Våga ifrågasätta "sanningen"!

Vad är det som håller på att hända med Sverige?

Jag ställer frågan därför att jag är allvarligt oroad över det faktum att förfärande många invånare i vårt land på senare tid börjat uppvisa allt fler och allt tydligare tecken på galenskap. Ofta yttrar sig denna nygamla galenskap i våldsamma vredesutbrott i form av illa formulerade avkräkningar i sociala medier och kommentarsfält. Det är nästan som om folk med avsikt missuppfattar saker; som om de plötsligt bestämt sig för att bli inte bara tonårs-obstinata, utan dessutom för att framställa sig själva som både korkade och totalt oresonliga. En tämligen otrevlig kombination av egenskaper, om ni frågar mig.
I alla fall; exemplen på detta kollektiva vanvett är minst sagt talrika, och de ämnen som genererat flest passionerade känsloutbrott (och sålunda verkar ha varit mest förargelseväckande) kommer här, med vidhängande kursiverade förklaringar kring sakernas egentliga tillstånd:

• Hen

Användandet av ordet "hen" i en barnbok och i några kulturartiklar får en stor del av det i och för sig läskunniga svenska folket att tro att manlighet och kvinnlighet är på väg att avskaffas av militanta feminister och kulturmarxister. Ramaskri i alla tillgängliga sociala medier och kommentarsfält. Svenska folket rasar mot förtrycket på äkta kvällstidningsmanér.

I verkligheten är ordet avsett som ersättning för den mer omständliga konstruktionen "hon eller han", det vill säga när könstillhörigheten är oviktig eller när den av någon anledning är oklar. Ordets funktion är inte att sudda ut gränserna mellan könen. Inte, ok?

• Tintin

Det oskyldiga seriealbumet "Tintin i Kongo" faller offer för censur eftersom det fullständigt obegripligt sägs kränka afrikanska invandrare. Svenska folket rasar på nytt mot den förtryckande staten och det ondsinta kulturetablissemanget, som med sin exceptionella och osvenska undfallenhet håller på att förstöra inte bara yttrandefriheten utan också svensk kultur i grunden. Svenska folket gallskriker i unisont missnöje.

I själva verket flyttades det belgiska och uppenbart rasistiska seriealbumet från det glada 30-talet från barnavdelningen till serieavdelningen på samma bibliotek; en sträcka på kanske tio meter. Det var givetvis fortfarande tillgängligt för utlåning. Fast det är klart - det stod förstås på en annan hylla och var kanske svårare att hitta för den ovane låntagaren. Oavsett vilket: begreppet "storm i vattenglas" har sannolikt aldrig varit mer relevant.
(Läs förresten gärna lite översiktligt om Belgiens roll i före detta kolonin Kongo här och här; det har stor betydelse för hur man bedömer exempelvis vissa seriealbum.)

• Pepparkaksgubbe

En pojke vill enligt ursvensk tradition vara pepparkaksgubbe i skolans luciafirande, men förbjuds av läraren eftersom pepparkaksgubbar är bruna och därför kan uppfattas som stötande av invandrare med brun hudfärg. Pojken blir ledsen, varpå svenska folket blir ursinnigt och på äkta dumskallevis bildar nätbaserade lynchmobbar mot det obscena utlänningskramandet som håller på att förstöra Sverige.

Vad det egentligen handlade om: barnen i den aktuella klassen röstade bort pepparkakssången, varför ingen pepparkaksgubbe längre behövdes i luciatåget. Det slutade ändå lyckligt: den ledsna pojken fick trots allt vara pepparkaksgubbe. Även om han inte fick sjunga "vi komma, vi komma från pepparkakeland...".

• Kalle Ankas jul

SVT faller till föga för den högljudda PK-maffian och klipper bort några av de allra viktigaste sekvenserna ur det svenska julfirandet: en svart docka och en cyklande leksaksgubbe. Svenska folket förstår ingenting - ska man inte ens få använda ordet "svart" längre? Neej, nu får det minsann vara nog! Det går ju inte att säga någonting i det här jävla landet längre! Åtminstone inte utan att stämplas som rasist! Kommentarsfält, Facebook och diverse hatsajter formligen exploderar av harm och illa dold rasism.

Fakta: USA-baserade Disney - inte SVT - uppdaterar det som i Sverige kallas "Kalle Ankas jul" till HD. Samtidigt passar man på att modernisera innehållet, exempelvis genom att lägga till ett par klipp från aktuella biofilmer samt att ta bort några rester från det fortfarande lika glada 30-talet. Nämligen en solklar pickaninny (läs genast på om ni inte vet vad en pickaninny är för något!), en lika solklar antisemitisk nazitypisk judekarikatyr, samt en kontrasterande mycket blond och mycket amerikanskt välanpassad vit docka. Som tidsdokument är det förstås värdefullt eftersom det belyser en tid full av vanföreställningar och ofattbar intolerans, men som aktuell underhållning? Jag tillåter mig att å det bestämdaste tveka...

• Negerboll

  "Jag har alltid sagt negerboll (eller negerbulle)! Det heter ju för fan negerboll! Varför ska vissa bli så kränkta över allting nu för tiden? Glöm att jag tänker ändra på något jag fick lära mig som barn! Det är ju mitt land och inte deras, och då säger jag precis vad fan jag vill!"
Svenska folket rasar ånyo, denna gång över oskicket att ändra invanda (och i ärlighetens namn ganska mysteriösa) begrepp bara för att några "negrer" och PK-kulturmarxister stör sig på ett fullständigt orasistiskt ord. Facebook-grupper bildas för att bevara denna ovärderliga och utrotningshotade kärna i svensk kultur, exempelvis "Negerbollar" och "Bevara ordet negerboll". Sade jag förresten att svenska folket var kollektivt och heligt förbannat?

Men kom igen - varför måste ett bakverk heta något med "neger" bara för att det är brunt? Enligt samma logik borde i så fall en vanlig chokladkaka kallas för "negerkaka" och en kopp choklad för "en kopp neger". Men det säger man väl inte, eller hur? Det korkade i att kalla bruna saker för neger är emellertid inte den främsta anledningen till att ordet "negerboll" är olämpligt. Anledningen är istället att den omoderna termen "neger" är mycket nedsättande, och att den är det oavsett vad man själv anser om saken. Det är nämligen den kränkte som innehar den exklusiva rätten att avgöra vad som är kränkande eller inte, och definitivt inte den som kränker. Så är du inte själv "neger" bör du med stort allvar fundera ett varv till på lämpligheten i att använda ett ord som sedan minst 30 år allmänt (eventuellt med Avpixlats läsare undantagna) anses vara ett skällsord. Läs på här.

Som jag sade i början, och nu vänder jag mig direkt till er som med kvällstidningsvokabulär brukar kallas "svenska folket": jag är allvarligt oroad över Sveriges framtid. Men inte för att ert och mitt samhälle riskerar att "översvämmas" av andra "underlägsna" kulturer, utan för att ni - så som ni framstår i tidningarnas kommentarsfält och på Facebook - riskerar att förgöra er själva genom er katastrofala brist på både logik och empati. Dessa brister i kombination med obegriplig snarstuckenhet leder tyvärr nästan alltid fram till det som till vardags brukar kallas "idioti". Vilket är en egenskap som sannolikt inte är till särdeles stor fördel i exempelvis evolutionära sammanhang, om ni förstår vad jag menar...?

Å andra sidan tror jag mig veta att inte ens hälften av er som skriver rasistiska och obstinata dumheter på nätet är ens hälften så dumma som ni utger er för att vara. Så varför inte stanna upp och tänka ett varv till på det ni protesterar mot? Oavsett om det är negerbollar, Tintin eller Kalle Anka? För om ni vågar göra det, då kan jag nästan lova att en helt ny värld kommer att dyka upp mitt framför era ögon. Det gjorde den nämligen för mig, fast det nu börjar bli mycket länge sedan...

Tja-lala-lala!

Det är synd om vissa människor. Mycket synd, till och med.

Exempel på människor det är synd om:

• De som mot sin vilja tvingas betala hutlös förmögenhetsskatt bara för att samhället ska kunna upprätthålla sådan service dessa statligt rånade stackare själva aldrig kommer att behöva utnyttja, exempelvis försörjningsstöd eller bostadsbidrag.
• Brutalpedantiska villaägare vars lågutbildade och vulgära grannar på pin kiv vägrar kratta ihop sina löv före den första höststormen. Trots att de blivit åthutade på skarpen av bättre folk utan egna träd.
• Bortskämda tonårsbarn som inte får toppbetyg ens på privatskola med betygsinflation. Visserligen pinsamt, men det måste förstås vara läxhjälpen RUTs fel. Hon får hålla sig till städningen i fortsättningen.
• Världens bästa, säkraste och snabbaste bilförare. Dessa kamikazeförare finns bland annat i Ljungbyhed, där de kör i minst 100 km/h på smala bygator och bredsladdar över övergångsställen med skymd sikt. De har ju haft körkort i flera månader, samtidigt som de har en mentalt funktionshindrad orangutangs hela begåvning. Så vad skulle kunna gå fel?
  (Anledningen till att den här sista gruppen hamnade på listan över människor det är synd om är att jag kommer att beväpna mig med ett raketgevär om någon i min familj blir påkörd av dessa keps- och trätoffelbeklädda små kräkmedel. Och det är då det blir synd om dem.)
• Nå. Extra synd är det emellertid om...

...Sverigedemokraterna just nu. Tänk att ett alldeles vanligt politiskt parti kan bli så missförstått och förföljt i media bara för några små bagatellartade klavertramps skull! Låt vara att järnrör, horor och babbar dominerade pressen under några dagar, tillsammans med grisläten(!) och grovt stulna (men icke desto mindre förargligt tillrättakomna) väskor. Men vad då då? Sådant händer ju i alla partier, eller hur? Ändå är det bara SD som förföljs och hånas för det, åtminstone i det vänsterdominerade och oerhört orättvisa mediabruset.
Dessutom respekterar inte de andra partierna folkets vilja, eftersom SD nästan alltid blockeras av resten av det politiska etablissemanget i någon sorts löjlig "demokratisk" process. Men vänta bara tills SD på allvar kommer till makten; då blir det slut på orättvisorna. Och på kommunistpressen. Och framför allt på opatriotiska pseudoförfattare som skriver hånfulla veckofunderingar om Partiet. Alltså - shit, alltså...

I verkligheten är Sverigedemokraterna naturligtvis inget rasistiskt parti, även om många kommunistiska fosterlandsförrädare försöker få det att framstå som ett sådant. SD vill ju inget illa - de vill bara att alla som inte har nordiskt utseende ska gå upp i rök. Fast kanske inte bokstavligt - just den metoden har nämligen både prövats och förkastats tidigare i historien. (Som en varning till ilskna och frustrerade SD-anhängare kan nämnas att eftermälet för de inblandade vid sådana radikala rasförädlingsprojekt ofta har haft en tendens att bli en aning trist. Fortsätt alltså hellre att skriva högljudda, oresonliga och felstavade inlägg i tidningarnas kommentarsfält, så att allt kan förbli vid det trygga och invanda.)

Alla människor med bildning och vett inser självklart att SD är ett uttalat nolltolererande - och därmed fullständigt rumsrent - parti. Detta innebär mer i detalj att dess medlemmar inte bör ertappas med att säga rasistiska saker offentligt, vare sig till skvallrande dörrvakt eller på egenhändigt inspelad mobilfilm. Skulle olyckan ändå vara framme kan man alltid försvara sig med att man var full och tillfälligt glömde bort regeln om nolltolerans.
Fast vill man hellre tala sanning är det mycket bättre att säga som det verkligen var: att man bara sade det alla andra ändå tycker och tänker. Nämligen att man vill att alla svenska muslimer antingen:

1. omedelbart lämnar landet, eller...
2. ...konverterar till någon annan religion - typ ateism - och därefter håller tyst och klär sig som folk. (Dock icke i svensk folkdräkt; det finns nämligen ingen som kan undgå att se ut som pajas i dylik mundering. Inte ens partiledare.)

Som en extra stor orättvisa kan det pekas på det faktum att den extremt vänstervridna mediavärlden på sista tiden börjat tala om sådant som "historia". Vad har "historia" med något som helst att göra? Det är egentligen bara löjligt att dra upp bagateller som att SD:s grundare kommer från "Bevara Sverige Svenskt" och "Nordiska Rikspartiet" (1988), samtidigt som exempelvis Socialjävlademokraterna - som lika goda kålsupare, fast värre - var med om att grunda Rasbiologiska institutet (1922). Vad är skillnaden, förutom ett världskrig med tydligt rasistiska förtecken och 66 år av moralisk utveckling? Va? Orättvist, som sagt.

Låt mig nu som avslutning komprimera ovanstående text så att den hjälpligt ryms i ett lagom stort nötskal, till hjälp för dem som haft svårt att tillgodogöra sig fåniga och omständliga formuleringar:

• SD är inget rasistiskt parti. SD vill bara bevara Sverige svenskt, och det är självklart inget som har med rasism att göra.
• SD det enda politiska riksdagsparti som vågar säga det varenda människa i landet tänker. (Det vill säga varenda människa förutom kommunister, socialister, blattar, babbar, småhoror och vänstervridna journalistsvin. Som sagt.)
• SD är det enda parti som vågar försvara det genuint svenska mot mörksens makter. Ty vad vore Sverige utan svenska kåldolmar, svensk Lucia och barfotafarbrorn Ernst Kirchsteiger?

Hundfälla

Att berätta i detalj om saker som utspelas i ens sängkammare nattetid kan vara både känsligt och ofint. Därför kan det kanske tyckas som om jag just står i begrepp att begå en dumhet som jag senare eventuellt kommer att få sota för. Men vad fanken, som jag brukar säga. Det är bara att kasta sig ut över stupet och se vad som händer. GERONIMO! således.

I min och hustruns rosalaserade dubbelsäng à la puttinuttigt åttiotal bor om natten en strävhårig varelse. Hans namn är Falcon, och han förväntas sova nere vid fotändan där han gör stor nytta som värmare åt illa blodcirkulerade fötter.

Storleken på denna Falcon är tämligen blygsam. Han är av rasen dansk-svensk gårdshund vilket rent praktiskt innebär att han fysiskt är av knähundsstorlek, men mentalt av dobermannsnitt. Han är med andra ord väldigt mycket hund, fast i liten förpackning.

Denna svart-vitspräckliga varelse har berett mig och min familj oerhört mycket glädje under de knappt två år han bott hos oss; om jag påstod något annat skulle jag ljuga. Men förutom all glädje han gett oss har han även tillfört en del lätt irritation. Denne lille avelshanne tar sig nämligen ibland friheter, om inte så fort han kommer åt så åtminstone så ofta vi låter honom göra det. (Varför vi till en viss grad alltså måste skylla oss själva. Vi vet - ni behöver inte påpeka det för oss...)

En sådan frihet är att förbehålla sig rätten att provsmaka överblivna godbitar från de veka husböndernas bord. Några bitar stek i rödvinssås är alltså inget problem att trycka i sig; inte heller en halv deciliter överbliven sås från någon av sönernas tallrikar. Dessutom har han på senare tid lagt sig till med ofoget att breda ut sig i min och hustruns säng betydligt mer än vad som rimligen kan anses motiverat för en hund i hans blygsamma storlek. Han trängs och knuffas och lever rövare, till och med mer än vad någon av våra söner någonsin gjort. (Vilket inte säger lite: yngste sonen hade under en sorglig period pippi på att sova på tvären i vår säng - en omständighet som gav min fru ledvärk och mig portvinstå. Typ. Äldste sonen däremot har oftast nöjt sig med att ystert hoppa sönder sängstommen vid mycket olyckliga klockslag.)

Jag brukar stiga upp runt tjugo i fem på morgonen, åtminstone sådana dagar då jag måste masa mig iväg till arbetet. Tio minuter tidigare, det vill säga halv-jävla-fem, har hunden Falcon med det inbyggda atomväckaruret således bestämt sig för att det är dags för mig att vakna så att han kan tillskansa sig lite mer lebensraum i sängen. Detta illvilliga beteende yttrar sig rent praktiskt genom att han flyttar upp från fotänden till huvudänden, där han med hjälp av nos, klor och orubblig beslutsamhet börjar bädda ner sig under täcket. Mitt täcke.

Det där brukar ärligt talat störa mig, varför jag halvt i dröm försöker stänga honom ute genom att klämma fast täcket med fötter, armar och mage tills han tröttnar och lommar iväg för att i protest kissa på någon garderob.

Vissa nätter/morgnar är han emellertid lite listigare. Istället för att anamma manligt buffelbeteende smyger han försiktigt in i sängkläderna. Ja, ni läste rätt: hundskrället kryper in i påslakanet och somnar gott därinne medan jag sömndrucket undrar varför täcket plötsligt blivit så tungt. Det är för övrigt sällan som jag fattar vad det beror på förrän klockan ringer.

Häromdagen straffade sig emellertid all denna ackumulerade fräckhet, varvid hunden Falcon äntligen fick en nosbränna han förhoppningsvis sent ska glömma. Vid pass tjugo över fyra på morgonen påbörjade han såvitt jag kan förstå sin vanliga sängklädesexkursion genom att med nosens hjälp bana sig väg in i mitt påslakan. Där dröjde han troligtvis sedan en stund medan jag ovetande njöt den rättfärdiges sömn. Och det är just i detta ögonblick vi är framme vid kontentan av hela denna omständliga text:

Jag vet förstås inte säkert vad som hände eftersom jag vid tillfället ännu sov som en gris; åtminstone gjorde jag så tills stöket började. Men jag gissar att Falcon måste ha blivit varm och bestämt sig för att det var skönare utanför än inuti påslakanet, varför han av för mig outgrundlig anledning fortsatte sin färd uppåt genom täcket istället för tillbaka nedåt. Kanske gick han vilse, vad vet jag? Nå: efter en del bök fann han uppenbarligen ett hål han måste ha bedömt som tillräckligt stort för att ta sig ut genom. Men se, det var det inte.

Jag drömde så konstigt. Jag drömde att någon brottades med mig, att någon puttades och trängdes och liksom inte ville ge sig. Jag drömde att jag ville slå denne någon på truten, hårt och bestämt så att stöket kunde upphöra. Men istället för att leva ut drömmen vaknade jag, vilket var tur för alla inblandade. När jag tände lampan fann jag nämligen en desperat kämpande hund som försökte komma ut genom ett hål som på sin höjd var stort nog åt en klent byggd iller. Eller annorlunda och mer specifikt uttryckt: huvudet hade han lyckats få ut genom hålet i det ena av påslakanets övre hörn, men utan att kroppen liksom kunde följa efter. Och där satt han vackert men ohjälpligen fast och försökte ta sig loss medelst högljudda fnysningar och vildsint bensprattel.

Om jag inte förbarmat mig över gårdshunden Falcon och bokstavligen skakat fram honom ur täcket hade han antagligen fortfarande försökt komma ut genom det alldeles för lilla hålet. Det finns nämligen såvitt jag förstår inget i hans instinkt som kan förmå honom att liksom vända på benrörelserna och backa. Om det inte gäller att rymma ur hundsele eller att undvika bad, förstås. Men det är ju en helt annan historia som jag med stor sannolikhet får anledning att återkomma till...

Lessov - Komodo (Blood Groove & Kikis Remix). Progressive house har överhuvudtaget inget med denna veckas fundering att göra, men är i just det här fallet ändå ett trevligt komplement. Stark Berlinkänsla, om inget annat. Tack för tipset, Spotify! :)

Berlin

Häromdagen ombads jag av ett par eventuella resenärer att förklara vad det egentligen är med Berlin som får mig att låta precis som om jag vore huvudlöst förälskad. Jag försökte stapplande få dem att förstå och se samma sak som jag själv ser och förstår - men helt säkert utan att lyckas. I dagens fundering misslyckas jag antagligen igen, fast i så fall åtminstone mer välformulerat.

*          *          *

Varför känner man extra starkt för vissa platser, eller för den delen för vissa människor? Vad är det som händer i kroppen när man befinner sig i närheten av en del ställen eller personer? Vilken sorts kroppslig kemi är det som aktiveras av sådan specifik yttre stimuli, men inte av annan?

Ögonblicksbilder har en förunderlig tendens att bita sig fast. Från decemberkvällen 1984 när jag träffade min blivande fru exempelvis, minns jag lika tydligt som om det hänt för bara någon dag sedan hur en blond och  i mitt tycke mycket söt flicka med syntlugg plötsligt dök upp och frågade om jag ville ha en julpuss. (Vilket jag för övrigt tackade ja till; ett beslut som ledde till det pärlband av händelser som utgjort hela mitt vuxna liv.)

På sätt och vis är det samma sak med mitt Berlin: allt består av ögonblicksbilder av platser och stämningslägen. Oföränderliga men förvånansvärt levande scener innehållande dofter, ljus, smaker, ljud och känslor. Det lustiga är bara att jag inte upplevt samma sak någon annanstans, åtminstone inte med samma intensitet. Att komma till Berlin är underligt nog som att... tja, komma hem.

Låt mig nu för tydlighetens skull klargöra att jag här inte på något vis försöker knyta an till exempelvis Det obrytbara mönstrets idévärld med allt vad det innebär av reinkarnationstro och tragiska återseenden. Jag är för tillfället lite mätt på "övernaturlighet" - jag föredrar just nu att bara leva, neutralt konstaterande att det där med Berlin måste vara fråga om en sorts vacker fixering om än med oklart ursprung.

Skönheten sägs komma inifrån - en sak jag absolut och nästintill fanatiskt håller med om när det gäller människor. Om samma sak gäller europeiska storstäder med dramatiskt förflutet vet jag däremot inte; dock är jag benägen att tro att det förhåller sig just så efter att allvarligt ha rannsakat mig själv beträffande min ihållande Berlinförälskelse. Det räcker nämligen inte med sevärda byggnader eller historiskt intressanta miljöer, vilket det i och för sig kryllar av i Berlin. Paris har också allt det där i överflöd; ändå är det inte alls samma sak.

Det jag älskar med Berlin är således inget som syns på ytan. Snarare är det en känsla, ett knippe stämningslägen som talar direkt till någon ömtålig punkt i mitt inre; platser och människor som tillsammans formar en svårbeskrivbar helhet som bara måste älskas, från det groteska i Albert Speers Germaniaförberedande Schwerbelastungskörper via ett restaurerat Admiralspalast i 20-talsskrud till Chausseestrasses byggarbetsplatser och små genomtrevliga matställen. Människor som spontant kommer fram och undrar om man behöver hjälp när turistkartan inte riktigt räcker till. Afrikansk servitris på italiensk restaurang. Frukost på minimalt turkiskt fik. Teckenspråk när orden saknas.

Betongrestaurerade Nicolaiviertel i fullmåneskymning; restaurangtäta Hackescher Markt i varma höstfärger; storstadstrånga Friedrichsstrasse under blygrå himmel; livliga Alexanderplatz i nollgradigt kvällsljus; turistspäckade Pariserplatz med hungerstrejkande demonstranter framför amerikanska ambassaden; den iskalla luftvärnsbunkern i Volkspark Humboldthain i klarblått morgonljus; trafikflygplan på inflygning mot den snart nedlagda flygplatsen Tegel; Fernsehturm som genom sin blotta storlek självklart dominerar allt i stadsdelarnas storstadsdis - samtliga intryck delade med någon man älskar. Alla dessa komponenter skapar tillsammans mitt Berlin. Hur i hela fridens namn ska man kunna förklara det vackra och oemotståndliga i allt detta?

Alexanderplatz den 26 oktober 2012: nästan fullmåne, några få plusgrader. Fredagskväll - människor på väg hem från sina arbeten; skrikiga neonljus; 70-procentig choklad med wasabismak; glänsande kakelplattor i u-bahn. Vad är det för speciellt med det?

Jag vet inte. Allt jag vet är att det var och fortfarande är oerhört speciellt. Och totalt obegripligt för den som inte var med.

Hans Franck

Det har hänt att jag har funderat på att byta efternamn. Inte för att det skulle vara något egentligt fel på "Svensson" eller på de i min närhet som heter så, utan för att det är ett efternamn som inte verkar fungera på en författare in spe.

I och för sig: "in spe" kanske är att dra saken en aning för långt. Jag har ju trots allt gett ut tre böcker som har funnit viss publik, och dessutom har jag en fjärde (och en femte) på gång. Vilket förstås inte hindrar att mitt parodiskt vanliga efternamn liksom inte är av den bästsäljande sorten. Hör bara på de här namnen, som tillhör etablerade (men inte nödvändigtvis allmänt kända eller storsäljande) författare. Inte en enda Svensson så långt ögat når, om än i bokstavsordning:

Ajvide, Barr, Beischer, Fägerskiöld, Guillou, von Horn, Liffner, Lundell, Martins, Nesser, Nordensvan, von Numers, Ohlmarks, Ormes, Strindberg, Söderberg, af Trolle, Wikhall.

Ni ser? Efternamn av typen Svensson göre sig icke besvär, eftersom så namngivna personer per automatik inte förväntas kunna skriva. Morr.

När jag insåg hur det förhöll sig med namnrasismen inom bokförlagsbranschen funderade jag först på att ta min frus efternamn. Hon, våra barn och min svärmor är för närvarande de enda som heter Menberg. Hans Menberg: låter det som en framgångsrik författare? Nja... jag måste nog dessvärre erkänna att viss tveksamhet infinner sig. Inte minst med tanke på våra barn, som efter många om och men heter "Menberg Svensson" i efternamn. Om jag tar namnet Menberg, vem i helvete är då den där Svensson? Barnens far? Ja, det är det. Fast han heter ju numera Menberg... Eller...?

En annan ganska tilltalande tanke var att ta min mors flicknamn, så att jag på så vis skulle heta samma som mina kusiner. De är för övrigt en väldigt trevlig del av min släkt, så det kändes faktiskt ganska lockande. Emellertid dök ett nytt problem upp mitt i den glada funderingen. Nämligen mitt förnamn.

"Hans" (men inte "Hasse"!) fungerar utan tvivel i många sammanhang. Dessvärre inte fullt ut i kombination med släkten på min mors sida. Om jag tog deras släktnamn skulle jag således heta Hans Franck, vilket för den historieintresserade högst sannolikt borde ha en tämligen dålig klang. Visst må det vara hänt att stavningen inte är identisk. Och visst kan man hävda att allt beror på en olycklig omständighet snarare än på politiska sympatier. Men faktum kvarstår: Hans Franck låter ungefär lika trevligt och exotiskt som Adolf Hittler skulle göra.

Med tanke på vissa namnkombinationers ofrånkomliga olämplighet känns plötsligt "Hans Svensson" som ett minst sagt fullgott - eller åtminstone anständigt - alternativ. Trots dess gravt ickeintellektuella klang. Men å andra sidan, och om man ska vara riktigt ärlig: vad säger egentligen namnet om personen som bär det, förutom något om hans eller hennes fåfänga...?

Hans Frank, en av de mer ökända nazistiska krigsförbrytarna. Avrättad 1946.

Le phénix

Nu blev jag så där glad igen! Inte som man kanske kunde hoppas för att jag plötsligt upptäckt att allt som skrivs i nättidningarnas kommentarsfält egentligen är författat av kloka, intelligenta människor med sinne för svart humor, snarare än av en tvättäkta mobb med pöbelfasoner. Nej, några uppfyllanden av omöjliga önskedrömmar handlar det inte om, men väl om en återfunnen hjälte - en som jag tills alldeles nyss trodde hopplöst förlorad bland klichéer och missklädsamt storhetsvansinne av fjortistyp. Alltså:

Under det glada 80-talet försökte jag spela monofonisk synt av japansk ålderdomlig telefonväxelmodell. Och huga vad bra det gick, utbrister mitt nutida sarkastiska jag rodnande! Jag "komponerade" visserligen en del nya musikstycken som jag förevigade med ytterst spartanska metoder, men mest gick mitt spelande ut på att förstöra redan befintliga låtar. I och för sig är det inget fel i det, i alla fall inte när man är tonåring med något bristande verklighetsuppfattning och samtidigt ivrigt påhejad av sin inte tondöva men åtminstone alltför välvilliga mamma.

Jag älskade Depeche Mode så mycket att jag med hjälp av skivomslag, den vansinnigt pinsamma tidskriften Okej samt hårpermanent på damsalong försökte skaffa mig likadan frisyr som Martin Gore à la 1982. Det vill säga maskinsnagg bak och för stor, kryllig lugg fram. Om det mot förmodan blev vackert, minns jag det i vart fall inte.

Jag avgudade även Vince Clarke, Kraftwerk och Front 242. Och Howard Jones, fast det erkänner jag inte gärna. Och ovanför alla dessa mer eller mindre tvivelaktiga syntikoner svävade den största av dem alla: Jean-Michel Jarre.

Jean-Michel Jarre var inte musiker i vanlig mening, han var konstnär. Från Oxygène (1976) till Rendez-vous (1986) fanns ingen i min värld som kunde mäta sig med honom. Ok: möjligen Vangelis, men bortsett från honom - ingen annan. JMJ var inget mindre än ett mysterium, en inåtvänd trollkarl i ett lika unikt som syntetiskt rymdljudslandskap. En onåbar förebild att stilla drömma om.

Några år senare hände något oerhört tragiskt: jag fick se min hjälte spela live (på TV, självklart). Jag tror att det var Destination Docklands - en synnerligen blöt konsert från London. Och han föll handlöst från sin upphöjda plats bland de ytterst få utvalda rakt ner i den brittiska lorten.

Under den där ödesdigra konserten betedde sig nämligen den gudomlige fransmannen näppeligen som den konstnär han (av mig) förväntades vara. Han spelade om jag minns rätt på bärbar magsynt - bara det en besvikelse så fasansfullt stor att fjällen som täckte mina ögon föll till marken i oräkneliga, sylvassa bitar. Han studsade omkring på den regnvåta jättescenen som en galen pajas hög på rökt oregano - alternativt som en brutalt 40-årskrisande men alldeles vanlig medelålders man utan självdistans - medan tragiska fyrverkerier brann av i oräknelig mängd ovanför huvudet på honom. Han bar solglasögon fast det var natt och ösregnade. Han gapade och skrek i ljudlös osmaklighet som en andra klassens fåntratt. Jag önskade innerligt att jag aldrig hade sett eländet.

Varpå följde en lång period av genuint ointresse för den fallne ängeln, möjligen med undantag för den inte alls så pjåkiga Oxygène 7-13 (1997). Oavsett vilket: framme vid året 2012 var han så gott som död för mig - han betydde absolut ingenting. Sedan kom Spotify.

För mig funkar Spotify enligt följande: när man lyssnat sig trött på nya saker söker man sig bakåt, till den egna forntiden. Och där fanns i mitt fall förutom Ultravox, Human League och Killing Joke även Jean-Michel Jarre som en halvt bortglömd, lätt föraktad relik.

Oxygène kändes fortfarande trött och ointressant. Equinoxe likaså. Möjligen fanns det något spår på Magnetic Fields som fungerade hjälpligt. Men så fann jag oväntat Aero, en skiva från 2007 med nyinspelningar av många av de gamla klassikerna där de blandats upp och knutits ihop med nyare material. Och plötsligt flöt det gamla samman med det nya; vid en snabb koll på Youtube kunde jag förvånat konstatera att den trollkonstnär jag våtdrömt om att bli lik under första halvan av 80-talet nu var tillbaka, samtidigt som den pellejöns jag så motvilligt blivit matad med under de följande årens ofrånkomliga nedgång tycktes ha gått upp i blå rök. Framför mig stod en samlad, behärskad man och förmedlade stämningar och känslor, varken mer eller mindre.

Solglasögonen var borta, liksom det saboterande apflinet. Kvar fanns bara konstnären, om än i åldrad lightversion. Men - om det är något jag verkligen föredrar framför studsande medelålders tonåringar med ett minimum av självdistans, så är det lugna, eftertänksamma och kloka människor med livserfarenhet. Kanske är det något jag själv borde tänka på när jag skriver sådana här inlägg...?

 

Jean-Michel Jarre - Aerology (live)

Skrivblockering - ajöss!

Kanske undrar någon varför det numera är så glest mellan mina blogginlägg, eller "funderingar" som jag själv föredrar att kalla dem? Jo, det ska jag säga: det beror inte på att jag skriver mindre än tidigare, utan snarare på att jag skriver annat än just "funderingar". Annat innebär i det här fallet ny berättelse som med viss sannolikhet så småningom kommer att bli bok.

Ni som under de senaste fyra åren har följt mina försök att underhålla, att oroa och att skapa konvertiter till "den nya läran", har antagligen lagt märke till att jag byter stil för varje ny historia. Ni har säkert också noterat att i alla hittills utgivna böcker är det i och för sig oklara begreppet övernaturlighet en tämligen tongivande komponent, om än på olika sätt. I Bengt i koma handlade det om en utdragen ut-ur-kroppen-upplevelse, i Det obrytbara mönstret om reinkarnation med osäkra återseenden, och i Erik Johannesson om en ny religions födelse. I det pågående skrivprojektet är det däremot mycket som är annorlunda, fast ändå sig likt. Övernaturligheten förpassas med en suck av lättnad till charlatanernas domäner; den blir ett suspekt och sekundärt fenomen som kanske inte ens existerar, men som det ändå uppenbarligen går att tjäna mycket pengar på. Det vill säga, om man är tillräckligt smart. Vilket man kanske inte med gott samvete kan påstå att mina tre huvudkaraktärer är...

När jag nu på allvar - och efter att med nöd och näppe ha lyckats ta mig ur en ganska destruktiv skrivblockering - äntligen har kommit igång igen är det kanske läge att avslöja vad jag egentligen håller på med? Att jag överhuvudtaget törs nämna saken beror för övrigt på att mina nya karaktärer nu börjat tänka, andas och röra sig av egen kraft. De är för tillfället faktiskt så verkliga att de talar både till mig och till varandra. Dessutom bär de sig åt, och de hittar på saker jag minsann inte hade en aning om att de var kapabla till. De lever, helt enkelt.

Allt började med en lapp på anslagstavlan på Matöppet i Billesholm. Via en lika illa formulerad som layoutad A4-affisch bjöd någon in intresserade till storseans i hemmet, eller var det var. Och mer behövdes alltså inte för att den hiskeliga skrivblockeringen plötsligt skulle släppa.

Från entrén ut till parkeringsplatsen är det cirka tjugofem meter. På den korta sträckan blev berättelsen jag nu skriver till, från början till slut. Och där i det bleka solskenet över all trasig asfalt föddes också de tre sorgliga herrar kring vilka alla absurda händelser kretsar.

Mer än så finns det ingen anledning att berätta just nu. Men jag tror att de som gillade Bengt i koma men inte de två senare böckerna antagligen kommer att kunna ta den här berättelsen till sig, eftersom tonen i den på många sätt påminner om mitt första tafatta försök till författande. Fast utan nybörjarfel, tarvliga formuleringar och utvidgat osammahang.

Jag vet inte säkert om det är ett gott tecken, men jag skrattar medan jag skriver. Mycket och ibland ganska högt. Om inte den här berättelsen finner en större publik än de tidigare gjort, skulle jag för en gångs skull bli genuint förvånad. Och det skulle antagligen de arbetslösa bröderna Bo och Nilsholger Agebalk tillsammans med den sjukpensionerade och halvt alkoholiserade vännen Douglas Jönzén också bli...

I väntan på de tre vännernas slutgiltiga steg ut i världen via några hundra boksidor, kan ni ju passa på att läsa en oförtjänt positiv recension av ovan nämnda Bengt i koma. Jag tipsades om den för ett tag sedan, och jag måste säga att det kändes oerhört underligt att läsa den. Nästan lika underligt som när folk kommer och vill låna mitt eget ex av Bengt därför att böckerna inte längre finns att köpa. Kanske borde jag se till att de lokala biblioteken åtminstone får några ljudbokskopior?