God bless America!

Visst borde väl demokrati innebära att man får vara med och besluta om sådant som är viktigt eller till och med livsavgörande för en själv eller det land man bor i? Om så är fallet är det nog dags att ni förbereder er för presidentval nästa år. Och läs för guds skull på noga innan ni röstar...

USA är antagligen världens mäktigaste nation - ekonomiskt, kulturellt och naturligtvis militärt. Bestämmer sig Onkel Sam för något, så blir det ofta så. Oavsett vad andra tycker om saken, och lika oavsett vilka konsekvenser det får för länder såväl som för enskilda medborgare. Amerikanernas räckvidd är dessutom global, och ärligt talat brukar de inte dra sig för att lägga sig i sådant de anser sig ha något med att göra. Som mellanösterns oljefyndigheter, bara för att ta ett illa hört exempel.

Av just denna anledning kan man tycka att det är extra viktigt att "vår tids Rom" leds av en kompetent politiker med båda fötterna på jorden. En empatisk, ödmjuk individ som begriper vad ordet människovärde betyder; en person som förstår sin omvärld och som är påläst och kunnig om det hon - direkt eller indirekt - har makt över. Alltså en människa som inte trycker på knappen märkt "Do not push!" av nyfikenhet, eller - vilket dessvärre är mycket troligare - av medfödd idioti.

Jag ska inte bli långrandig. Men jag ber er om en sak: betänk att en kvinna som Michele Bachmann mycket väl kan bli USA:s nästa president. På allvar.

Det, mina vänner, är ett faktum som borde få er att liksom jag yla i panik efter amerikansk rösträtt...

Läs: 10 of the craziest things Michele Bachmann has ever said

Disneyland - på riktigt

Här har jag gått ett helt liv (fast jag blir gärna äldre, det var inte så jag menade...) i den naiva tron att Walt Disney bara var någon sorts påhittig, önsketänkande sagofarbror med känsla för vackra men tyvärr helt overkliga miljöer. Och så snubblar man över dem när man minst anar det!

Tidigare har jag skrivit om ett besök i en trivsam liten Biergarten i Berlin där man bara väntade på att de sju dvärgarna skulle komma in och hej-håa, nysa, rodna och spela träorgel. Det var alldeles, alldeles... underbart, minsann. I synnerhet för en desillusionerad själ som min, som för länge sen sett sig alltför mätt på plast, rostfritt stål och IKEA-design.

På Disneyland eller i andra nöjesparker försöker man sig ibland på att återskapa de där filmiska sagomiljöerna med medeltidsdrag, men det blir aldrig annat än glasfiberkulisser man får uppleva. Såvida man inte åker till några platser där allt istället är helt och hållet äkta:

Tisdag 26 juli, eftermiddag - Beuvron-en-Auge

Man kan bli salig för mindre: under den tid jag befinner mig i den lilla och egentligen totalt osannolika korsvirkesbyn ser jag inte ett enda fult hus. Det har aldrig hänt förr. Avsaknaden av betong och fasader i  glas och stål är oerhört befriande.

Det finns inget särskilt att göra här, mer än att bara titta. Men det räcker. Länge...

Tisdag 26 juli, kväll - Mont-Saint-Michel

Från land ser det ut som om ovan nämnde Disney varit framme igen. Eller Peter Jackson, i ett tämligen lyckat försök att skapa ett verkligt Minas Tirith för turister. Men det är först när jag börjar arbeta mig fram genom de trånga gränderna som leder upp till klostret som jag på allvar förstår att det här är något annat. Det är en förverkligad bild av begreppen "den höga" respektive "den låga" världen.

Nunnorna som kommer gående två och två ner genom staden bor i den höga världen, där andligheten är överordnad allt. Den låga världen - det vill säga staden som klänger sig fast på berget nedanför klosterområdet - är en veritabel turistfälla, där personlig vinning är drivkraften bakom det mesta. (Eller vad sägs om 10 euro för en flaska vatten...?) Ingen annanstans har det varit så tydligt och så enkelt att se.

Men missförstå mig inte: platsen är bedövande vacker och jag njuter. Varför är sådana här ställen så sorgligt sällsynta?

Måndag 25 juli, middag - Torget vid katedralen i Bayeux

Stenhus, trånga gator, ett torg inte mycket större än tio parkeringsfickor på Väla. Och så en gigantisk katedral som höjer sig över i princip hela staden. Solen dränker gatorna i gult ljus och steker i nacken på den som vågar sig ut ur skuggan. Jag svär, eftersom det dels varit svårt att finna parkeringsplats, och dels varit svårt att förstå parkeringsreglerna när jag efter många om och men och olagliga u-svängar äntligen lyckats hitta en.

Men irritationen rinner fort av när jag ser mig omkring. Återigen dyker frågan upp: varför ser det inte ut så här där hemma?

Fast det gör det ju, tänker jag sen. På friluftsmuséet Fredriksdal eller i Gamla Linköping, exempelvis. Kul att politikerna sparade något litet åt eftervärlden i alla fall.

Tänk att det faktiskt fortfarande finns länder där varje liten by, varje stad är vacker som ett svenskt friluftsmuseum. Eller vacker som en Disneyfilm, för den delen...

Le Clos d'Orval

Tisdag 26 juli, förmiddag - Le Clos d'Orval

Han är en nästan perfekt blandning av gubben Pettson och kapten Haddock: skägget, potatisnäsan, det något plufsiga ansiktet med de plirande ögonen. För att inte tala om rösten - en riktigt fransk röst raspig av ett halvt sekels calvadosdrickande och tobaksrökande. Engelskan är karaktäristiskt bruten med nästan parodiskt uttal, men ändå fullt begriplig. Han berättar, gestikulerar och plockar fram flaskor så mörka att innehållet nästan inte syns i dunklet i stenladan där vi befinner oss.

Mannen är hembrännare. Åtminstone skulle han nog ha kallats så i Sverige. Men här i Normandie är han istället prisbelönt calvadosproducent. Han och hans bror odlar äpplen som de sedan förvandlar till gelé, juice, pommeau och calvados och säljer lokalt tills det tar slut. Ingen stordrift alltså, men gjort med själ och hjärta. En gårdsbutik som bränner, lagrar och säljer sprit av god kvalitet - jag gillar tanken. Och mannen. Självklart köper jag en flaska och tar med mig hem.

När vi kör vidare längs de smala vägarna kantade av typiska normandiska häckar och med stora krucifix vid vägskälen inser jag plötsligt hur viktigt det här besöket på äppelgården blev. Pettson/Haddock satte ett spår. Ett som jag säkert kommer att bära med mig ganska länge - allra minst tills jag har druckit upp hans tolvåriga calvados buteljerad i kolsvart flaska...

Cimetière Américain de Normandie

Måndag 25 juli, senare samma eftermiddag:

Gräset är frodigt grönt, himlen klarblå och korsen bländande vita. Bakom träden borta vid sluttningen ner mot stranden skymtar havet, utan slut och azurblått som i en turistbroschyr. Platsen som omger oss är utan tvivel mycket vacker, och något annat var väl knappast att vänta.

Det är många människor här; de flesta bara lite lagom nyfikna precis som vi, gissningsvis. Jag snappar upp några lösryckta meningar på franska här, några meningar på tyska där. De senare så lågmälda att jag för ett ögonblick får för mig att de rymmer inte bara respekt utan även någon sorts nedärvd, orättvis skam.

Engelska hörs naturligtvis också, men ingen av den amerikanskt tjocka varianten.

Plötsligt, medan vi går mellan raderna av vita kors, börjar den amerikanska nationalsången spelas. Det låter kusligt, som en jättelik speldosa som spelar falskt på vissa toner. En sorgsen vaggvisa för de döda, kanske för att de ska kunna förmås sova vidare i den normandiska myllan.

Med ens inser man att amerikanerna visst finns på plats, trots att de inte gjort något väsen av sin närvaro (vilket de annars brukar vara ganska duktiga på). Hur många de verkligen är begriper man emellertid först när ungefär varannan besökare stramar upp sig, vänder sig mot någon av de höga flaggstängerna som är krönta med gyllene örnar och lägger handen över hjärtat - självklart, okonstlat. Så står de sedan tills den sista, spruckna tonen klingat ut över kyrkogården. Därefter smälter de omärkligt in i mängden igen och försvinner.

Strax därpå lämnar vi Cimetière Américain de Normandie med, vågar jag påstå, resans starkaste minne. Och möjligen med en del förlägenhet över vår svenska förvetenhet, som plötsligt känns besynnerligt ovärdig.

Vierville-sur-Mer

Nu är jag tillbaka efter min tre veckor långa tystnad, vilken bland mycket annat innefattat bilande genom sex västeuropeiska länder. Ibland måste man ta time out, som det heter på nyare svenska än jag brukar använda. Och det har jag alltså gjort - tagit en paus, alltså. Och dessutom samlat på mig massor av intryck som så klart måste komma till uttryck (fyndig formulering, Strindberg...) på ett eller annat sätt. Alltså tänker jag under följande vecka köra ett resetema, med flera korta och reflekterande inlägg rörande sådant jag sett eller upplevt och som möjligen tål att delas med sig av. Ingen reseskildring alltså, utan bara ögonblicksbilder från olika platser. Och kanske något att tänka på:

Måndag 25 juli, eftermiddag - stranden nedanför Vierville-sur-Mer

En sandstrand. Tämligen bred, någonstans halvvägs mellan ebb och flod. Måttliga bränningar, stekande sol, sjöbris. Solbadare, turister, flanerande hundägare. Restauranger och caféer. En malplacerad, överdimensionerad betongbrygga. En igenbommad betongbunker med öppningen riktad snett ner mot vattenlinjen.

Stranden är ren idag. Ren från minor, taggtråd och stridsvagnshinder. Men ren från blod? Mer tveksamt, med tanke på känslan man får när man som historiskt intresserad plötsligt befinner sig på en plats som för de flesta bara är känd under kodnamnet Omaha Beach.

Vi mumsade i oss batongbröd och små bitar av franska torra korvar mitt på Dog Green Sector och sköljde ner alltsammans med flaskvatten medan barnen plaskade i strandkanten och plockade snäckskal. Jag kan inte - hur vackert och idylliskt det än kan låta - låta bli att tycka att det är lite konstigt.

Fast kanske är det bara Saving Private Ryan och liknande som spökar. Eller...?

25/7 2011. Min verklighet:

6/6 1944. Precis lika mycket verklighet, om än på film:

Köttbullsfascism

Det finns ännu roliga saker att uppleva i den här världen, om man bara tar sig tid att se efter. En sådan fantastiskt rolig sak såg jag i torsdags på TV. Det var vår alldeles egen konung som under animerat svärande (enligt min skadeglada tolkning) försökte ikläda sig en föga ståndsmässig sopsäck i svart plast. Det regnade å det grövsta på majestätet och jag har viss förståelse för hans önskan att försvinna utom synhåll. Men - det hindrar inte att det såg MYCKET roligt ut. Delvis för att påklädningen tycktes mig en smula... bakvänd. Vilket osökt förde tankarna till en annan kunglighet: den omåttligt dumme prins George (i Blackadder III) som försöker ta på sig ett par högst ordinära byxor utan att ens vara i närheten av att lyckas.

(Här borde det ligga ett Youtubeklipp som illustrerade den brittiske prinsens plågsamma vedermödor, men eftersom något sådant inte verkar finnas blir det bara den här texten. Inte alls lika roligt, om ni frågar mig.)

Även här i byn händer det förskräckliga saker. På senare tid har man kunnat iaktta en man som förvånansvärt fräckt fascisthälsar på alla han känner. (Fast med knuten hand istället för öppen.) Det ser inte vackert ut, och förr eller senare kommer någon sannolikt att slå ner honom. Eller - hemska tanke - att ansluta sig till honom...

Det tycker jag skulle vara synd, eftersom mannen ifråga är jag, och eftersom inget är illa menat. Jag är ju inte sådan; jag gör ingen skillnad på folk, jag älskar alla människor precis lika lite. Den så kallade fascisthälsningen är alltså egentligen ingen fascistoid gest, utan bara en följd av att jag ibland måste vinka på någon jag eventuellt känner samtidigt som höger hand innesluter en - köttbulle.

Jag vet inte hur det är med er, men hur många av er går egentligen på promenad med en köttbulle i högerhanden? (Och nu bortser jag från alla dem i min läsekrets som befinner sig i olika långt framskridna stadier av demens eller någon form av tvångsmässigt matbeteende.)

Nå, jag gör det i alla fall. Och förklaringen är förstås lika enkel som odramatisk: vår hund glömmer allt annat om han känner bara en antydan till att en köttbulle finns i närheten. Löptikar, utmanande hanhundar, katter och kaniner göre sig icke besvär. Lukten av ett nyöppnat paket Hemköps kalla fabriksköttbullar övertrumfar allt. Själv kommer jag att tänka på en gång när jag hade haft maginfluensa och... Äsch, strunt samma.

Men så är det alltså: högerhanden med köttbullen garanterar helt enkelt en lugn och trevlig promenad fri från gny, skäll och stillastående - men ytterst energiskt - galopperande i hundsele. Det tycker jag kan vara värt en liten fascisthälsning då och då.

Nu tänker jag hålla semester några veckor - från arbete, skrivande och allt jag brukar sysselsätta mig med. Sålunda även från denna för tillfället något tunna spalt. Jag önskar er därmed einen schönen Sommer (ja, åt helvete med grammatiken!) och ett ljuvt återseende ett par veckor före det planerade boksläppet, det vill säga i augusti!

(Varför valde jag att avsluta med en så här modern syntlåt? Ja, jag vet verkligen inte. Men den har trots allt någon liten krok som rispar lätt i skinnet på mig...)

Adjö, Erik och Elektra

Efter förra veckans härdsmälta i dålig smak kommer denna fredags inlägg sannolikt som en befrielse för den seriösa och intellektuella delen av min läsekrets. (En läsekrets som alltså totalt består av cirka fem personer, högt räknat...) Nu är det nämligen dags att göra ett tillkännagivande. Detta tillkännagivande lyder så som följer:

Erik Johannesson är färdig.

Och nej, det handlar inte om att manuset är färdigredigerat, eller om att jag på ett eller annat vis har bestämt mig för vilket typsnitt jag eventuellt, kanske, möjligen kommer att använda i inlagan. Det är istället precis så enkelt som jag påstod några rader upp: Erik Johannesson är färdig.

Inlagan är satt och korrekturläst; baksidestexten är skriven; omslaget är "Photoshopat"; Kungliga Biblioteket har knutit ett ISBN (978-91-633-9157-6) till boken. Tryckeriet väntar bara på filerna, och de kommer att skickas inom kort. Och nu känns det... tomt.

Så där är det varje gång en ny bok blir klar. Karaktärer man levt med under lång tid (i det här fallet i tre år) blir till minnen på boksidor. Dynamiken hos dem går långsamt förlorad - deras historia är ju redan skriven. Med ens inser man att de inte längre lever på samma sätt som medan man skrev om dem. Kvar finns en serie bilder och känslor som liksom blir ömtåliga med tiden. Som minnen av döda föräldrar, eller förlorade vänner.

Jag kommer alltid att bära med mig Erik, Elektra, Felix, Jenny och alla de andra, precis som jag bär med mig Johan och Anna från Det obrytbara mönstret. Men de kommer inte längre att leva som de gjorde innan, när de plötsligt kunde överraska mig genom att säga eller göra saker som tvingade mig att omvärdera dem som personer. Nu har de istället blivit verkliga på exakt samma sätt som Gustav Vasa och Axel von Fersen. Personer som en gång funnits, men inte längre finns.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser om berättelsen: de kommer aldrig mer att tala till mig, locka mig till skratt eller röra mig till tårar. De är reducerade till romanfigurer, och det är en sorg som kanske bara den som själv skapar fantasivärldar kan förstå.

Det där är något att tänka på, om ni någonsin kommer att läsa Erik Johannesson. Det som står i boken är inte i första hand en finurligt formulerad text - det är snarare ett försök till beskrivning av den berättelse som utspelade sig i mitt huvud mellan september 2008 och april 2010 (det senaste året har bara handlat om finputsning av texten), med högst levande, älskande, tänkande, hatande karaktärer.

Det smärtar mig att lämna dem, men förr eller senare måste man. Precis som man måste låta sina barn växa upp och så småningom lämna hemmet. Det är en svår och tung process, men det går.

Och mitt i allt detta sorgliga upptäcker man plötsligt att tankarna börjat locka fram nya karaktärer, nya miljöer och nya situationer. Plötsligt upptäcker man att gröna skott sticker upp ur fjolårslövens bruna, prasslande matta. Plötsligt upptäcker man att Terapigruppen börjat ta form...