Trams!

Det danska broderfolket på andra sidan sundet må bevisligen vara bra på många saker, dock inte nödvändigtvis på att tala begripligt. Eller på att tillverka godis...

Bry er nu inte om att exempelvis Anthon Berg är ett danskt chokladmärke som - så att säga, och med rätta - inte direkt har dåligt rykte. Det skulle i så fall omkullkasta min föga vetenskapligt underbyggda teori om danskarna som smaklösa kiss- och bajshumorister.

Nej, i vanlig ordning - och på kvällstidningsmanér - målar vi istället allt i svart och vitt och föreställer oss alltså att dansk godisindustri är lika likriktad som sötsliskigt smaklös. Därför är det nu dags att rikta blicken mot företaget BonBons minst sagt unika gotter:

Vem minns inte Hundeprutter, Mågeklatter, Fodvorter och Kloakslam? Nå, för er som trots allt inte minns kan jag berätta att innehållet i påsarna från ovannämnda företag inte var ens hälften så äckligt som namnen förslagsvis antyder. Hundbajs, måsdito, fotvårtor och kloakslam var förstås inget annat än sega och syrliga gelatinkluttar i fantasifulla former. Varken mer eller mindre, oavsett vad min yngre bror föreställde sig som barn.

Vad de äckliga namnen egentligen handlar om är förstås bara smart marknadsföring. Men tänk då så mycket roligare det hade varit om det verkligen hade funnits någon koppling mellan namn och påsinnehåll!? Hur många barn hade inte blivit grymt besvikna när "fodvorterna" plötsligt en dag hade smakat äkta fotvårtor, trots att det ju faktiskt var det man köpte enligt texten på påsen?

Kanske var det för övrigt här J K Rowling fick inspiration till "Bertie Bott's bönor i alla smaker" i Harry Potter-böckerna? Ni vet, de där godisbönorna som verkligen innehåller ALLA smaker som finns. Inklusive sura strumpor, snor och kräk. (Utan att det i förväg går att gissa sig till vad det är för smak man stoppar i munnen...)

Men åter till det danska godisföretaget. Nu når mig nämligen ryktet att godistillverkaren Toms har köpt upp BonBon, och därvid bestämt att lägga ner tillverkningen av alla äckliga snasksorter. Jag vet inte om det beror på någon sorts moralpanik eller på vikande försäljningssiffror. Men om det är det senare vill jag gärna bidra med några tips på nya godisar som kanske kan få bättre fart på försäljningen:

• Töre toller (torra tollar) - ett mycket populärt mellanmål med stort tuggmotstånd. Således de starkaste rekommendationer från vår hund, som inte försitter en chans att smaska i sig denna inte helt uppenbara delikatess.
• Snusespyt (spottat snus) - lite grann som salmiakpulver, fast förstås en aning blötare. Appliceras långt bak i gommen med så kallad "dispenser". Buöörrk! (Dispensern "Sixten" finns för övrigt att köpa på närmaste IKEA, art.nr. 301.255.54.)
• Snot buser (snorkråkor) - äsch: måste jag - vuxna människan - verkligen hålla på så här...?

För att ytterligare dra mitt namn i smutsen utlyses härmed en totalt prislös tävling  av stilenlig dagismodell: hjälp BonBon att komma på nya, avskyvärda godissorter. Skriv era förslag i kommentarfältet nedan. Jag lovar att läsa alla svar. (Vilket sannolikt inte kommer att bli särskilt betungande...)

Nästa vecka blir det bot och bättring samt rättning i det fiktiva ledet. Slut på tramset, alltså. Och tills dess kan ni ju försöka lista ut vad det är som är så speciellt med följande sifferserie:

978-91-633-9157-6

Peachy Peach-konspirationen

Ni tror det kanske inte, men jag har funnit bevis. Bevis för att en grupp elaka, illasinnade, onda, illvilliga (jag har förresten precis köpt mig en synonymordbok) företagsledare och produktutvecklare konspirerar för att knäcka självkänslan hos sina intet ont anande kunder.

"Ånej!" tänker ni antagligen nu, "Nu börjar kverulerandet igen!" Men där har ni fel, era... era... läsare. Det här handlar istället om en fasansfull upptäckt som till varje pris måste ut innan någon röjer mig ur vägen. Risken är inte liten, för som ni förstås redan vet är sanningssägare aldrig populära hos det elitistiska kapitalistetablissemanget (25 bokstäver!). Därför är det bäst att på en gång avslöja hela den fruktansvärda kompotten i sin helhet. Kompotten...? Nå:

Svara mig på följande fråga: hur ofta händer det att ni känner er som idioter när ni ska köpa något i exempelvis en kiosk? Eller i någon annan inrättning där man måste be om varan ifråga? Länge var Systembolaget ensamt om att vilja förnedra sina kunder genom att avkräva dem någorlunda korrekta uttal på sina franska viner, (hej, jag skulle vilja ha en flaska Beaune Premier Cru Les Chouacheux), men nu sprider sig oskicket i allt vidare cirklar i samhället. Vilket genast får mig att misstänka att alltsammans måste vara organiserat.

Någonstans i ett flådigt direktörskontor sitter de där unga och hemska karriärekonomerna (för visst måste de väl vara unga, hemska och karriärekonomer?) och finner på totalt omöjliga namn på i grunden enkla produkter. Jag kan riktigt höra dem:

A: Ok grabbar, här har vi alltså en flaska kolsyrat vatten med svag smak av persikoavkok. Namnförslag?

B: Hmm... Vad sägs om Fruity Peaches by Loka? Eller är det för enkelt?

A: Ja, det är självklart alldeles för enkelt! Skäms! Någon som kan bättre?

C: Fruityfruits'n Peaches by Loka, då? Skulle inte det kunna funka?

A: Nja, jag skulle gärna vilja ha något som känns löjligare att säga, men som samtidigt antyder en amerikansk koppling.

B: Då tror jag att jag vet! Hör här: New York Peaches by the Loka Company! Va? Det låter väl bra?

A: Men, hallå! Det handlar ju inte om att det ska låta bra! Namnet ska ha en klang som är precis lagom fånigt för att folk ska skämmas, men det får ändå inte vara så pinsamt att ingen vågar säga det!

C: Men så här då: Loka Likes LA Peachy Peach! Vad tror ni om det?

A: Jamen... det är ju alldeles strålande! Det tar vi!

Loka Likes LA Peachy Peach. Det hade kunnat vara ett skämt, men det är det dessvärre inte. Och visa mig nu den potentiella kund som inte får stora, vanprydande svettringar under armarna när kioskkön växer till bakom ryggen medan han förtvivlat försöker förklara vad det är han egentligen vill ha.

Den där situationen vet jag förresten allt om. En gång försökte jag köpa en Magnumglass i en dansk kiosk, men det gör jag aldrig om. Efter att den tämligen feta och cigarrökande damen i luckan sagt "Hvabehar?" och "Hvad for noged?" ungefär tjugo gånger fick jag hjälp av vänligt sinnad dansk som uttalade ordet "Magnum" tillräckligt begripligt för att damen i fråga stånkande skulle behaga dyka ner i frysdisken och fiska upp min glass. Som jag inte längre ville ha, eftersom förnedring har en starkt dämpande effekt på vanlig vardaglig njutningslystnad.

Och det är där konspirationsteorin tar form. Någon vill uppenbarligen slå två flugor i en smäll: förnedring och försäljning samtidigt. Och beviset jag talade om i början finns alltså mitt framför ögonen på oss - varför annars alla dessa fullständigt idiotiska produktnamn? Kolla bara här:

• Solero Fruit Ice Orange - nästan som en Päronsplitt, fast med apelsinsmak. Apelsinsplitt, någon?
  
  
• Matrix Biolage Fortetherapie Strengthening (Fortifying) Schampoo - i princip detsamma som hårschampo. Fast utan blåvit förpackning.
  
  
• Men Expert Hydra Sensitive Multi-Protecting 24h Moisturising Cream - tja... en sorts hudkräm, som... krämar huden. Typ.
  
  
• Sharp Bengt Recycle Dry Greencas - jeansbyxor. Visst hade det varit roligt om det stått så på skyltarna i affären istället? Eller hur? Jeansbyxor - 129,50. Nu med fickor både fram och bak.
  
  

Tesen var alltså att några ondsinta människor vill få oss att känna oss korkade när vi genom deras försorg försätter oss i pinsamma situationer. Om ni bara beväpnar er med lite tålamod kommer snart ett amerikanskt produktionsbolag att göra en dokumentär om den redan bevisade konspirationen. Och då kommer ni sannerligen att bli övertygade, såvida ni inte redan är det. För det som sägs på TV är alltid sant, och så är det med det!

I väntan på denna kulturgärning rekommenderar jag en titt på veckans fru. Hon är min (hon med glasögon), och förekommer tillsammans med sina kolleger i Madaroarna i ett klipp från Radio Kristianstad.

På återhörande någon gång efter midsommarafton! Loka Likes LA Peachy Peach; söte jesus...

Beröm

Det är så roligt när människor jag inte känner spontant kommer fram till mig och framför sitt av allt att döma ärligt menade beröm. Till min fru.

Missförstå mig inte: naturligtvis tycker jag att det är både kul och välförtjänt, fattas bara. Men när detta beröm lyder som något av nedanstående exempel - alla hämtade ur verkligheten - drabbas jag ofta av en svårbemästrad lust att genast stoppa tillbaka det (berömmet alltså) i det otäcka hål det så opassande kom gurglande upp ifrån. Nämligen vederbörandes hals:

• Hur känns det att ha en så kreativ människa i familjen?
  Svar: Fantastiskt bra! Och själv är jag förstås bara bra på att skala potatis och på att diska.
  
•  Blir det inte lite konstigt att leva tillsammans med någon som är så... konstnärligt lagd? (Tydligt insinuerande att skillnaden uppenbarligen tycks vara enorm beträffande det där med konstnärligheten.)
  Svar: Nej, förihelvete. (Med hårt sammanpressade käkar)
  
•  Men du är väl också bra på något? Svar: Äsch, jag skriver bara lite böcker då och då. Och jag lägger antagligen inte ner mer än tio - femton timmar i veckan på det där tramset, så det är ju inte på riktigt.
  

Eller det värsta exemplet av alla; ett fullständigt förintande påstående framfört med ett svalt, överlägset hånleende:

• (...)Då får du sköta hemmet, så får hon stå för det konstnärliga i familjen. Man ska ju göra det man är bra på.

Låter jag surmagad och avundsjuk nu igen? Det är givetvis inte meningen. Det vi ser här är nämligen inte ett exempel på avundsjuka. Det är inte heller ett vägande av olika typer av konstnärlighet mot varandra. Det är däremot skillnaden mellan att slå igenom publikt, och att inte göra det.

Alla de där människorna har förstås rätt: min fru är en kreativ, konstnärlig, rolig och framför allt varm, medkännande person. Och det är förstås därför jag har valt att dela hela mitt vuxna liv med henne. Av vilket följer att jag mer än gärna står i skuggan av henne i olika sammanhang.

Vad jag har svårt för är istället när man förutsätter att den som inte har en stor publik per automatik är sämre (i någon diffus och underlig mening) än den som lyckats "slå igenom", som det heter på kvällstidningsspråk. Vilket på något vis speglar vårt västerländska samhälle på ett ganska otrevligt sätt: det enda som räknas är ekonomisk framgång. Tjänar man inga pengar på det man gör är det inte heller värt något i konstnärligt avseende.

Jag blir med andra ord ingen riktig författare förrän ett etablerat förlag (helst Norstedts eller Bonniers) gett ut någon av mina böcker; inte heller förrän böckerna ifråga placerat sig på någon av försäljningslistans tio översta platser. Först då räknas det.

Så tills dess borde jag antagligen hålla mig till disk och potatisskalning. Men eftersom jag ibland är en något obstinat Hans tänker jag fullfölja planerna på egenhändigt boksläpp i slutet av augusti. I år, alltså. Exakt datum kommer som ett brev på posten. Och på Facebook. Och på hanssvensson.com. Ni är välkomna.

Och när vi ändå håller på att tala om jobbiga saker i livet kan vi lika gärna avhandla besvikelse också. Var därför snälla att lyssna på nedanstående finstämda låt med förra veckans historiska band. Själv älskar jag textraden "I've been cheated tonight - transvestite". DET är konst!

The Moped Lads

Det sägs att Europas enda vilda apor lever på Gibraltar. Det är fel. En god del av dem uppehåller sig nämligen på eller i omedelbar närhet av Hemköps parkering i Ljungbyhed, sittandes bakom ratten i åt hervete för stora bilar.

Jag har några enkla frågor som kanske kvinnan i den silverfärgade Saaben kan svara på? Eller någon annan, med samma tvivelaktiga beteende:

1. Om du vet att du inte kan prata i telefon och köra bil samtidigt, varför då ens försöka? Men det är klart: du har kanske inte en aning...
   
2. Är blinkersspaken svår att komma åt i Saab-bilar? (Jag vill minnas att min satt något åt vänster från ratten räknat. Om man hittar den och händelsevis för den uppåt blinkar höger lampa. Om man för den nedåt blinkar vänster. Men det är förstås länge sedan jag körde Saab, och mycket kan ju ha hänt med tekniken sedan dess.)
   
3. Är det svårt att förstå att andra kanske vill komma fram med sina bilar redan innan du har avslutat ditt säkert oerhört viktiga telefonsamtal? Eller att en del människor kan bli en aning irriterade på att du har spontanparkerat på det mest olämpliga stället inte bara på hela parkeringsplatsen, utan sannolikt i hela Sverige? Va? VA!?

Vänligen svara i kommentarfältet nedan. Jag ser verkligen fram emot dina förklaringar. Tack på förhand, pucko. (Och här vill jag understryka att det inte bara var jag som var drabbad av denna idoits framfart, utan ungefär fem till tio bilar till...)

Suck. Och det här som skulle bli ett så trivsamt och trevligt inlägg, helt fritt från ironier, sarkasmer och surgubbigt gnäll. Men det verkar dessvärre som om jag kommit till en punkt i tillvaron när det inte längre går att finna något som gör mig glad, utan att ordet "skade" petas in framför. Och nu ska jag ställa er en fråga ni inte nödvändigtvis behöver besvara:

Har man blivit lite väl medelålders när nästan allt man tycker om plötsligt visar sig vara minst tjugofem år gammalt? I så fall måste jag upplysa er om att jag blivit väldigt medelålders den senaste veckan. Jag har exempelvis lyssnat på Simple Minds bästa album "New Gold Dream" (1982) i bilen, återupptäckt Clannads "Skellig" (1987) efter en läsupplevelse i Dick Harrisons sällskap, samt laddat hem en punkskiva från -82 som jag tidigare bara hade på kassettband. (En enkel förklaring till ordet "kassettband" finns här.)

Jag går alltså i otakt med tiden. Eller om det är tiden som går i otakt med mig. Oavsett vilket blev jag väldigt glad när jag upptäckte att det tidigare nämnda punkbandet fortfarande turnerar! Tills jag hittade dem på Youtube och blev klar över att de på något outgrundligt vis - precis som jag själv - förvandlats till lönnfeta gubbar.

Det är när man inser att det gått så långt med en som man ger sig på andra människor, exempelvis vissa bilkörande kvinnor utan tillstymmelse till vare sig simultanförmåga eller skam i kroppen. Eller för den delen mopedburen ungdom, som förvånansvärt ofta - och tvärtemot vad de själva antagligen tror - gör ett minst sagt löjligt intryck på den omgivning de med katastrofalt överdimensionerat självförtroende försöker sätta skräck i.

Prologen i Erik Johannesson (där fick jag in det igen!!!) handlar just om detta - om hur ett gäng unga ligister gör sig till åtlöje helt och hållet genom egen försorg, och på ett sätt jag själv tycker är oerhört roligt.

Vårt eget moppegäng (som förresten är misstänkt likt det ovan nämnda, hur det nu kan komma sig...) blir därför den ingalunda självklara kopplingen mellan då och nu; de tillägnas härmed låten "Moped Lads" med Peter & The Test Tube Babies från guldåret 1982. Det är väl bara en tidsfråga innan de små fåntrattarna börjar köra silverfärgade Saabar och prata i mobiltelefon utan att samtidigt kunna styra...

Sjung gärna med i refrängen, texten går så här:

It's the moped lads
they like to think they're bad
it's the moped lads
if you hit 'em they'll tell their dads

Då:

Nu:

Schäjk Oäjt

Reklam. Jag brukar med bestämdhet hävda att den är ett otyg; att den är förnedrande; att den är spekulativ; att den är pinsam. Samt att den är det yttersta beviset för hur genomkommersialiserat vårt västerländska samhälle är, vilket inte på några villkor får ses som ett positivt omdöme.

Att säga att jag tycker illa om det reklamen försöker sälja skulle nog vara att gå till överdrift. Jag har nämligen inget emot datorer, trosskydd, mobiltelefoner eller ögonfransförlängande mascara. I princip, alltså. Däremot har jag mycket svårt att förlika mig med att reklammakarna i allmänhet tycks anse att vi, de potentiella kunderna, utan undantag är dumma i huvudet. Eller att vi åtminstone befinner oss på en genomsnittlig åttaårings intellektuella nivå. Men - det där är en sak jag tillåter mig att göra upp med i min kommande bok Erik Johannesson, med troligt boksläpp i augusti (tjat, tjat, tjat...) så därför lämnar jag den delen av ämnet här och nu.

Ibland lyckas emellertid reklam av tv-shoptyp göra mig på riktigt gott humör. Det är inte ofta, det ska erkännas. Men när det väl händer blir jag så uppspelt att jag bara måste dela med mig av det roliga. (Och det är alltså detta som är denna veckas "trigger", det vill säga det som initierade denna text...)

Shake Weight. Ett träningsredskap som enligt uppgift stärker musklerna så att man blir hård och slät istället för mjuk och dallrig. På undersidan av överarmarna, vill säga. Denna tingest ser ut som en hantel, men ska inte lyftas utan - skakas. Rytmiskt, och fram och tillbaka. Och dessutom på ett låt säga högst suspekt vis som tämligen lätt för tankarna till viss erotisk aktivitet. Konstruktörerna av det här trevliga och inspirerande redskapet måste ha skrattat sig fördärvade när de insåg vad de gjort.

Och de är i så fall inte ensamma. Gör man en sökning på exempelvis Jotob finner man ganska omgående ett antal mer eller mindre lyckade parodier på den officiella reklamfilmen för denna eminenta apparat. Alltså ren gratisreklam.

Jag bryr mig inte så mycket om ifall det var meningen att det skulle bli så, inte i det här inlägget. Men håll med mig om att det här ändå är bland det roligaste dumskallekommersialismen frammanat på den här sidan om jordens förutspådda undergång. Så gör nu som jag enträget bett min fru göra; börja träna. Det kan aldrig skada...

Fontänsarkasm

Det finns en brittisk TV-serie som heter Grumpy Old Men där kända medelålders män utgjuter sig å det grövsta om sådant som irriterar dem. Det är oerhört förvånande att produktionsbolaget bakom serien ännu inte hört av sig till mig.

Jag är kanske inte lika känd som Bob Geldof, Tim Rice eller Rick Wakeman. Ok, det köper jag. Men annars uppfyller jag med råge alla kriterier för att få vara med. Jag är sålunda medelålders, irriterad på det mesta, och har viss förmåga att ösa illvilliga och stundom välformulerade sarkasmer över alla företeelser som inte faller mig på läppen. Det mesta som är yngre än tjugo år, alltså.

Det här kommer knappast som en överraskning för någon i min bekantskapskrets, i synnerhet inte för min fru som vid varje - ja, varje - hundpromenad tvingas lyssna på mitt gubbknorrande om än det ena, än det andra.

Inget är bra. Det vill säga; inget är så bra som det var förut, när jag var yngre. Ta bara detta med melodifestivalen. (Eller "Stora mello", som spektaklet visst numera kallas på Bolibompa-språk. Alltså i motsats till "Lilla mello", som är exakt samma sak men med ca fem år lägre medelålder hos de fantastiskt talangfulla deltagarna.)

Jag råkade se några nummer ur semifinalen i torsdagskväll, och jag säger som min chef brukar säga: jag är inte särskilt imponerad. Om syftet med "Stora mello" är att ytterligare befästa mainstreamkultur som är så mainstream att det gör ont inte bara i all världens botox-stinna "bloggerskor" med storhetsvansinne och groteskt svullna munläppar (det senare ett språkvidrigt förtydligande för undvikande av smaklösa missförstånd), utan dessutom och till och med i Kaj Kindvall - ja, då har man antagligen lyckats.

Låt oss ta Sveriges tävlingsbidrag som exempel. Jag har inget emot Eric Saade som person eftersom jag inte känner honom (för då hade det möjligen varit en helt annan sak), och följande kritik riktar sig inte mot honom. Men låten...

Jag frågar mig fortfarande, som före detta låtskrivare av diverse syntpop- och instrumentalalster, hur det är möjligt att skriva en låt som är så utstuderat förutsägbar att till och med solens uppgång ter sig som ett under av oförutsägbarhet vid en direkt jämförelse. Varför vill man tillverka en låt som redan är tillverkad en miljon gånger, men som ändå är ny på något idiotiskt och fullständigt obegripligt sätt? Jo, därför att mainstreamkulturen eftersträvar igenkänning. För det är ju så tryggt och bra. Och precis det som jag avskyr i all konst, men i synnerhet i musik...

Jag brukar föreställa mig ljud och harmonier som färger. Stråkar är blå, bas är svart och gitarr har en brun eller spretigt grafitgrå nyans, beroende på klang och grad av distorsion. Progressiv rock brukar vara ett färgsprakande fyrverkeri, ett veritabelt kinderägg fullt av glädje och totalt oväntade överraskningar; jazz en djupblå, mjuk sammetsduk; metal en betongkloss av kondenserad, rödglödande ilska. Popular är blekt, blekt beige. I bästa fall...

"Du behöver ju inte titta!" säger nu beundrare av ESC och Krister Björkman. Och det äger onekligen sin riktighet. Alltså är det precis det jag inte tänker göra. Titta, alltså. Vad mig anbelangar får gärna hela festivalen stoppas upp i ett mörkt hål, förslagsvis i nämnde festivalgeneral där det sannolikt - och som av en lycklig slump - ändå borde vara ganska gott om plats.

Vet ni, ibland önskar jag att jag hade min gode vän N:s förmåga att obehindrat sprida multipla sarkasmer omkring mig. Och att dessutom göra det med gott samvete. Men jag kommer att bli bättre, tro mig. Dagens "fundering" ter sig redan som en formlig fontänsarkasm i jämförelse med mycket annat jag kläckt ur mig det senaste halvåret.

Till sist måste jag dessvärre tillkännage att det kommande boksläppet antagligen kommer att skjutas upp till slutet av augusti eller början av september. Men mer om det inom kort.

Här har ni en sorts mainstreamlåt, men ändå inte. Och det här gillar jag faktiskt, tro det eller ej...

Evolutionens specialanpassade individer

Min fru får alltid sina bästa idéer när hon står i duschen; det är ett allmänt känt faktum i den här familjen, men också en talande illustration till min egen kreativa sida. Hon är nämligen inte ensam om att tänka bra i bara mässingen.

Härom morgonen, medan jag svor och grät över att ha fått schampo i ögonen (ja, jag använder schampo, fast inte så mycket åt gången) kom jag att tänka på hur vist evolutionen ordnat det för somliga individer. De tycks, för att förtydliga saken, ha begåvats med fördelaktiga yttre attribut som radikalt underlättar livet för dem. Orättvist? Jaa - naturligtvis. Men sådan är nu en gång världen, så just den aspekten av den här funderingen ska vi inte hänga upp oss på. Den här gången...

Nej, det handlar alltså inte om hur snygga dessa somliga är, utan om hur funktionsdugliga de blivit. (Om det hade handlat om skönhet hade jag antagligen inte skrivit det här, eftersom jag inte tycker att vi som blivit vackra bör skryta om saken.)
Ta bara Shane MacGowan, före detta(?) sångare i legendariska The Pogues, som exempel. Han håller på med musik, eller hur? Då behöver man ha bra öron, eller hur? Shane MacGowan har fått öron, eller hur? Vilket alltså bevisar att evolutionen gjort Shane MacGowan särskilt lämpad att bli musiker. Så enkelt som så!

Exempel nummer två på specialanpassade individer är förvisso något äldre, men icke desto mindre helt och hållet relevant. Och det var för övrigt den här mannen jag kom att tänka på när jag fick vatten i ögonen tidigare i veckan.

Man skulle kunna tro att han var född i någon regnig del av världen, men vid närmare efterforskningar visar det sig vara tvärtom: Egypten. Fan också, för att uttrycka sig en aning vulgärt och tillika besviket.

Men varför hänga upp sig på detaljer? Kanske visste någon gudomlig del av evolutionen om att han en dag skulle komma att flyga till Storbritannien, där det ju som bekant regnar en hel del? Och i så fall var det ju bara hyggligt att utrusta honom med världens buskigaste och bästa skydd mot rinnande regnvatten. Låt mig alltså presentera mannen som aldrig någonsin fick schampo i ögonen när han duschade: herr Rudolf Hess!

Just det - en tysk. Och när vi ändå halkat in på dessa ständiga germaner är det säkert läge att i vanlig ordning avsluta med lite musik, nämligen tysk sådan. För andra veckan i rad lobbas här för min nya favorit Max Raabe - mästare på att tillsammans med Palast Orchester återuppväcka 20- och 30-talsklassiker i tidstypisk stil, vattenkammat och fint precis som sig bör. Mein Kleiner Grüner Kaktus!