som vi säger i min hemby. Andra hävdar å andra sidan att stenålderskost är bättre för hälsan, och vill således hellre äta stora seniga köttstycken indränkta i exotiska kryddor och smält grisfett.
Själv tillhör jag - kanske något förvånande - den senare kategorin; inte för att jag av princip har något emot korv, utan för att jag tappat all lust för dylik mat sedan jag råkat läsa om bakgrunden till det tyska industrimetalbandet Rammsteins gamla men fortfarande mycket trevliga låt "Mein Teil".

Följande historia - som handlar om den före detta militären Armin Meiwes och datateknikern Bernd Jürgen Armando Brandes - sägs vara inspirationskälla till låten ifråga. Den förklarande texten nedan är hämtad från Wikipedia, varför jag med emfas svär mig fri från alla språkliga misstag:

"Meiwes är före detta yrkesmilitär och bodde i Rotenburg. Han kallade sig Der Metzgermeister, ”Mästerslaktaren”. Han hade annonserat på Internet efter personer mellan 18 och 30 år som ville bli mördade och uppätna. De två männen möttes och tillsammans spelade de in ett videoband där de båda förklarade vad som skulle ske och där datateknikern intygar att han deltar frivilligt. Brandes ville att Meiwes skulle bita av hans könsorgan, vilket inte fungerade. Meiwes lyckades dock krossa Brandes båda testiklar genom att bita sönder dem. Penisen skars sedan av med en kniv. Meiwes och Brandes försökte äta upp kroppsdelen rå, men Brandes var för svag för att tugga och beskrev det som "segt". Meiwes lagade då till penisen i olja, vitlök och andra kryddor och åt den själv. I en senare intervju beskrev han smaken. "Det smakar som fläsk, lite bittrare, men väldigt smakrikt!" Efter detta la Meiwes Brandes i sitt eget badkar och lät honom "avblodas" i tre timmar medan Meiwes själv läste Star Trek. Meiwes hade gett Brandes en flaska snaps, smärtstillande medel och uppåt 20 sömntabletter. I december 2002 hittade den tyska polisen fryst portionsförpackat människokött hemma hos Meiwes."

Smaklig måltid. Om ni fortfarande har lust att grilla...

Rammstein - Mein Teil:

Framtidshistoria

• På 1000-talet bar alla män vargskinn och hjälmar med kohorn istället för vanliga kläder, gick bärsärk så fort tillfälle gavs, frös aldrig och talade korthugget och manligt kärvt. Kvinnorna hade kringlor i håret, stor byst och talade också korthugget och manligt kärvt. Fast först sedan deras skäggiga män farit på himmelsk grisfest, iförda ovanstående mundering. Plus yxa i skallen.
• På 1300-talet var man riddare och gick alltid klädd i kroppsstrumpa av metallringar, bar snabelskor, spelade skalmeja och apa när det var fest, levde i själsligt mörker och dog mest hela tiden i digerdöden.
• På 1500-talet hade man kalasbyxor, pottfrisyr och ett jäkla humör. I alla fall om man var kung. Annars var allt som på 1300-talet. Typ.
• På 1700-talet bar alla krullig vit peruk, giftigt blypuder i ansiktet och fåniga knäbyxor (alternativt klänning med supersmal midja och superstor rumpa). Man talade tillgjort och använde hellre parfym än tvål. Och så gjorde man revolution, förstås. Stup i kvarten.

Det låter kanske inte klokt, men i stort sett allt det ovanstående är sant. Om än på ett kvällstidningsaktigt sätt. Det är en sorts skruvad vulgärbild av tider vi inte längre minns, men som vagt går att skönja genom arkeologiska fynd, dagböcker, krönikor, kyrkmålningar, sägner, runor och diverse strunt från nationalromantikens dagar. (Struntet syftar i första hand på hjälmarna med kohorn - sådana uppfanns nämligen inte förrän på 1800-talet av vikingadyrkande britter.)

Problemet är bara att det inte är hela sanningen. Mina påståenden ger på sin höjd en karikerad bild av hur livet eventuellt kunde vara för några få individer. Om ens det. Ändå envisas vi med att tro att vi vet hur det var förr i tiden, trots att vi i allmänhet bara känner till de allra största och mest omvälvande händelserna: krig, farsoter, kungamord, banbrytande uppfinningar och så vidare. Dessutom tror vi oss ofta ha koll på hur människor tänkte, hur primitiva de var och hur deras liv i allmänhet såg ut. Vilket förstås är fel.

Eftersom människor alltid kommer att vara just människor, finns det ingen anledning att tro att våra efterkommande kommer att vara särskilt mycket klokare eller mer överseende än vad vi själva är. Och eftersom framtidens människor antagligen kommer att grunda sin uppfattning om oss och vår tid på sådant vi lämnar efter oss, finns det stor risk för missförstånd. Kanhända kommer vi kanske att framstå som arroganta, ytliga fåntrattar med svårartad hybris? Eller bara som mycket dummare än vad vi i själva verket är?

För ponera att någon nisse om sisådär tre- fyrahundra år börjar intressera sig för det tidiga 2000-talet, och som av en händelse råkar snubbla över ett dammigt arkiv innehållande TV-program från den aktuella tiden. Hur kommer då denne forskare att tolka vår tid utifrån det han ser?

Svaret överlåter jag åt er kära läsare, för jag vill inte skriva någon på näsan. Inte idag. Men vet att det den framtida forskaren finner är följande tio TV-program:

1. Big Brother
2. Paradise Hotel
3. Svenska hollywoodfruar
4. Svenska miljonärer
5. Doktor Mugg
6. Cops
7. Efterlyst
8. Project Runway
9. Top Model 5
10. Biggest loser

En ryslig framtidsvision. Eller kanske snarare: en ryslig tillbakablick på oss själva och vår tid. Godnatt, jord...