Köttbullsfascism

Det finns ännu roliga saker att uppleva i den här världen, om man bara tar sig tid att se efter. En sådan fantastiskt rolig sak såg jag i torsdags på TV. Det var vår alldeles egen konung som under animerat svärande (enligt min skadeglada tolkning) försökte ikläda sig en föga ståndsmässig sopsäck i svart plast. Det regnade å det grövsta på majestätet och jag har viss förståelse för hans önskan att försvinna utom synhåll. Men - det hindrar inte att det såg MYCKET roligt ut. Delvis för att påklädningen tycktes mig en smula... bakvänd. Vilket osökt förde tankarna till en annan kunglighet: den omåttligt dumme prins George (i Blackadder III) som försöker ta på sig ett par högst ordinära byxor utan att ens vara i närheten av att lyckas.

(Här borde det ligga ett Youtubeklipp som illustrerade den brittiske prinsens plågsamma vedermödor, men eftersom något sådant inte verkar finnas blir det bara den här texten. Inte alls lika roligt, om ni frågar mig.)

Även här i byn händer det förskräckliga saker. På senare tid har man kunnat iaktta en man som förvånansvärt fräckt fascisthälsar på alla han känner. (Fast med knuten hand istället för öppen.) Det ser inte vackert ut, och förr eller senare kommer någon sannolikt att slå ner honom. Eller - hemska tanke - att ansluta sig till honom...

Det tycker jag skulle vara synd, eftersom mannen ifråga är jag, och eftersom inget är illa menat. Jag är ju inte sådan; jag gör ingen skillnad på folk, jag älskar alla människor precis lika lite. Den så kallade fascisthälsningen är alltså egentligen ingen fascistoid gest, utan bara en följd av att jag ibland måste vinka på någon jag eventuellt känner samtidigt som höger hand innesluter en - köttbulle.

Jag vet inte hur det är med er, men hur många av er går egentligen på promenad med en köttbulle i högerhanden? (Och nu bortser jag från alla dem i min läsekrets som befinner sig i olika långt framskridna stadier av demens eller någon form av tvångsmässigt matbeteende.)

Nå, jag gör det i alla fall. Och förklaringen är förstås lika enkel som odramatisk: vår hund glömmer allt annat om han känner bara en antydan till att en köttbulle finns i närheten. Löptikar, utmanande hanhundar, katter och kaniner göre sig icke besvär. Lukten av ett nyöppnat paket Hemköps kalla fabriksköttbullar övertrumfar allt. Själv kommer jag att tänka på en gång när jag hade haft maginfluensa och... Äsch, strunt samma.

Men så är det alltså: högerhanden med köttbullen garanterar helt enkelt en lugn och trevlig promenad fri från gny, skäll och stillastående - men ytterst energiskt - galopperande i hundsele. Det tycker jag kan vara värt en liten fascisthälsning då och då.

Nu tänker jag hålla semester några veckor - från arbete, skrivande och allt jag brukar sysselsätta mig med. Sålunda även från denna för tillfället något tunna spalt. Jag önskar er därmed einen schönen Sommer (ja, åt helvete med grammatiken!) och ett ljuvt återseende ett par veckor före det planerade boksläppet, det vill säga i augusti!

(Varför valde jag att avsluta med en så här modern syntlåt? Ja, jag vet verkligen inte. Men den har trots allt någon liten krok som rispar lätt i skinnet på mig...)

Adjö, Erik och Elektra

Efter förra veckans härdsmälta i dålig smak kommer denna fredags inlägg sannolikt som en befrielse för den seriösa och intellektuella delen av min läsekrets. (En läsekrets som alltså totalt består av cirka fem personer, högt räknat...) Nu är det nämligen dags att göra ett tillkännagivande. Detta tillkännagivande lyder så som följer:

Erik Johannesson är färdig.

Och nej, det handlar inte om att manuset är färdigredigerat, eller om att jag på ett eller annat vis har bestämt mig för vilket typsnitt jag eventuellt, kanske, möjligen kommer att använda i inlagan. Det är istället precis så enkelt som jag påstod några rader upp: Erik Johannesson är färdig.

Inlagan är satt och korrekturläst; baksidestexten är skriven; omslaget är "Photoshopat"; Kungliga Biblioteket har knutit ett ISBN (978-91-633-9157-6) till boken. Tryckeriet väntar bara på filerna, och de kommer att skickas inom kort. Och nu känns det... tomt.

Så där är det varje gång en ny bok blir klar. Karaktärer man levt med under lång tid (i det här fallet i tre år) blir till minnen på boksidor. Dynamiken hos dem går långsamt förlorad - deras historia är ju redan skriven. Med ens inser man att de inte längre lever på samma sätt som medan man skrev om dem. Kvar finns en serie bilder och känslor som liksom blir ömtåliga med tiden. Som minnen av döda föräldrar, eller förlorade vänner.

Jag kommer alltid att bära med mig Erik, Elektra, Felix, Jenny och alla de andra, precis som jag bär med mig Johan och Anna från Det obrytbara mönstret. Men de kommer inte längre att leva som de gjorde innan, när de plötsligt kunde överraska mig genom att säga eller göra saker som tvingade mig att omvärdera dem som personer. Nu har de istället blivit verkliga på exakt samma sätt som Gustav Vasa och Axel von Fersen. Personer som en gång funnits, men inte längre finns.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser om berättelsen: de kommer aldrig mer att tala till mig, locka mig till skratt eller röra mig till tårar. De är reducerade till romanfigurer, och det är en sorg som kanske bara den som själv skapar fantasivärldar kan förstå.

Det där är något att tänka på, om ni någonsin kommer att läsa Erik Johannesson. Det som står i boken är inte i första hand en finurligt formulerad text - det är snarare ett försök till beskrivning av den berättelse som utspelade sig i mitt huvud mellan september 2008 och april 2010 (det senaste året har bara handlat om finputsning av texten), med högst levande, älskande, tänkande, hatande karaktärer.

Det smärtar mig att lämna dem, men förr eller senare måste man. Precis som man måste låta sina barn växa upp och så småningom lämna hemmet. Det är en svår och tung process, men det går.

Och mitt i allt detta sorgliga upptäcker man plötsligt att tankarna börjat locka fram nya karaktärer, nya miljöer och nya situationer. Plötsligt upptäcker man att gröna skott sticker upp ur fjolårslövens bruna, prasslande matta. Plötsligt upptäcker man att Terapigruppen börjat ta form...

Trams!

Det danska broderfolket på andra sidan sundet må bevisligen vara bra på många saker, dock inte nödvändigtvis på att tala begripligt. Eller på att tillverka godis...

Bry er nu inte om att exempelvis Anthon Berg är ett danskt chokladmärke som - så att säga, och med rätta - inte direkt har dåligt rykte. Det skulle i så fall omkullkasta min föga vetenskapligt underbyggda teori om danskarna som smaklösa kiss- och bajshumorister.

Nej, i vanlig ordning - och på kvällstidningsmanér - målar vi istället allt i svart och vitt och föreställer oss alltså att dansk godisindustri är lika likriktad som sötsliskigt smaklös. Därför är det nu dags att rikta blicken mot företaget BonBons minst sagt unika gotter:

Vem minns inte Hundeprutter, Mågeklatter, Fodvorter och Kloakslam? Nå, för er som trots allt inte minns kan jag berätta att innehållet i påsarna från ovannämnda företag inte var ens hälften så äckligt som namnen förslagsvis antyder. Hundbajs, måsdito, fotvårtor och kloakslam var förstås inget annat än sega och syrliga gelatinkluttar i fantasifulla former. Varken mer eller mindre, oavsett vad min yngre bror föreställde sig som barn.

Vad de äckliga namnen egentligen handlar om är förstås bara smart marknadsföring. Men tänk då så mycket roligare det hade varit om det verkligen hade funnits någon koppling mellan namn och påsinnehåll!? Hur många barn hade inte blivit grymt besvikna när "fodvorterna" plötsligt en dag hade smakat äkta fotvårtor, trots att det ju faktiskt var det man köpte enligt texten på påsen?

Kanske var det för övrigt här J K Rowling fick inspiration till "Bertie Bott's bönor i alla smaker" i Harry Potter-böckerna? Ni vet, de där godisbönorna som verkligen innehåller ALLA smaker som finns. Inklusive sura strumpor, snor och kräk. (Utan att det i förväg går att gissa sig till vad det är för smak man stoppar i munnen...)

Men åter till det danska godisföretaget. Nu når mig nämligen ryktet att godistillverkaren Toms har köpt upp BonBon, och därvid bestämt att lägga ner tillverkningen av alla äckliga snasksorter. Jag vet inte om det beror på någon sorts moralpanik eller på vikande försäljningssiffror. Men om det är det senare vill jag gärna bidra med några tips på nya godisar som kanske kan få bättre fart på försäljningen:

• Töre toller (torra tollar) - ett mycket populärt mellanmål med stort tuggmotstånd. Således de starkaste rekommendationer från vår hund, som inte försitter en chans att smaska i sig denna inte helt uppenbara delikatess.
• Snusespyt (spottat snus) - lite grann som salmiakpulver, fast förstås en aning blötare. Appliceras långt bak i gommen med så kallad "dispenser". Buöörrk! (Dispensern "Sixten" finns för övrigt att köpa på närmaste IKEA, art.nr. 301.255.54.)
• Snot buser (snorkråkor) - äsch: måste jag - vuxna människan - verkligen hålla på så här...?

För att ytterligare dra mitt namn i smutsen utlyses härmed en totalt prislös tävling  av stilenlig dagismodell: hjälp BonBon att komma på nya, avskyvärda godissorter. Skriv era förslag i kommentarfältet nedan. Jag lovar att läsa alla svar. (Vilket sannolikt inte kommer att bli särskilt betungande...)

Nästa vecka blir det bot och bättring samt rättning i det fiktiva ledet. Slut på tramset, alltså. Och tills dess kan ni ju försöka lista ut vad det är som är så speciellt med följande sifferserie:

978-91-633-9157-6

Peachy Peach-konspirationen

Ni tror det kanske inte, men jag har funnit bevis. Bevis för att en grupp elaka, illasinnade, onda, illvilliga (jag har förresten precis köpt mig en synonymordbok) företagsledare och produktutvecklare konspirerar för att knäcka självkänslan hos sina intet ont anande kunder.

"Ånej!" tänker ni antagligen nu, "Nu börjar kverulerandet igen!" Men där har ni fel, era... era... läsare. Det här handlar istället om en fasansfull upptäckt som till varje pris måste ut innan någon röjer mig ur vägen. Risken är inte liten, för som ni förstås redan vet är sanningssägare aldrig populära hos det elitistiska kapitalistetablissemanget (25 bokstäver!). Därför är det bäst att på en gång avslöja hela den fruktansvärda kompotten i sin helhet. Kompotten...? Nå:

Svara mig på följande fråga: hur ofta händer det att ni känner er som idioter när ni ska köpa något i exempelvis en kiosk? Eller i någon annan inrättning där man måste be om varan ifråga? Länge var Systembolaget ensamt om att vilja förnedra sina kunder genom att avkräva dem någorlunda korrekta uttal på sina franska viner, (hej, jag skulle vilja ha en flaska Beaune Premier Cru Les Chouacheux), men nu sprider sig oskicket i allt vidare cirklar i samhället. Vilket genast får mig att misstänka att alltsammans måste vara organiserat.

Någonstans i ett flådigt direktörskontor sitter de där unga och hemska karriärekonomerna (för visst måste de väl vara unga, hemska och karriärekonomer?) och finner på totalt omöjliga namn på i grunden enkla produkter. Jag kan riktigt höra dem:

A: Ok grabbar, här har vi alltså en flaska kolsyrat vatten med svag smak av persikoavkok. Namnförslag?

B: Hmm... Vad sägs om Fruity Peaches by Loka? Eller är det för enkelt?

A: Ja, det är självklart alldeles för enkelt! Skäms! Någon som kan bättre?

C: Fruityfruits'n Peaches by Loka, då? Skulle inte det kunna funka?

A: Nja, jag skulle gärna vilja ha något som känns löjligare att säga, men som samtidigt antyder en amerikansk koppling.

B: Då tror jag att jag vet! Hör här: New York Peaches by the Loka Company! Va? Det låter väl bra?

A: Men, hallå! Det handlar ju inte om att det ska låta bra! Namnet ska ha en klang som är precis lagom fånigt för att folk ska skämmas, men det får ändå inte vara så pinsamt att ingen vågar säga det!

C: Men så här då: Loka Likes LA Peachy Peach! Vad tror ni om det?

A: Jamen... det är ju alldeles strålande! Det tar vi!

Loka Likes LA Peachy Peach. Det hade kunnat vara ett skämt, men det är det dessvärre inte. Och visa mig nu den potentiella kund som inte får stora, vanprydande svettringar under armarna när kioskkön växer till bakom ryggen medan han förtvivlat försöker förklara vad det är han egentligen vill ha.

Den där situationen vet jag förresten allt om. En gång försökte jag köpa en Magnumglass i en dansk kiosk, men det gör jag aldrig om. Efter att den tämligen feta och cigarrökande damen i luckan sagt "Hvabehar?" och "Hvad for noged?" ungefär tjugo gånger fick jag hjälp av vänligt sinnad dansk som uttalade ordet "Magnum" tillräckligt begripligt för att damen i fråga stånkande skulle behaga dyka ner i frysdisken och fiska upp min glass. Som jag inte längre ville ha, eftersom förnedring har en starkt dämpande effekt på vanlig vardaglig njutningslystnad.

Och det är där konspirationsteorin tar form. Någon vill uppenbarligen slå två flugor i en smäll: förnedring och försäljning samtidigt. Och beviset jag talade om i början finns alltså mitt framför ögonen på oss - varför annars alla dessa fullständigt idiotiska produktnamn? Kolla bara här:

• Solero Fruit Ice Orange - nästan som en Päronsplitt, fast med apelsinsmak. Apelsinsplitt, någon?
  
  
• Matrix Biolage Fortetherapie Strengthening (Fortifying) Schampoo - i princip detsamma som hårschampo. Fast utan blåvit förpackning.
  
  
• Men Expert Hydra Sensitive Multi-Protecting 24h Moisturising Cream - tja... en sorts hudkräm, som... krämar huden. Typ.
  
  
• Sharp Bengt Recycle Dry Greencas - jeansbyxor. Visst hade det varit roligt om det stått så på skyltarna i affären istället? Eller hur? Jeansbyxor - 129,50. Nu med fickor både fram och bak.
  
  

Tesen var alltså att några ondsinta människor vill få oss att känna oss korkade när vi genom deras försorg försätter oss i pinsamma situationer. Om ni bara beväpnar er med lite tålamod kommer snart ett amerikanskt produktionsbolag att göra en dokumentär om den redan bevisade konspirationen. Och då kommer ni sannerligen att bli övertygade, såvida ni inte redan är det. För det som sägs på TV är alltid sant, och så är det med det!

I väntan på denna kulturgärning rekommenderar jag en titt på veckans fru. Hon är min (hon med glasögon), och förekommer tillsammans med sina kolleger i Madaroarna i ett klipp från Radio Kristianstad.

På återhörande någon gång efter midsommarafton! Loka Likes LA Peachy Peach; söte jesus...

Beröm

Det är så roligt när människor jag inte känner spontant kommer fram till mig och framför sitt av allt att döma ärligt menade beröm. Till min fru.

Missförstå mig inte: naturligtvis tycker jag att det är både kul och välförtjänt, fattas bara. Men när detta beröm lyder som något av nedanstående exempel - alla hämtade ur verkligheten - drabbas jag ofta av en svårbemästrad lust att genast stoppa tillbaka det (berömmet alltså) i det otäcka hål det så opassande kom gurglande upp ifrån. Nämligen vederbörandes hals:

• Hur känns det att ha en så kreativ människa i familjen?
  Svar: Fantastiskt bra! Och själv är jag förstås bara bra på att skala potatis och på att diska.
  
•  Blir det inte lite konstigt att leva tillsammans med någon som är så... konstnärligt lagd? (Tydligt insinuerande att skillnaden uppenbarligen tycks vara enorm beträffande det där med konstnärligheten.)
  Svar: Nej, förihelvete. (Med hårt sammanpressade käkar)
  
•  Men du är väl också bra på något? Svar: Äsch, jag skriver bara lite böcker då och då. Och jag lägger antagligen inte ner mer än tio - femton timmar i veckan på det där tramset, så det är ju inte på riktigt.
  

Eller det värsta exemplet av alla; ett fullständigt förintande påstående framfört med ett svalt, överlägset hånleende:

• (...)Då får du sköta hemmet, så får hon stå för det konstnärliga i familjen. Man ska ju göra det man är bra på.

Låter jag surmagad och avundsjuk nu igen? Det är givetvis inte meningen. Det vi ser här är nämligen inte ett exempel på avundsjuka. Det är inte heller ett vägande av olika typer av konstnärlighet mot varandra. Det är däremot skillnaden mellan att slå igenom publikt, och att inte göra det.

Alla de där människorna har förstås rätt: min fru är en kreativ, konstnärlig, rolig och framför allt varm, medkännande person. Och det är förstås därför jag har valt att dela hela mitt vuxna liv med henne. Av vilket följer att jag mer än gärna står i skuggan av henne i olika sammanhang.

Vad jag har svårt för är istället när man förutsätter att den som inte har en stor publik per automatik är sämre (i någon diffus och underlig mening) än den som lyckats "slå igenom", som det heter på kvällstidningsspråk. Vilket på något vis speglar vårt västerländska samhälle på ett ganska otrevligt sätt: det enda som räknas är ekonomisk framgång. Tjänar man inga pengar på det man gör är det inte heller värt något i konstnärligt avseende.

Jag blir med andra ord ingen riktig författare förrän ett etablerat förlag (helst Norstedts eller Bonniers) gett ut någon av mina böcker; inte heller förrän böckerna ifråga placerat sig på någon av försäljningslistans tio översta platser. Först då räknas det.

Så tills dess borde jag antagligen hålla mig till disk och potatisskalning. Men eftersom jag ibland är en något obstinat Hans tänker jag fullfölja planerna på egenhändigt boksläpp i slutet av augusti. I år, alltså. Exakt datum kommer som ett brev på posten. Och på Facebook. Och på hanssvensson.com. Ni är välkomna.

Och när vi ändå håller på att tala om jobbiga saker i livet kan vi lika gärna avhandla besvikelse också. Var därför snälla att lyssna på nedanstående finstämda låt med förra veckans historiska band. Själv älskar jag textraden "I've been cheated tonight - transvestite". DET är konst!

The Moped Lads

Det sägs att Europas enda vilda apor lever på Gibraltar. Det är fel. En god del av dem uppehåller sig nämligen på eller i omedelbar närhet av Hemköps parkering i Ljungbyhed, sittandes bakom ratten i åt hervete för stora bilar.

Jag har några enkla frågor som kanske kvinnan i den silverfärgade Saaben kan svara på? Eller någon annan, med samma tvivelaktiga beteende:

1. Om du vet att du inte kan prata i telefon och köra bil samtidigt, varför då ens försöka? Men det är klart: du har kanske inte en aning...
   
2. Är blinkersspaken svår att komma åt i Saab-bilar? (Jag vill minnas att min satt något åt vänster från ratten räknat. Om man hittar den och händelsevis för den uppåt blinkar höger lampa. Om man för den nedåt blinkar vänster. Men det är förstås länge sedan jag körde Saab, och mycket kan ju ha hänt med tekniken sedan dess.)
   
3. Är det svårt att förstå att andra kanske vill komma fram med sina bilar redan innan du har avslutat ditt säkert oerhört viktiga telefonsamtal? Eller att en del människor kan bli en aning irriterade på att du har spontanparkerat på det mest olämpliga stället inte bara på hela parkeringsplatsen, utan sannolikt i hela Sverige? Va? VA!?

Vänligen svara i kommentarfältet nedan. Jag ser verkligen fram emot dina förklaringar. Tack på förhand, pucko. (Och här vill jag understryka att det inte bara var jag som var drabbad av denna idoits framfart, utan ungefär fem till tio bilar till...)

Suck. Och det här som skulle bli ett så trivsamt och trevligt inlägg, helt fritt från ironier, sarkasmer och surgubbigt gnäll. Men det verkar dessvärre som om jag kommit till en punkt i tillvaron när det inte längre går att finna något som gör mig glad, utan att ordet "skade" petas in framför. Och nu ska jag ställa er en fråga ni inte nödvändigtvis behöver besvara:

Har man blivit lite väl medelålders när nästan allt man tycker om plötsligt visar sig vara minst tjugofem år gammalt? I så fall måste jag upplysa er om att jag blivit väldigt medelålders den senaste veckan. Jag har exempelvis lyssnat på Simple Minds bästa album "New Gold Dream" (1982) i bilen, återupptäckt Clannads "Skellig" (1987) efter en läsupplevelse i Dick Harrisons sällskap, samt laddat hem en punkskiva från -82 som jag tidigare bara hade på kassettband. (En enkel förklaring till ordet "kassettband" finns här.)

Jag går alltså i otakt med tiden. Eller om det är tiden som går i otakt med mig. Oavsett vilket blev jag väldigt glad när jag upptäckte att det tidigare nämnda punkbandet fortfarande turnerar! Tills jag hittade dem på Youtube och blev klar över att de på något outgrundligt vis - precis som jag själv - förvandlats till lönnfeta gubbar.

Det är när man inser att det gått så långt med en som man ger sig på andra människor, exempelvis vissa bilkörande kvinnor utan tillstymmelse till vare sig simultanförmåga eller skam i kroppen. Eller för den delen mopedburen ungdom, som förvånansvärt ofta - och tvärtemot vad de själva antagligen tror - gör ett minst sagt löjligt intryck på den omgivning de med katastrofalt överdimensionerat självförtroende försöker sätta skräck i.

Prologen i Erik Johannesson (där fick jag in det igen!!!) handlar just om detta - om hur ett gäng unga ligister gör sig till åtlöje helt och hållet genom egen försorg, och på ett sätt jag själv tycker är oerhört roligt.

Vårt eget moppegäng (som förresten är misstänkt likt det ovan nämnda, hur det nu kan komma sig...) blir därför den ingalunda självklara kopplingen mellan då och nu; de tillägnas härmed låten "Moped Lads" med Peter & The Test Tube Babies från guldåret 1982. Det är väl bara en tidsfråga innan de små fåntrattarna börjar köra silverfärgade Saabar och prata i mobiltelefon utan att samtidigt kunna styra...

Sjung gärna med i refrängen, texten går så här:

It's the moped lads
they like to think they're bad
it's the moped lads
if you hit 'em they'll tell their dads

Då:

Nu:

Schäjk Oäjt

Reklam. Jag brukar med bestämdhet hävda att den är ett otyg; att den är förnedrande; att den är spekulativ; att den är pinsam. Samt att den är det yttersta beviset för hur genomkommersialiserat vårt västerländska samhälle är, vilket inte på några villkor får ses som ett positivt omdöme.

Att säga att jag tycker illa om det reklamen försöker sälja skulle nog vara att gå till överdrift. Jag har nämligen inget emot datorer, trosskydd, mobiltelefoner eller ögonfransförlängande mascara. I princip, alltså. Däremot har jag mycket svårt att förlika mig med att reklammakarna i allmänhet tycks anse att vi, de potentiella kunderna, utan undantag är dumma i huvudet. Eller att vi åtminstone befinner oss på en genomsnittlig åttaårings intellektuella nivå. Men - det där är en sak jag tillåter mig att göra upp med i min kommande bok Erik Johannesson, med troligt boksläpp i augusti (tjat, tjat, tjat...) så därför lämnar jag den delen av ämnet här och nu.

Ibland lyckas emellertid reklam av tv-shoptyp göra mig på riktigt gott humör. Det är inte ofta, det ska erkännas. Men när det väl händer blir jag så uppspelt att jag bara måste dela med mig av det roliga. (Och det är alltså detta som är denna veckas "trigger", det vill säga det som initierade denna text...)

Shake Weight. Ett träningsredskap som enligt uppgift stärker musklerna så att man blir hård och slät istället för mjuk och dallrig. På undersidan av överarmarna, vill säga. Denna tingest ser ut som en hantel, men ska inte lyftas utan - skakas. Rytmiskt, och fram och tillbaka. Och dessutom på ett låt säga högst suspekt vis som tämligen lätt för tankarna till viss erotisk aktivitet. Konstruktörerna av det här trevliga och inspirerande redskapet måste ha skrattat sig fördärvade när de insåg vad de gjort.

Och de är i så fall inte ensamma. Gör man en sökning på exempelvis Jotob finner man ganska omgående ett antal mer eller mindre lyckade parodier på den officiella reklamfilmen för denna eminenta apparat. Alltså ren gratisreklam.

Jag bryr mig inte så mycket om ifall det var meningen att det skulle bli så, inte i det här inlägget. Men håll med mig om att det här ändå är bland det roligaste dumskallekommersialismen frammanat på den här sidan om jordens förutspådda undergång. Så gör nu som jag enträget bett min fru göra; börja träna. Det kan aldrig skada...