Förlåt!

Det är såvitt jag vet inte så ofta som jag verkligen har anledning att be om förlåtelse för saker jag gjort. Jag är nämligen ingen elak människa, åtminstone tror jag inte det. En del menar till och med att jag ber om ursäkt alldeles för ofta, och dessutom helt i onödan. Ni vet: för att jag finns till, liksom.

Men det här handlar om något helt annat: efter att ha tänkt en smula på vad jag utsatt en del av mina stackars romanfigurer för är det faktiskt inte en dag för tidigt att ödmjukt be dem om ursäkt för all min utstuderade grymhet. Jag borde naturligtvis ha behandlat dem bättre i egenskap av allsmäktig gud i deras påhittade universum. Jag hade nämligen kunnat göra det, om jag bara velat. Kanske gett dem lyckliga och bekymmerslösa liv. Eller åtminstone sett till så att de mått någorlunda bra medan de utförde uppgifterna jag tänkt ut åt dem.
Men det ville jag alltså inte, av det enkla men oändligt cyniska skälet att jag tyckte att deras lidande var nödvändigt för mina berättelser.

Ni är alltså några stycken som genom åren har blivit extremt illa behandlade, trots att ni sannerligen inte har förtjänat det. Därför ber jag er att härmed vänligen mottaga mina ärligt menade ursäkter, vad de nu kan vara värda:

OBS! Resten av texten består nästan uteslutande av spoilers. Har ni inte läst Bengt i koma, Det obrytbara mönstret eller Erik Johannesson men planerar att göra det, då bör ni inte läsa vidare!

• Pernilla (från Bengt i koma)

Snälla Pernilla,förlåt mig för att jag parade ihop dig med en våldsbenägen apman med någon sorts odiagnostiserad personlighetsstörning. Ingen - inte ens du i din outhärdliga och mycket kortsynta slentrianegoism - förtjänar att behandlas så illa. Åtminstone inte av en dryg skrytmåns till man med alldeles för mycket hår på ryggen och med enbart luft (eller möjligen gröt) i huvudskålen.
Vidare vill jag be dig om förlåtelse för att jag bara som en lustig detalj lät honom misshandla dig (direkt efter att han varit otrogen mot dig), samt för att jag under en hel natt stängde in dig med ett kroppslöst medvetande som uppenbarligen skrämde dig halvt från vettet. Slutligen vill jag också be om ursäkt för att jag i bokens epilog helt och hållet för mitt höga nöjes skull parade ihop dig med en ny kvinnomisshandlande skitstövel. Och en ny. Och en ny. Och så vidare...

• Anna (från Det obrytbara mönstret)

Först bestämde jag att du skulle vara bara femton år gammal. Sedan bestämde jag att hela din familj skulle vara död, utom din högt älskade bror. Därefter gav jag dig en ny familj, men placerade dig i en av den skånska historiens absolut olyckligaste perioder, och dessutom på ett ställe där ondskan skulle komma att kulminera efter ungefär tre fjärdedelar av berättelsen. Varpå jag tog ifrån dig inte bara din nya familj, utan också lät dig drabbas av 1710 års pest.
Hade det bara stannat vid detta hade jag kanske kunnat komma undan med ett enkelt litet "förlåt". Men som om du inte redan drabbats hårt nog, bestämde jag att din odödliga själ (här går det bra att skaka på huvudet) skulle tvingas att genom århundraden av reinkarnation uppleva samma sak om och om igen, i ett hemskt mönster som inte gick att bryta. Och så lät jag dig uppleva allt en gång till, fast ur en småländsk högstadielärares nutidsperspektiv. Du anar inte hur ledsen jag är för din skull. Förlåt. Verkligen: förlåt.

• Kerstin (från Erik Johannesson)

Jag vet inte vad jag ska säga? Du var så vacker i din alldaglighet, först i din finklänning och nya frisyr, och sedan i din ofrivilliga nakenhet. Och så sorgligt ung, oskuldsfull, oerfaren och hopplöst bedragen! Hade du funnits på riktigt hade jag antagligen älskat dig, fast du säkert inte skulle ha förstått det.
Dina enda uppgifter var att först ge liv åt den inkarnerade guden, sedan att i affekt försöka ta tillbaka det från honom, för att slutligen dö på det mest utstuderade och grymma sätt jag någonsin funderat ut till någon av mina romanfigurer. Vilket inte vill säga lite.
Men inte nog med det: efter döden skulle du dessutom tvingas hemsöka din son som ett bränt, hudlöst monster, utan en gnutta förstånd i behåll. Den enda förmildrande omständigheten var att jag i slutet av boken genom din son lovade dig att du "skulle läkas och sedan aldrig mer behöva födas som människa". Jag önskar så att det räcker som gottgörelse för ditt fasansfulla martyrium. Förlåt mig Kerstin, kära, kära vän. Förlåt!

(Vill ni i detalj veta vad jag gjort mig skyldig till? Gå i så fall in på hanssvensson.com/boklada.php och rulla ner till PDF. Sedan är det bara att ladda hem böckerna (gratis naturligtvis) och börja läsa. Och förfäras...

Arbetsnamn: Medium

Ofta återkommande fråga under 2013: Skriver du på något nytt? En ny bok?

Svar: Ja.

Naturlig följdfråga: Vad handlar den om?

Svar:

*

Nilsholger Agebalk är närmare femtio år gammal, frånskild, arbetslös, hemlös och i princip utblottad. Som av en lycklig slump råkar emellertid hans väg korsas med hans ungdomsvän Douglas Jönzéns, en nyligen förtidspensionerad ekonom som av hälsoskäl flyttat hem till sin sjuka mor i hennes stora slottsliknande hus långt ute på den skånska landsbygden. Douglas erbjuder Nilsholger tak över huvudet i utbyte mot att han bidrar med enklare hushållsgöromål, vilket naturligtvis är omöjligt att tacka nej till.

Den redan av naturen bittre Nilsholger förvandlas snart till hemmets obetalda butler, och bättre blir det inte av att hans lillebror, den charmige men duperande Bo, en dag plötsligt dyker upp och genast upptas i "familjen" av den intet ont anande Douglas. Nilsholger, som alltför väl känner sin myglande och hala kålsupare till bror, får snart de flesta av sina farhågor bekräftade. Det dröjer alltså inte länge förrän Bo aningslöst anförtros pengar för att uträtta "känsliga ärenden", vilket är lika med att köpa hem dyr sprit från Systembolaget till den allt mer alkoholberoende men kräsne Douglas; ett arrangemang som förutom att i smyg berika den fifflande springpojken Bo dessutom resulterar i högst oväntade och spektakulära hälsoeffekter för husets herre. Bo och den något motsträvige Nilsholger ser nu en unik chans att slå mynt av omständigheterna, vilket inom kort initierar en händelsekedja med tillsynes paranormala inslag utmynnande i det ödesdigra avslöjandet av en synnerligen olycksalig hemlighet noggrant undangömd i det stora huset på landet...

*

Berättelsens arbetsnamn är Medium, men detta bör inte leda tankarna åt fel håll. Det här är en historia med en helt annan utgångspunkt än exempelvis Bengt i koma eller Det obrytbara mönstret, nämligen ur de penninghungriga charlatanernas och lurendrejarnas perspektiv; sådana som inte drar sig för att med varje till buds stående medel utnyttja andra människors godtrogenhet för att berika sig själva.

Idén till berättelsen föddes i stort sett i sin helhet när jag en dag råkade få syn på en mycket illa textad affisch i A4-format som utan vidare trovärdighet lockade med "hemmaseanser" och "kurser i medialitet" till vad jag uppfattade som vrakpris. Typ.

Lappen satt på anslagstavlan i en lokal affär i en ort jag brukar besöka, och en halv minut senare - när jag nått fram till min bil på parkeringen - var redan alla de viktigaste karaktärerna födda: Nilsholger, Bo, Douglas och Räliga Kärringen (Douglas dementa mamma) liksom "Slottet" - det stora huset på landet där i stort sett hela berättelsen utspelar sig.

Jag vill av lätt insedda skäl inte avslöja för mycket av handlingen i det som eventuellt kommer att bli en ny bok, men en sak kan jag i alla fall säga med särskild adress till er som gillade Bengt i koma men tyckte att Det obrytbara mönstret var för sorglig och Erik Johannesson för tjock och kvasireligiös: Medium (eller vad den nu kommer att heta) kommer att bli en rolig och spännande bok. På många sätt en ny sorts Bengt i koma, men lyckligt befriad från nybörjarmisstag i form av taffliga formuleringar, onödigt pinsamma vulgariteter och tvångsmässig övernaturlighet. Lite som Bengt hade kunnat vara om jag under sommaren och hösten 2006 hade haft mer erfarenhet av bokskrivande.

Till sist en karamell att suga på för er som i likhet med mig själv när en särskild svaghet för strävhåriga husdjur: för första gången i mina berättelser har en av de viktigare rollerna tilldelats en hund. Nämligen Douglas dansk-svenska gårdshund Merlot, en olydig och bortskämd herre som genom sin egensinnighet frestar särskilt Nilsholgers tålamod. Vilken funktion han har i storyn? Tja, läs boken så får ni se. Om den blir klar, alltså...

Merlot under en tidig morgonpromenad. (Fast egentligen föreställer bilden gårdshunden Falcon, men det behöver man ju inte låtsas om.)

John Silver utan filter, Glanil och Glenn Miller

Plötsligt finns de bara där: företeelserna som man inte ägnat en tanke på minst 25 år, spontant framletade ur någon särskilt mörk vrå i minnenas "vid-behov-rum". (Vet den eventuelle läsaren inte vad ett "vid-behov-rum" är, kan det sannerligen vara på tiden att läsa Harry Potter. Som för övrigt finns även med "vuxenomslag" för sådana läsare som inte är tillräckligt vuxna för att strunta i vad andra människor tycker.)

I alla fall: de där företeelserna är en väl integrerad del av min barndom, på gott och ont. Fast kanske mest på ont nu när man som lönnfet 46-åring står här med facit i hand, som det olidligt präktigt brukar heta. Men strunt samma - här kommer tre exempel:

John Silver utan filter 

När jag var liten, typ 10 - 12 år eller någonting, brukade mina föräldrar be mig springa ärenden ner till Stures minimala servicebutik (med för tiden mycket generösa öppettider) på Järnvägsgatan i Åstorp. Ibland skulle jag handla bröd eller något annat som glömts bort eller oväntat tagit slut, men oftast bestod min inköpslista endast av ett eller flera paket John Silver utan filter.

Just det - mina föräldrar rökte. Och de gjorde det på allvar. Alltid inomhus, och gärna inne på lägenhetens enda i princip oventilerade toalett. Och ofta i bilen, vilket gjorde sig alldeles förträffligt tillsammans med min kroniska åksjuka.

Fast kanske gjorde de mig trots allt en tjänst, förutom det där med att man lätt kräks i en rökfylld bil och att passiv rökning lär vara nästan lika farlig som aktiv? Jag är nämligen en av få(?) människor som aldrig, aldrig tjyvrökt. Faktum är att jag aldrig tagit ett enda bloss på något överhuvudtaget. Inte ens oregano, som min äldste son dessvärre - och på tämligen oklara grunder - försökte röka när han var i femtonårsåldern. Det gick förresten inte så bra: allt som hände var att han fick lite hosta. Förutom minnesbetan, alltså.
Nå: bra gick det däremot att som tioåring (eller möjligen tolvåring, som sagt) köpa turbogiftpinnar på det glada sjuttiotalet. Inga problem. Förutom att min mamma så småningom dog av lungcancer, och att min pappa dog av en annan på sätt och vis rökningsrelaterad sjukdom. Fast det var ju inte förrän i början av ett helt annat årtusende, så kanske spelar det ingen större roll.

Glanil

Namnet "Glanil" har jag inte hört eller tänkt på sedan sjuttiotalet. Minst. Men plötsligt dök det oanmält upp under en badtur med tonåriga barn till den kanske inte fullt så famösa Bandsjön. Där satt jag i alla fall och lyssnade till Ulla Billquist-klassiker i lugn och ro, och plötsligt fanns ordet "Glanil" i mitt huvud.

Det tog några sekunder innan jag kunde placera det rätt i tid och rum, men när jag väl gjort det blev jag lite lagom illamående, precis som på den gamla goda tiden. Glanil var ett medicinskt preparat som sades förhindra åksjuka. Och det stämde nog, på sätt och vis. Ty när jag åt Glanil-tabletter blev jag nämligen alltid illamående, vilket gjorde att jag nästan aldrig förmådde avgöra om min lust att kräkas kom sig av att jag åkte bil eller av att jag hade ätit tabletter mot illamående.

Inför den här funderingen kollade jag faktiskt upp preparatet "Glanil" i FASS; det avregistrerades som läkemedel den 31 mars 1998. Kanhända att jag i det här fallet är onödigt hård och dömande, men jag kan inte låta bli att tycka att det nog trots allt var ganska bra.

 

Glenn Miller

Glenn Miller har en alldeles särskild plats i mitt privata minnesgalleri. Han var ofta närvarande under min barndom, särskilt under sena fredags- och lördagskvällar.

Mina föräldrar hade en skiva (som det bara undantagsvis gjordes repor i eller spilldes på) med nämnde amerikanske orkesterledare. Omslaget var rött och mycket slitet och pryddes av en karaktäristiskt slätkammad men icke desto mindre charmigt leende Glenn Miller. Den där skivan kom bara fram när kvällen långt om länge var mogen för seriös nostalgi.

Jag minns att jag tyckte att det var något outsägligt sorgligt över den där musiken. Ljudet var tunt och skrapigt, och min mamma berättade allvarligt att den trombonspelande orkesterledaren hade försvunnit under en flygning över Engelska kanalen under kriget, och att hans kropp aldrig hade återfunnits. Varpå hon nästan alltid fick något sorgset i blicken och spädde på tragiken med att sätta på en särskild låt där ingen hade en aning om vem sångerskan med den fantastiska rösten var: kanske hade hon också dött under oklara omständigheter? Jag tyckte naturligtvis som min mamma - att det fanns en underlig föraning om något gripande och förutbestämt i musiken. Som om de som framförde den visste att allt snart skulle få ett sorgligt slut.

Den där låten från min barndom var totalt borta ur mitt medvetande. Det vill säga, ända tills den plötsligt dök upp på Spotify av alla ställen. Minnesfragment rullades genast upp, särskilt det där med den okända sångerskan med den vackra rösten. Och så gick det som det brukar gå i vår moderna tid när allt kan tas reda på lika lätt som en wikipediaplätt. Sångerskan var ju inte alls okänd, som mina föräldrar alltid sagt (och säkert trott). Nix: hon hette Pat Friday och "was a "ghost singer" for Lynn Bari, but was never credited", enligt det ofelbara uppslagsverket på internet. Och så vitt jag kan förstå lever hon forfarande, även om hon förstås börjar bli lite till åren.
Och så lärde man sig något nytt. Nämligen hur förvånansvärt lite det är som krävs för att omsorgsfullt och effektivt döda en kvardröjande och envis barndomslegend.

Dock; låten är faktiskt magisk, även om det mesta av mystiken nu oåterkalleligen är borta. Och det är just på grund av denna magi som den med en enkel knapptryckning blivit förflyttad åtminstone ett par teknikgenerationer framåt, från en älskad, sönderspelad och försvunnen vinylskiva till en nedladdad Spotify-spellista i min smartphone.

Jag är fortfarande tio år när jag hör den här låten; strunt samma att inget är som jag trodde. Vemodet finns ändå där i harmonierna, i det skrälliga ljudet och i sångerskans röst. Fortfarande. Och trots alla wikipediaartiklar i världen.

Glenn Miller - I Know Why (And So Do You). Lynn Bari mimar i filmen Sun Valley Serenade - rösten tillhör den "okända" Pat Friday.

Avtryck

Det var en ren hundrelaterad slump som gjorde att jag fann det. Men när jag väl gjort det förstod jag ganska snabbt att jag faktiskt råkat snubbla över något mycket speciellt - ett litet fönster rakt ner i den lokala förflutenheten:

För att variera de gamla vanliga och ärligt talat ganska uttjatade promenadstråken lät jag råttehunden Falcon för en gångs skull bestämma vart vi skulle gå på vår lördagsmorgontur, och han drog mig genast rakt ner i det södra, vildvuxna hörnet av den numera nedlagda flygflottiljen. Jag vet egentligen inte vad han trodde sig ha för ärende där ute i snårskogen, men oavsett vilket ligger det ett gammalt igenbommat och bortglömt hus i gult tegel där. Senast användes det nog som möglig squashhall, om jag är rätt informerad.

Medan min strävhårige vän noga undersökte alla skrymslen och lufthål i stengrunden råkade min blick plötsligt falla på något tunt klotter på teglet. "Jävla skitungar" tänkte jag, och förutsatte slentrianmässigt att det var ortens vanartiga mopedgäng (se "Erik Johannesson") eller deras efterföljare som varit i farten igen. Men se där hade jag fel.

Det mesta såg ut som om det skrivits med blyerts, men det kunde väl knappast vara möjligt. Jag inbillar mig i alla fall att ordinärt blyertsklotter borde försvinna ganska snabbt när det under decennier utsätts för väder och vind. Men oavsett det tekniska: här fanns det i alla fall kvar, och minst från den 13:e maj 1905 och framåt.

De flesta av dessa osannolika avtryck från en helt annan tid följde en murad bröstlist (det heter säkert något annat på murarspråk) runt åtminstone halva huset. Och ju närmare jag började skärskåda klottret, desto mer nyfiken blev jag.

Någon gång verkar en tradition att just här lämna spår efter sig ha uppstått, kanske från början mest bland militära musikelever. På ett ställe kunde man exempelvis läsa att "Här hade vi trumslagning den 18/10 1945, musikelev 9/m Tellström". Snett under fanns en i stort sett identisk text, men undertecknad musikelev 8/m Andersson. På ett annat ställe hade en musikelev som kanske hette Rundström lämnat ett liknande avtryck från den 27:e juli 1914. Det var för övrigt dagen före första världskrigets utbrott.

När jag kommit så långt var jag fast. Vilka var de här människorna? Vad blev det av deras liv? Levde en del av dem fortfarande? Var kom de ifrån? Hade någon av dem någon lokal anknytning? Jag struntade i att hunden nu verkade ha nosat färdigt och ville gå vidare, och följde istället tegelsten för tegelsten runt huset.

På den östra sidan verkade mycket härstamma från början eller mitten av 1900-talet, medan det mesta på den norra sidan tycktes vara av senare datum. Bland detta någorlunda sentida klotter fann jag också den kommentar jag tyckte var roligast och som tydligast lyckades måla upp ett sceneri för mig (med reservation för att jag kan ha tolkat texten fel, naturligtvis).

Jag kan se det framför mig: två värnpliktiga "snörsnudor" (som min sydskånska svärmor säkert skulle säga) som mitt under kalla kriget fördriver några tröga minuter av sin värnpliktstid med att jaga upp tre av flottiljens vakthundar. Och som dessutom - och sannolikt mer än gärna - dokumenterar sitt tilltag på en av tegelväggarna, mitt bland en massa gamla avtryck från andra sedan länge muckade beväringar:

"Här retade Hansson och Lagerstedt vakthundarna Monako o Farao o Markör 15/8 1968"

När detta hände var jag knappt två år gammal och hade självfallet inte en aning om att jag en aprilmorgon 45 år senare skulle stå här och låta mig hänföras av gammalt klotter. Men visst är det något fascinerande över alltsammans?

Några minuter senare passerade jag som av en händelse den gamla militära hundgården. Där var det tyst, tomt, igenbommat och luktade starkt av fukt och mögel. Det torde vara svårt att tydligare illustrera tidens gång.

(För den som själv vill utforska det här fantastiska tidsdokumentet är det lätt att hitta: kör in genom vakten på före detta F5, ta sedan första vägen till vänster och sedan till vänster igen där vägen delar sig. Kör därefter så långt det går, det vill säga tills asfaltvägen övergår i "skogsväg" och blockeras av stenbumlingar. Promenera sedan ett femtiotal meter på stigen i förlängningen av vägen. Det är det gula tegelhuset rakt fram, inte särskilt långt från staketet som inhägnar hela området.)

...some sunny day.

Jag tänker kalla dig G. I alla fall i den här texten, som jag ärligt talat hade hoppats slippa skriva. Åtminstone än på många år. Men - eftersom saker nu ofrånkomligen är som de är, är det lika bra att få det gjort. Jag hoppas att du inte har något emot det. Sanningen att säga är det ju mer för min egen skull än för din som jag gör det här. Och om jag känner dig rätt tror jag att du utan att blinka skulle acceptera denna min kanske i viss mån onödigt gråtmilda egoism, även om du säkert samtidigt skulle ha tyckt att alltsammans var lite fånigt och onödigt. Om du alltså haft möjlighet att tycka något.

Som du vet träffades vi redan 1982, under den första hemska dagen på gymnasiet. Fast troligare är att vi setts ännu tidigare, nämligen på Ängelholms BB i november 1966. Blott fyra dagar skilde oss åt; du var den äldre. Själv minns jag av förklarliga skäl inget av detta förmodade första möte - låt oss därför hålla oss till det senare.

Redan från början var du kontaktsökande, jag var motsatsen. Du var utåtagerande, jag agerade inte överhuvudtaget. Du var hårdhänt och fysisk, jag var vek och ömtålig. Ändå fann vi varandra på något underligt vis. Jag vet fortfarande inte (drygt trettio år senare) vad det var som egentligen förde oss samman, men någon gång under dessa första veckor på en ny och främmande skola blev vi vänner. Vi var som norr och söder på en öst-västlig skala.

I början tyckte jag nog att du var lite konstig, det måste jag erkänna. Det tror jag förresten de flesta som inte kände dig tyckte. Ibland låtsades du tala bred gammelskånska, ofta om "svart-å-vidbrogeda-koår" och om sådant som hände på "hin-sian-gäred". Ibland talade du låtsastyska, härmande en före detta rikskansler i hans mest exalterade stunder. I inget fall var det något fel på inlevelsen. Det fanns en del klasskamrater och andra som till och med misstog dig för en äkta nationalsocialist, fast du så vitt jag vet var socialdemokrat hela livet. En otäck förväxling du inte hade något emot, konstigt nog.

En del av dina tidiga matvanor gav dig öknamnet "Kagan" och det lät jag dig bära med dig hela livet, som en fräck liten förtrolighet. Om man förresten skulle be någon av de forna klasskamraterna beskriva dig med två substantiv, skulle de utan tvivel välja just orden "kaga" och "gummistövel". Det senare tack vare din "egendomliga" och "bonniga" vana att bära just gummistövlar vid blöt väderlek - något ingen annan i sin tonåriga fåfänga någonsin skulle komma på tanken att göra. Eller så skulle dessa "trågeda" människor minnas dig mest för din förmåga att härma somliga kamrater på ett mycket elakt och dessvärre träffsäkert sätt. Jag gissar att inte ens jag gick säker beträffande det senare.

Efter skolan arbetade du i vården i många år, och vår kontakt blev sporadisk. Det sammanföll på ett lämpligt sätt med att jag bildade familj, medan du levde ungkarlsliv i ordets allra vidaste och kanske också vildaste bemärkelse. Motsatser, som sagt. Norr och söder - som ändarna på en magnet. Jag vet till exempel inte hur många flickvänner du avverkade medan jag höll mig till samma gamla vanliga år ut och år in. Och det spelar väl inte heller någon roll, antar jag. Men kontentan när dammet lagt sig blev att jag satt med stabilt familjeliv, medan du plötsligt satt med inget. Noll och intet, för att vara mer exakt.

Någon gång under första halvan av 2000-talet tog din "Soldatenglück" nämligen plötsligt slut. Vid en specifik tidpunkt vek din uppåtgående livslinje av nedåt. I början försökte jag trösta och bagatellisera, medan du med stigande ångest gjorde ditt bästa för att intensifiera den gamla vänskapen. Som om den varit det där bedrägliga halmstrået den drunknande ständigt söker.

Jag för min del hasplade ur mig floskler som att "det kommer att vända" och "nu kan det inte bli mycket värre än det är". Men det kunde det. Olycka följde på olycka i ett tempo jag faktiskt aldrig sett maken till. Men jag är å andra sidan inte någon större kännare av mänskliga tragedier, så kanske säger det inte så mycket.

Först havererade arbetet, sedan förhållandet. Därefter ekonomin, och slutligen hälsan. Eller om det egentligen var i någon annan ordning, vilket förstås är ganska oviktigt. De sista tio åren färdades du i alla fall i ständig nedförsbacke, på alla plan. Allt medan jag befann mig i något sorts behagligt status quo, som en plågsam påminnelse om ett liv som kunde ha varit ditt om det bara följt en annan och mer gynnsam bana.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga en natt som denna. Jag skulle kunna breda ut mig i en massa mer eller mindre skabrösa eller klämkäcka anekdoter; det finns som du vet en hel ocean att ösa ur. Eller så skulle jag kunna hålla mig till det plumpa och småäckliga, som när du fick kräk på dina äkta indianmockasiner, eller när du blev så vansinnigt berusad på ett skoldisco att du fick åka hem och slå i din stackars mamma att någon förgiftat läsken du blev bjuden på. Men jag avhåller mig tills jag finner någon att tala med dessa saker om. Problemet är ju bara att jag från och med i kväll inte längre vet vem jag skulle tala med.

Utanför vräker snön ner. Och ja, det gör den väl i mitt hjärta också för tillfället. Det är februari 2013, och du finns inte mer. Så blev världen en aning fattigare, en aning mindre lysande. Här får du en låt från en tid jag vet att du vurmade lite extra för. Ses G, gamle vän.

Om storleken spelar roll? JA, DET GÖR DEN!

Att vara hund verkar i många fall vara oerhört behagligt. Man kan exempelvis låta sig klias på magen eller bakom öronen i timtal utan att överhuvudtaget behöva tänka på någon sorts motprestation, annat än att ligga still. Man kan vakta trottoaren utanför fönstret och skälla lite godtyckligt på förbipasserande katter, ungdomar med keps och trätofflor, eller långsamtgående pensionärer med rollatorer. Man kan sova när alla andra måste gå upp, eller så kan man bestämma sig för att vara vaken när alla andra försöker sova. Man kan till och med kissa lite på golvet om man har lust, förutsatt att man klarar av att se fullständigt ovetande och oskyldig ut när någon i ens familj anklagande och ilsket blängande visar upp ett par våta strumpor.

Vad som däremot är ett litet helsinki för en respektabel familjehund är det där med det fysiska kärlekslivet. Det existerar nämligen i princip inte. Inte ens när den snygga och tillsynes mycket villiga granntiken löper och hela kvarteret liksom sveps in i en ljuvligt bedövande doft av rå liderlighet och potentiellt djuriskt sex.

Men även om den ljuva döden finns på bara en svanslängds avstånd blir det så gott som aldrig någonting, eftersom hundens människor av outgrundlig anledning har fått för sig att till och med en snabb liten påsättning bakifrån är att betrakta som något tämligen osnyggt och icke önskvärt. I det läget är det förstås inte fullt lika roligt att vara okastrerad hanhund, det måste medges.

Men om man i likhet med familjen Menberg Svenssons vän Falcon är en hund som då och då används i avel, då finns det förstås otvivelaktigt en del ljuspunkter i tillvaron. I och för sig dyker dessa lidelsefulla tillfällen inte upp så ofta som man själv skulle vilja, och när de väl dyker upp visar det sig kanske att tiken ifråga egentligen inte är någon man själv skulle ha valt att bjuda hem på mitt-i-natten-te. Fast å andra sidan: va fanken...

Ljuspunkterna det refereras till ovan brukar dyka upp en gång om året. Förra året sattes det exempelvis på en flerfaldig vinnare av diverse skönhetspriser, och inte en gång utan flera! Och till stor förnöjelse för båda parter, if you know what I mean...

Dock finns ett litet aber vad gäller gårdshunden Falcon - han är faktiskt ganska liten för att vara hanhund. Vilket gör att hans okänsliga människor alltid väljer ut stora brottar-tikar åt honom för att avkomman så att säga ska få mer "rastypiska" mått. Mer exakt bottnar denna litenhet i fyra stycken tämligen korta ben, vilka dessvärre kan ställa till det vid ett eventuellt - och förstås noga inplanerat - kärleksmöte. I fallet med den snygga hundtjejen ovan ledde dessa problem bland annat till att vår strävhåriga men alls icke motsträviga Casanova blev tvungen att stå på en kudde för att överhuvudtaget nå upp. Nå: efter de inledande problemen gick det i alla fall till slut, så att säga. (Och det här är faktiskt inget att skratta åt - hur roligt hade det varit om de enda du själv tilläts ha sex med under resten av ditt liv var kvinnor av modell rysk kulstöterska, bara för att du råkar ha något för korta ben? Inget ont om storväxta kvinnor med artificiellt testosteronöverskott, men tänk ändå på det en stund...)

Häromdagen var det till allas glädje äntligen dags igen - en ny storvuxen tik bara väntade på att bli saligen betäckt av lille Falcon. Människorna i hans Menberg Svensson-familj såg det som en försenad julklapp, eller i varje fall som en överraskning bra mycket bättre än all världens pipleksaker och torra gnagben. Och så hämtades Falcon av sin förra matte hunduppfödaren för att sammanföras med den utvalda och sannolikt saftigt trånande damen. Romantiken förmodades flöda.

Falcon Hund var borta hela eftermiddagen och familjen gladdes gemensamt åt hans tänkta kärlekseskapader, dock utan att i detalj tala alltför mycket om dem eftersom en del människor ibland kan vara förunderligt pryda av sig.

Och så kom han då slutligen hem. Fast alls inte så trött som sist - förra gången svimmade han när det tycktes vara som roligast - utan tvärtom pigg som ett maniskt bokstavsbarn. Frågan "Vad hände?" låg onekligen nära till hands.

"Det blev inget" upplyste före detta matten avmätt. "Han nådde inte upp. Och då hade vi ändå ställt tiken nedanför en liten backe."

Det är inte utan att man tycker synd om gårdshunden Falcon. En enda gång om året, och så når han inte upp. Tragiskt. Och visst infinner sig följande fråga som ett oönskat fönsterkuvert på posten: Vad var det för ointelligent jävla pajas som påstod att storleken inte skulle ha någon betydelse?

Våga ifrågasätta "sanningen"!

Vad är det som håller på att hända med Sverige?

Jag ställer frågan därför att jag är allvarligt oroad över det faktum att förfärande många invånare i vårt land på senare tid börjat uppvisa allt fler och allt tydligare tecken på galenskap. Ofta yttrar sig denna nygamla galenskap i våldsamma vredesutbrott i form av illa formulerade avkräkningar i sociala medier och kommentarsfält. Det är nästan som om folk med avsikt missuppfattar saker; som om de plötsligt bestämt sig för att bli inte bara tonårs-obstinata, utan dessutom för att framställa sig själva som både korkade och totalt oresonliga. En tämligen otrevlig kombination av egenskaper, om ni frågar mig.
I alla fall; exemplen på detta kollektiva vanvett är minst sagt talrika, och de ämnen som genererat flest passionerade känsloutbrott (och sålunda verkar ha varit mest förargelseväckande) kommer här, med vidhängande kursiverade förklaringar kring sakernas egentliga tillstånd:

• Hen

Användandet av ordet "hen" i en barnbok och i några kulturartiklar får en stor del av det i och för sig läskunniga svenska folket att tro att manlighet och kvinnlighet är på väg att avskaffas av militanta feminister och kulturmarxister. Ramaskri i alla tillgängliga sociala medier och kommentarsfält. Svenska folket rasar mot förtrycket på äkta kvällstidningsmanér.

I verkligheten är ordet avsett som ersättning för den mer omständliga konstruktionen "hon eller han", det vill säga när könstillhörigheten är oviktig eller när den av någon anledning är oklar. Ordets funktion är inte att sudda ut gränserna mellan könen. Inte, ok?

• Tintin

Det oskyldiga seriealbumet "Tintin i Kongo" faller offer för censur eftersom det fullständigt obegripligt sägs kränka afrikanska invandrare. Svenska folket rasar på nytt mot den förtryckande staten och det ondsinta kulturetablissemanget, som med sin exceptionella och osvenska undfallenhet håller på att förstöra inte bara yttrandefriheten utan också svensk kultur i grunden. Svenska folket gallskriker i unisont missnöje.

I själva verket flyttades det belgiska och uppenbart rasistiska seriealbumet från det glada 30-talet från barnavdelningen till serieavdelningen på samma bibliotek; en sträcka på kanske tio meter. Det var givetvis fortfarande tillgängligt för utlåning. Fast det är klart - det stod förstås på en annan hylla och var kanske svårare att hitta för den ovane låntagaren. Oavsett vilket: begreppet "storm i vattenglas" har sannolikt aldrig varit mer relevant.
(Läs förresten gärna lite översiktligt om Belgiens roll i före detta kolonin Kongo här och här; det har stor betydelse för hur man bedömer exempelvis vissa seriealbum.)

• Pepparkaksgubbe

En pojke vill enligt ursvensk tradition vara pepparkaksgubbe i skolans luciafirande, men förbjuds av läraren eftersom pepparkaksgubbar är bruna och därför kan uppfattas som stötande av invandrare med brun hudfärg. Pojken blir ledsen, varpå svenska folket blir ursinnigt och på äkta dumskallevis bildar nätbaserade lynchmobbar mot det obscena utlänningskramandet som håller på att förstöra Sverige.

Vad det egentligen handlade om: barnen i den aktuella klassen röstade bort pepparkakssången, varför ingen pepparkaksgubbe längre behövdes i luciatåget. Det slutade ändå lyckligt: den ledsna pojken fick trots allt vara pepparkaksgubbe. Även om han inte fick sjunga "vi komma, vi komma från pepparkakeland...".

• Kalle Ankas jul

SVT faller till föga för den högljudda PK-maffian och klipper bort några av de allra viktigaste sekvenserna ur det svenska julfirandet: en svart docka och en cyklande leksaksgubbe. Svenska folket förstår ingenting - ska man inte ens få använda ordet "svart" längre? Neej, nu får det minsann vara nog! Det går ju inte att säga någonting i det här jävla landet längre! Åtminstone inte utan att stämplas som rasist! Kommentarsfält, Facebook och diverse hatsajter formligen exploderar av harm och illa dold rasism.

Fakta: USA-baserade Disney - inte SVT - uppdaterar det som i Sverige kallas "Kalle Ankas jul" till HD. Samtidigt passar man på att modernisera innehållet, exempelvis genom att lägga till ett par klipp från aktuella biofilmer samt att ta bort några rester från det fortfarande lika glada 30-talet. Nämligen en solklar pickaninny (läs genast på om ni inte vet vad en pickaninny är för något!), en lika solklar antisemitisk nazitypisk judekarikatyr, samt en kontrasterande mycket blond och mycket amerikanskt välanpassad vit docka. Som tidsdokument är det förstås värdefullt eftersom det belyser en tid full av vanföreställningar och ofattbar intolerans, men som aktuell underhållning? Jag tillåter mig att å det bestämdaste tveka...

• Negerboll

  "Jag har alltid sagt negerboll (eller negerbulle)! Det heter ju för fan negerboll! Varför ska vissa bli så kränkta över allting nu för tiden? Glöm att jag tänker ändra på något jag fick lära mig som barn! Det är ju mitt land och inte deras, och då säger jag precis vad fan jag vill!"
Svenska folket rasar ånyo, denna gång över oskicket att ändra invanda (och i ärlighetens namn ganska mysteriösa) begrepp bara för att några "negrer" och PK-kulturmarxister stör sig på ett fullständigt orasistiskt ord. Facebook-grupper bildas för att bevara denna ovärderliga och utrotningshotade kärna i svensk kultur, exempelvis "Negerbollar" och "Bevara ordet negerboll". Sade jag förresten att svenska folket var kollektivt och heligt förbannat?

Men kom igen - varför måste ett bakverk heta något med "neger" bara för att det är brunt? Enligt samma logik borde i så fall en vanlig chokladkaka kallas för "negerkaka" och en kopp choklad för "en kopp neger". Men det säger man väl inte, eller hur? Det korkade i att kalla bruna saker för neger är emellertid inte den främsta anledningen till att ordet "negerboll" är olämpligt. Anledningen är istället att den omoderna termen "neger" är mycket nedsättande, och att den är det oavsett vad man själv anser om saken. Det är nämligen den kränkte som innehar den exklusiva rätten att avgöra vad som är kränkande eller inte, och definitivt inte den som kränker. Så är du inte själv "neger" bör du med stort allvar fundera ett varv till på lämpligheten i att använda ett ord som sedan minst 30 år allmänt (eventuellt med Avpixlats läsare undantagna) anses vara ett skällsord. Läs på här.

Som jag sade i början, och nu vänder jag mig direkt till er som med kvällstidningsvokabulär brukar kallas "svenska folket": jag är allvarligt oroad över Sveriges framtid. Men inte för att ert och mitt samhälle riskerar att "översvämmas" av andra "underlägsna" kulturer, utan för att ni - så som ni framstår i tidningarnas kommentarsfält och på Facebook - riskerar att förgöra er själva genom er katastrofala brist på både logik och empati. Dessa brister i kombination med obegriplig snarstuckenhet leder tyvärr nästan alltid fram till det som till vardags brukar kallas "idioti". Vilket är en egenskap som sannolikt inte är till särdeles stor fördel i exempelvis evolutionära sammanhang, om ni förstår vad jag menar...?

Å andra sidan tror jag mig veta att inte ens hälften av er som skriver rasistiska och obstinata dumheter på nätet är ens hälften så dumma som ni utger er för att vara. Så varför inte stanna upp och tänka ett varv till på det ni protesterar mot? Oavsett om det är negerbollar, Tintin eller Kalle Anka? För om ni vågar göra det, då kan jag nästan lova att en helt ny värld kommer att dyka upp mitt framför era ögon. Det gjorde den nämligen för mig, fast det nu börjar bli mycket länge sedan...

Tja-lala-lala!

Det är synd om vissa människor. Mycket synd, till och med.

Exempel på människor det är synd om:

• De som mot sin vilja tvingas betala hutlös förmögenhetsskatt bara för att samhället ska kunna upprätthålla sådan service dessa statligt rånade stackare själva aldrig kommer att behöva utnyttja, exempelvis försörjningsstöd eller bostadsbidrag.
• Brutalpedantiska villaägare vars lågutbildade och vulgära grannar på pin kiv vägrar kratta ihop sina löv före den första höststormen. Trots att de blivit åthutade på skarpen av bättre folk utan egna träd.
• Bortskämda tonårsbarn som inte får toppbetyg ens på privatskola med betygsinflation. Visserligen pinsamt, men det måste förstås vara läxhjälpen RUTs fel. Hon får hålla sig till städningen i fortsättningen.
• Världens bästa, säkraste och snabbaste bilförare. Dessa kamikazeförare finns bland annat i Ljungbyhed, där de kör i minst 100 km/h på smala bygator och bredsladdar över övergångsställen med skymd sikt. De har ju haft körkort i flera månader, samtidigt som de har en mentalt funktionshindrad orangutangs hela begåvning. Så vad skulle kunna gå fel?
  (Anledningen till att den här sista gruppen hamnade på listan över människor det är synd om är att jag kommer att beväpna mig med ett raketgevär om någon i min familj blir påkörd av dessa keps- och trätoffelbeklädda små kräkmedel. Och det är då det blir synd om dem.)
• Nå. Extra synd är det emellertid om...

...Sverigedemokraterna just nu. Tänk att ett alldeles vanligt politiskt parti kan bli så missförstått och förföljt i media bara för några små bagatellartade klavertramps skull! Låt vara att järnrör, horor och babbar dominerade pressen under några dagar, tillsammans med grisläten(!) och grovt stulna (men icke desto mindre förargligt tillrättakomna) väskor. Men vad då då? Sådant händer ju i alla partier, eller hur? Ändå är det bara SD som förföljs och hånas för det, åtminstone i det vänsterdominerade och oerhört orättvisa mediabruset.
Dessutom respekterar inte de andra partierna folkets vilja, eftersom SD nästan alltid blockeras av resten av det politiska etablissemanget i någon sorts löjlig "demokratisk" process. Men vänta bara tills SD på allvar kommer till makten; då blir det slut på orättvisorna. Och på kommunistpressen. Och framför allt på opatriotiska pseudoförfattare som skriver hånfulla veckofunderingar om Partiet. Alltså - shit, alltså...

I verkligheten är Sverigedemokraterna naturligtvis inget rasistiskt parti, även om många kommunistiska fosterlandsförrädare försöker få det att framstå som ett sådant. SD vill ju inget illa - de vill bara att alla som inte har nordiskt utseende ska gå upp i rök. Fast kanske inte bokstavligt - just den metoden har nämligen både prövats och förkastats tidigare i historien. (Som en varning till ilskna och frustrerade SD-anhängare kan nämnas att eftermälet för de inblandade vid sådana radikala rasförädlingsprojekt ofta har haft en tendens att bli en aning trist. Fortsätt alltså hellre att skriva högljudda, oresonliga och felstavade inlägg i tidningarnas kommentarsfält, så att allt kan förbli vid det trygga och invanda.)

Alla människor med bildning och vett inser självklart att SD är ett uttalat nolltolererande - och därmed fullständigt rumsrent - parti. Detta innebär mer i detalj att dess medlemmar inte bör ertappas med att säga rasistiska saker offentligt, vare sig till skvallrande dörrvakt eller på egenhändigt inspelad mobilfilm. Skulle olyckan ändå vara framme kan man alltid försvara sig med att man var full och tillfälligt glömde bort regeln om nolltolerans.
Fast vill man hellre tala sanning är det mycket bättre att säga som det verkligen var: att man bara sade det alla andra ändå tycker och tänker. Nämligen att man vill att alla svenska muslimer antingen:

1. omedelbart lämnar landet, eller...
2. ...konverterar till någon annan religion - typ ateism - och därefter håller tyst och klär sig som folk. (Dock icke i svensk folkdräkt; det finns nämligen ingen som kan undgå att se ut som pajas i dylik mundering. Inte ens partiledare.)

Som en extra stor orättvisa kan det pekas på det faktum att den extremt vänstervridna mediavärlden på sista tiden börjat tala om sådant som "historia". Vad har "historia" med något som helst att göra? Det är egentligen bara löjligt att dra upp bagateller som att SD:s grundare kommer från "Bevara Sverige Svenskt" och "Nordiska Rikspartiet" (1988), samtidigt som exempelvis Socialjävlademokraterna - som lika goda kålsupare, fast värre - var med om att grunda Rasbiologiska institutet (1922). Vad är skillnaden, förutom ett världskrig med tydligt rasistiska förtecken och 66 år av moralisk utveckling? Va? Orättvist, som sagt.

Låt mig nu som avslutning komprimera ovanstående text så att den hjälpligt ryms i ett lagom stort nötskal, till hjälp för dem som haft svårt att tillgodogöra sig fåniga och omständliga formuleringar:

• SD är inget rasistiskt parti. SD vill bara bevara Sverige svenskt, och det är självklart inget som har med rasism att göra.
• SD det enda politiska riksdagsparti som vågar säga det varenda människa i landet tänker. (Det vill säga varenda människa förutom kommunister, socialister, blattar, babbar, småhoror och vänstervridna journalistsvin. Som sagt.)
• SD är det enda parti som vågar försvara det genuint svenska mot mörksens makter. Ty vad vore Sverige utan svenska kåldolmar, svensk Lucia och barfotafarbrorn Ernst Kirchsteiger?

Hundfälla

Att berätta i detalj om saker som utspelas i ens sängkammare nattetid kan vara både känsligt och ofint. Därför kan det kanske tyckas som om jag just står i begrepp att begå en dumhet som jag senare eventuellt kommer att få sota för. Men vad fanken, som jag brukar säga. Det är bara att kasta sig ut över stupet och se vad som händer. GERONIMO! således.

I min och hustruns rosalaserade dubbelsäng à la puttinuttigt åttiotal bor om natten en strävhårig varelse. Hans namn är Falcon, och han förväntas sova nere vid fotändan där han gör stor nytta som värmare åt illa blodcirkulerade fötter.

Storleken på denna Falcon är tämligen blygsam. Han är av rasen dansk-svensk gårdshund vilket rent praktiskt innebär att han fysiskt är av knähundsstorlek, men mentalt av dobermannsnitt. Han är med andra ord väldigt mycket hund, fast i liten förpackning.

Denna svart-vitspräckliga varelse har berett mig och min familj oerhört mycket glädje under de knappt två år han bott hos oss; om jag påstod något annat skulle jag ljuga. Men förutom all glädje han gett oss har han även tillfört en del lätt irritation. Denne lille avelshanne tar sig nämligen ibland friheter, om inte så fort han kommer åt så åtminstone så ofta vi låter honom göra det. (Varför vi till en viss grad alltså måste skylla oss själva. Vi vet - ni behöver inte påpeka det för oss...)

En sådan frihet är att förbehålla sig rätten att provsmaka överblivna godbitar från de veka husböndernas bord. Några bitar stek i rödvinssås är alltså inget problem att trycka i sig; inte heller en halv deciliter överbliven sås från någon av sönernas tallrikar. Dessutom har han på senare tid lagt sig till med ofoget att breda ut sig i min och hustruns säng betydligt mer än vad som rimligen kan anses motiverat för en hund i hans blygsamma storlek. Han trängs och knuffas och lever rövare, till och med mer än vad någon av våra söner någonsin gjort. (Vilket inte säger lite: yngste sonen hade under en sorglig period pippi på att sova på tvären i vår säng - en omständighet som gav min fru ledvärk och mig portvinstå. Typ. Äldste sonen däremot har oftast nöjt sig med att ystert hoppa sönder sängstommen vid mycket olyckliga klockslag.)

Jag brukar stiga upp runt tjugo i fem på morgonen, åtminstone sådana dagar då jag måste masa mig iväg till arbetet. Tio minuter tidigare, det vill säga halv-jävla-fem, har hunden Falcon med det inbyggda atomväckaruret således bestämt sig för att det är dags för mig att vakna så att han kan tillskansa sig lite mer lebensraum i sängen. Detta illvilliga beteende yttrar sig rent praktiskt genom att han flyttar upp från fotänden till huvudänden, där han med hjälp av nos, klor och orubblig beslutsamhet börjar bädda ner sig under täcket. Mitt täcke.

Det där brukar ärligt talat störa mig, varför jag halvt i dröm försöker stänga honom ute genom att klämma fast täcket med fötter, armar och mage tills han tröttnar och lommar iväg för att i protest kissa på någon garderob.

Vissa nätter/morgnar är han emellertid lite listigare. Istället för att anamma manligt buffelbeteende smyger han försiktigt in i sängkläderna. Ja, ni läste rätt: hundskrället kryper in i påslakanet och somnar gott därinne medan jag sömndrucket undrar varför täcket plötsligt blivit så tungt. Det är för övrigt sällan som jag fattar vad det beror på förrän klockan ringer.

Häromdagen straffade sig emellertid all denna ackumulerade fräckhet, varvid hunden Falcon äntligen fick en nosbränna han förhoppningsvis sent ska glömma. Vid pass tjugo över fyra på morgonen påbörjade han såvitt jag kan förstå sin vanliga sängklädesexkursion genom att med nosens hjälp bana sig väg in i mitt påslakan. Där dröjde han troligtvis sedan en stund medan jag ovetande njöt den rättfärdiges sömn. Och det är just i detta ögonblick vi är framme vid kontentan av hela denna omständliga text:

Jag vet förstås inte säkert vad som hände eftersom jag vid tillfället ännu sov som en gris; åtminstone gjorde jag så tills stöket började. Men jag gissar att Falcon måste ha blivit varm och bestämt sig för att det var skönare utanför än inuti påslakanet, varför han av för mig outgrundlig anledning fortsatte sin färd uppåt genom täcket istället för tillbaka nedåt. Kanske gick han vilse, vad vet jag? Nå: efter en del bök fann han uppenbarligen ett hål han måste ha bedömt som tillräckligt stort för att ta sig ut genom. Men se, det var det inte.

Jag drömde så konstigt. Jag drömde att någon brottades med mig, att någon puttades och trängdes och liksom inte ville ge sig. Jag drömde att jag ville slå denne någon på truten, hårt och bestämt så att stöket kunde upphöra. Men istället för att leva ut drömmen vaknade jag, vilket var tur för alla inblandade. När jag tände lampan fann jag nämligen en desperat kämpande hund som försökte komma ut genom ett hål som på sin höjd var stort nog åt en klent byggd iller. Eller annorlunda och mer specifikt uttryckt: huvudet hade han lyckats få ut genom hålet i det ena av påslakanets övre hörn, men utan att kroppen liksom kunde följa efter. Och där satt han vackert men ohjälpligen fast och försökte ta sig loss medelst högljudda fnysningar och vildsint bensprattel.

Om jag inte förbarmat mig över gårdshunden Falcon och bokstavligen skakat fram honom ur täcket hade han antagligen fortfarande försökt komma ut genom det alldeles för lilla hålet. Det finns nämligen såvitt jag förstår inget i hans instinkt som kan förmå honom att liksom vända på benrörelserna och backa. Om det inte gäller att rymma ur hundsele eller att undvika bad, förstås. Men det är ju en helt annan historia som jag med stor sannolikhet får anledning att återkomma till...

Lessov - Komodo (Blood Groove & Kikis Remix). Progressive house har överhuvudtaget inget med denna veckas fundering att göra, men är i just det här fallet ändå ett trevligt komplement. Stark Berlinkänsla, om inget annat. Tack för tipset, Spotify! :)

Berlin

Häromdagen ombads jag av ett par eventuella resenärer att förklara vad det egentligen är med Berlin som får mig att låta precis som om jag vore huvudlöst förälskad. Jag försökte stapplande få dem att förstå och se samma sak som jag själv ser och förstår - men helt säkert utan att lyckas. I dagens fundering misslyckas jag antagligen igen, fast i så fall åtminstone mer välformulerat.

*          *          *

Varför känner man extra starkt för vissa platser, eller för den delen för vissa människor? Vad är det som händer i kroppen när man befinner sig i närheten av en del ställen eller personer? Vilken sorts kroppslig kemi är det som aktiveras av sådan specifik yttre stimuli, men inte av annan?

Ögonblicksbilder har en förunderlig tendens att bita sig fast. Från decemberkvällen 1984 när jag träffade min blivande fru exempelvis, minns jag lika tydligt som om det hänt för bara någon dag sedan hur en blond och  i mitt tycke mycket söt flicka med syntlugg plötsligt dök upp och frågade om jag ville ha en julpuss. (Vilket jag för övrigt tackade ja till; ett beslut som ledde till det pärlband av händelser som utgjort hela mitt vuxna liv.)

På sätt och vis är det samma sak med mitt Berlin: allt består av ögonblicksbilder av platser och stämningslägen. Oföränderliga men förvånansvärt levande scener innehållande dofter, ljus, smaker, ljud och känslor. Det lustiga är bara att jag inte upplevt samma sak någon annanstans, åtminstone inte med samma intensitet. Att komma till Berlin är underligt nog som att... tja, komma hem.

Låt mig nu för tydlighetens skull klargöra att jag här inte på något vis försöker knyta an till exempelvis Det obrytbara mönstrets idévärld med allt vad det innebär av reinkarnationstro och tragiska återseenden. Jag är för tillfället lite mätt på "övernaturlighet" - jag föredrar just nu att bara leva, neutralt konstaterande att det där med Berlin måste vara fråga om en sorts vacker fixering om än med oklart ursprung.

Skönheten sägs komma inifrån - en sak jag absolut och nästintill fanatiskt håller med om när det gäller människor. Om samma sak gäller europeiska storstäder med dramatiskt förflutet vet jag däremot inte; dock är jag benägen att tro att det förhåller sig just så efter att allvarligt ha rannsakat mig själv beträffande min ihållande Berlinförälskelse. Det räcker nämligen inte med sevärda byggnader eller historiskt intressanta miljöer, vilket det i och för sig kryllar av i Berlin. Paris har också allt det där i överflöd; ändå är det inte alls samma sak.

Det jag älskar med Berlin är således inget som syns på ytan. Snarare är det en känsla, ett knippe stämningslägen som talar direkt till någon ömtålig punkt i mitt inre; platser och människor som tillsammans formar en svårbeskrivbar helhet som bara måste älskas, från det groteska i Albert Speers Germaniaförberedande Schwerbelastungskörper via ett restaurerat Admiralspalast i 20-talsskrud till Chausseestrasses byggarbetsplatser och små genomtrevliga matställen. Människor som spontant kommer fram och undrar om man behöver hjälp när turistkartan inte riktigt räcker till. Afrikansk servitris på italiensk restaurang. Frukost på minimalt turkiskt fik. Teckenspråk när orden saknas.

Betongrestaurerade Nicolaiviertel i fullmåneskymning; restaurangtäta Hackescher Markt i varma höstfärger; storstadstrånga Friedrichsstrasse under blygrå himmel; livliga Alexanderplatz i nollgradigt kvällsljus; turistspäckade Pariserplatz med hungerstrejkande demonstranter framför amerikanska ambassaden; den iskalla luftvärnsbunkern i Volkspark Humboldthain i klarblått morgonljus; trafikflygplan på inflygning mot den snart nedlagda flygplatsen Tegel; Fernsehturm som genom sin blotta storlek självklart dominerar allt i stadsdelarnas storstadsdis - samtliga intryck delade med någon man älskar. Alla dessa komponenter skapar tillsammans mitt Berlin. Hur i hela fridens namn ska man kunna förklara det vackra och oemotståndliga i allt detta?

Alexanderplatz den 26 oktober 2012: nästan fullmåne, några få plusgrader. Fredagskväll - människor på väg hem från sina arbeten; skrikiga neonljus; 70-procentig choklad med wasabismak; glänsande kakelplattor i u-bahn. Vad är det för speciellt med det?

Jag vet inte. Allt jag vet är att det var och fortfarande är oerhört speciellt. Och totalt obegripligt för den som inte var med.

Hans Franck

Det har hänt att jag har funderat på att byta efternamn. Inte för att det skulle vara något egentligt fel på "Svensson" eller på de i min närhet som heter så, utan för att det är ett efternamn som inte verkar fungera på en författare in spe.

I och för sig: "in spe" kanske är att dra saken en aning för långt. Jag har ju trots allt gett ut tre böcker som har funnit viss publik, och dessutom har jag en fjärde (och en femte) på gång. Vilket förstås inte hindrar att mitt parodiskt vanliga efternamn liksom inte är av den bästsäljande sorten. Hör bara på de här namnen, som tillhör etablerade (men inte nödvändigtvis allmänt kända eller storsäljande) författare. Inte en enda Svensson så långt ögat når, om än i bokstavsordning:

Ajvide, Barr, Beischer, Fägerskiöld, Guillou, von Horn, Liffner, Lundell, Martins, Nesser, Nordensvan, von Numers, Ohlmarks, Ormes, Strindberg, Söderberg, af Trolle, Wikhall.

Ni ser? Efternamn av typen Svensson göre sig icke besvär, eftersom så namngivna personer per automatik inte förväntas kunna skriva. Morr.

När jag insåg hur det förhöll sig med namnrasismen inom bokförlagsbranschen funderade jag först på att ta min frus efternamn. Hon, våra barn och min svärmor är för närvarande de enda som heter Menberg. Hans Menberg: låter det som en framgångsrik författare? Nja... jag måste nog dessvärre erkänna att viss tveksamhet infinner sig. Inte minst med tanke på våra barn, som efter många om och men heter "Menberg Svensson" i efternamn. Om jag tar namnet Menberg, vem i helvete är då den där Svensson? Barnens far? Ja, det är det. Fast han heter ju numera Menberg... Eller...?

En annan ganska tilltalande tanke var att ta min mors flicknamn, så att jag på så vis skulle heta samma som mina kusiner. De är för övrigt en väldigt trevlig del av min släkt, så det kändes faktiskt ganska lockande. Emellertid dök ett nytt problem upp mitt i den glada funderingen. Nämligen mitt förnamn.

"Hans" (men inte "Hasse"!) fungerar utan tvivel i många sammanhang. Dessvärre inte fullt ut i kombination med släkten på min mors sida. Om jag tog deras släktnamn skulle jag således heta Hans Franck, vilket för den historieintresserade högst sannolikt borde ha en tämligen dålig klang. Visst må det vara hänt att stavningen inte är identisk. Och visst kan man hävda att allt beror på en olycklig omständighet snarare än på politiska sympatier. Men faktum kvarstår: Hans Franck låter ungefär lika trevligt och exotiskt som Adolf Hittler skulle göra.

Med tanke på vissa namnkombinationers ofrånkomliga olämplighet känns plötsligt "Hans Svensson" som ett minst sagt fullgott - eller åtminstone anständigt - alternativ. Trots dess gravt ickeintellektuella klang. Men å andra sidan, och om man ska vara riktigt ärlig: vad säger egentligen namnet om personen som bär det, förutom något om hans eller hennes fåfänga...?

Hans Frank, en av de mer ökända nazistiska krigsförbrytarna. Avrättad 1946.

Le phénix

Nu blev jag så där glad igen! Inte som man kanske kunde hoppas för att jag plötsligt upptäckt att allt som skrivs i nättidningarnas kommentarsfält egentligen är författat av kloka, intelligenta människor med sinne för svart humor, snarare än av en tvättäkta mobb med pöbelfasoner. Nej, några uppfyllanden av omöjliga önskedrömmar handlar det inte om, men väl om en återfunnen hjälte - en som jag tills alldeles nyss trodde hopplöst förlorad bland klichéer och missklädsamt storhetsvansinne av fjortistyp. Alltså:

Under det glada 80-talet försökte jag spela monofonisk synt av japansk ålderdomlig telefonväxelmodell. Och huga vad bra det gick, utbrister mitt nutida sarkastiska jag rodnande! Jag "komponerade" visserligen en del nya musikstycken som jag förevigade med ytterst spartanska metoder, men mest gick mitt spelande ut på att förstöra redan befintliga låtar. I och för sig är det inget fel i det, i alla fall inte när man är tonåring med något bristande verklighetsuppfattning och samtidigt ivrigt påhejad av sin inte tondöva men åtminstone alltför välvilliga mamma.

Jag älskade Depeche Mode så mycket att jag med hjälp av skivomslag, den vansinnigt pinsamma tidskriften Okej samt hårpermanent på damsalong försökte skaffa mig likadan frisyr som Martin Gore à la 1982. Det vill säga maskinsnagg bak och för stor, kryllig lugg fram. Om det mot förmodan blev vackert, minns jag det i vart fall inte.

Jag avgudade även Vince Clarke, Kraftwerk och Front 242. Och Howard Jones, fast det erkänner jag inte gärna. Och ovanför alla dessa mer eller mindre tvivelaktiga syntikoner svävade den största av dem alla: Jean-Michel Jarre.

Jean-Michel Jarre var inte musiker i vanlig mening, han var konstnär. Från Oxygène (1976) till Rendez-vous (1986) fanns ingen i min värld som kunde mäta sig med honom. Ok: möjligen Vangelis, men bortsett från honom - ingen annan. JMJ var inget mindre än ett mysterium, en inåtvänd trollkarl i ett lika unikt som syntetiskt rymdljudslandskap. En onåbar förebild att stilla drömma om.

Några år senare hände något oerhört tragiskt: jag fick se min hjälte spela live (på TV, självklart). Jag tror att det var Destination Docklands - en synnerligen blöt konsert från London. Och han föll handlöst från sin upphöjda plats bland de ytterst få utvalda rakt ner i den brittiska lorten.

Under den där ödesdigra konserten betedde sig nämligen den gudomlige fransmannen näppeligen som den konstnär han (av mig) förväntades vara. Han spelade om jag minns rätt på bärbar magsynt - bara det en besvikelse så fasansfullt stor att fjällen som täckte mina ögon föll till marken i oräkneliga, sylvassa bitar. Han studsade omkring på den regnvåta jättescenen som en galen pajas hög på rökt oregano - alternativt som en brutalt 40-årskrisande men alldeles vanlig medelålders man utan självdistans - medan tragiska fyrverkerier brann av i oräknelig mängd ovanför huvudet på honom. Han bar solglasögon fast det var natt och ösregnade. Han gapade och skrek i ljudlös osmaklighet som en andra klassens fåntratt. Jag önskade innerligt att jag aldrig hade sett eländet.

Varpå följde en lång period av genuint ointresse för den fallne ängeln, möjligen med undantag för den inte alls så pjåkiga Oxygène 7-13 (1997). Oavsett vilket: framme vid året 2012 var han så gott som död för mig - han betydde absolut ingenting. Sedan kom Spotify.

För mig funkar Spotify enligt följande: när man lyssnat sig trött på nya saker söker man sig bakåt, till den egna forntiden. Och där fanns i mitt fall förutom Ultravox, Human League och Killing Joke även Jean-Michel Jarre som en halvt bortglömd, lätt föraktad relik.

Oxygène kändes fortfarande trött och ointressant. Equinoxe likaså. Möjligen fanns det något spår på Magnetic Fields som fungerade hjälpligt. Men så fann jag oväntat Aero, en skiva från 2007 med nyinspelningar av många av de gamla klassikerna där de blandats upp och knutits ihop med nyare material. Och plötsligt flöt det gamla samman med det nya; vid en snabb koll på Youtube kunde jag förvånat konstatera att den trollkonstnär jag våtdrömt om att bli lik under första halvan av 80-talet nu var tillbaka, samtidigt som den pellejöns jag så motvilligt blivit matad med under de följande årens ofrånkomliga nedgång tycktes ha gått upp i blå rök. Framför mig stod en samlad, behärskad man och förmedlade stämningar och känslor, varken mer eller mindre.

Solglasögonen var borta, liksom det saboterande apflinet. Kvar fanns bara konstnären, om än i åldrad lightversion. Men - om det är något jag verkligen föredrar framför studsande medelålders tonåringar med ett minimum av självdistans, så är det lugna, eftertänksamma och kloka människor med livserfarenhet. Kanske är det något jag själv borde tänka på när jag skriver sådana här inlägg...?

 

Jean-Michel Jarre - Aerology (live)

Skrivblockering - ajöss!

Kanske undrar någon varför det numera är så glest mellan mina blogginlägg, eller "funderingar" som jag själv föredrar att kalla dem? Jo, det ska jag säga: det beror inte på att jag skriver mindre än tidigare, utan snarare på att jag skriver annat än just "funderingar". Annat innebär i det här fallet ny berättelse som med viss sannolikhet så småningom kommer att bli bok.

Ni som under de senaste fyra åren har följt mina försök att underhålla, att oroa och att skapa konvertiter till "den nya läran", har antagligen lagt märke till att jag byter stil för varje ny historia. Ni har säkert också noterat att i alla hittills utgivna böcker är det i och för sig oklara begreppet övernaturlighet en tämligen tongivande komponent, om än på olika sätt. I Bengt i koma handlade det om en utdragen ut-ur-kroppen-upplevelse, i Det obrytbara mönstret om reinkarnation med osäkra återseenden, och i Erik Johannesson om en ny religions födelse. I det pågående skrivprojektet är det däremot mycket som är annorlunda, fast ändå sig likt. Övernaturligheten förpassas med en suck av lättnad till charlatanernas domäner; den blir ett suspekt och sekundärt fenomen som kanske inte ens existerar, men som det ändå uppenbarligen går att tjäna mycket pengar på. Det vill säga, om man är tillräckligt smart. Vilket man kanske inte med gott samvete kan påstå att mina tre huvudkaraktärer är...

När jag nu på allvar - och efter att med nöd och näppe ha lyckats ta mig ur en ganska destruktiv skrivblockering - äntligen har kommit igång igen är det kanske läge att avslöja vad jag egentligen håller på med? Att jag överhuvudtaget törs nämna saken beror för övrigt på att mina nya karaktärer nu börjat tänka, andas och röra sig av egen kraft. De är för tillfället faktiskt så verkliga att de talar både till mig och till varandra. Dessutom bär de sig åt, och de hittar på saker jag minsann inte hade en aning om att de var kapabla till. De lever, helt enkelt.

Allt började med en lapp på anslagstavlan på Matöppet i Billesholm. Via en lika illa formulerad som layoutad A4-affisch bjöd någon in intresserade till storseans i hemmet, eller var det var. Och mer behövdes alltså inte för att den hiskeliga skrivblockeringen plötsligt skulle släppa.

Från entrén ut till parkeringsplatsen är det cirka tjugofem meter. På den korta sträckan blev berättelsen jag nu skriver till, från början till slut. Och där i det bleka solskenet över all trasig asfalt föddes också de tre sorgliga herrar kring vilka alla absurda händelser kretsar.

Mer än så finns det ingen anledning att berätta just nu. Men jag tror att de som gillade Bengt i koma men inte de två senare böckerna antagligen kommer att kunna ta den här berättelsen till sig, eftersom tonen i den på många sätt påminner om mitt första tafatta försök till författande. Fast utan nybörjarfel, tarvliga formuleringar och utvidgat osammahang.

Jag vet inte säkert om det är ett gott tecken, men jag skrattar medan jag skriver. Mycket och ibland ganska högt. Om inte den här berättelsen finner en större publik än de tidigare gjort, skulle jag för en gångs skull bli genuint förvånad. Och det skulle antagligen de arbetslösa bröderna Bo och Nilsholger Agebalk tillsammans med den sjukpensionerade och halvt alkoholiserade vännen Douglas Jönzén också bli...

I väntan på de tre vännernas slutgiltiga steg ut i världen via några hundra boksidor, kan ni ju passa på att läsa en oförtjänt positiv recension av ovan nämnda Bengt i koma. Jag tipsades om den för ett tag sedan, och jag måste säga att det kändes oerhört underligt att läsa den. Nästan lika underligt som när folk kommer och vill låna mitt eget ex av Bengt därför att böckerna inte längre finns att köpa. Kanske borde jag se till att de lokala biblioteken åtminstone får några ljudbokskopior?

Ett bröllop och åtta vomeringar

Livet, universum och allting samt år av pinsamma, personliga tillkortakommanden (som här icke bör specificeras) har på sistone fått mig att dra bistra slutsatser om tillvaron. Det verkar finnas någon kosmisk regel som säger att ont och gott måste existera i lika stor mängd och sida vid sida, annars jävlar. Typ.

Rent praktiskt kan det betyda att en kärleksfull och ordentlig tungkyss alltid åtföljs av en känslokall men säkert sakkunnig rektoskopi. Jag antar att jag efter detta exempel inte behöver utveckla resonemanget om balans ytterligare för att ni ska förstå vad jag menar…

Balansen i mitt eget liv rubbades nu senast i fredags, med början klockan fem på eftermiddagen på Jacob Hansens Hus i Helsingborg. Jag och min fru var nämligen bjudna på bröllop mellan våra goda vänner Ronald och Roger, och det visade sig bli något långt utöver det vanliga.

Det finns bröllop som är fina, med vita marängpuffsklänningar, kyrkorum och alla möjliga traditionella nödvändigheter. Det finns bröllop som engagerar tusentals personer med stora körer, hästdragna paradvagnar och direktsänd TV. Och så finns det Bröllop (ja, versalen är medveten) helt i avsaknad av allt detta, men som är så vackra att alla de där andra sorterna kan kamma sig. Bröllop där kärleken är så påtaglig och stark att den långt efteråt stannar kvar som en liten glimmande minnesdiamant att bära med sig.

Det var just ett sådant bröllop jag och min fru var på i fredags. Vigselakten, för övrigt skickligt ledd av Tasso Stafilidis, förvandlade blixtsnabbt gamla träbockar som jag själv till blinkande, smygsnyftande våp, med eller utan pappersnäsduk. Det var så vackert och gjorde mig så glad att det förstås var självklart att en så allvarlig kosmisk obalans genast måste jämnas ut.

”Genast” innebar i just det här fallet lördag eftermiddag, alltså dagen efter bröllopet. Och ”jämnas ut” skulle det uppenbarligen göras med hjälp av vår hund. Låt mig förklara:

Vår hund, en dansk-svensk gårdshund vid namn Falcon, är mycket förtjust i allt som är fullständigt oätligt. Som bajs, exempelvis. Han äter helst andra hundars avföring, men det händer också att han äter sin egen i nödfall, när ingen annan finns att tillgå. Det där har jag skrivit om förut, så det tänker jag inte trötta er med igen. Men nu var det sannolikt så att det han fått i sig på lördagens förmiddag var värre än bajs, för det ville liksom inte stanna kvar inne i hunden. Ni börjar ana vart vi är på väg, eller hur?

Obalansen började således jämnas ut runt klockan tre, då jag tänkte äta en försenad mikrovärmd lunch. Cirka två minuter efter att jag värmt maten stod plötsligt min äldste son (21) framför mig med ett lätt äcklat uttryck i ansiktet.

”Falcon har kräkts i min säng” påstod han, såvitt jag kunde förstå helt sanningsenligt.

”Jaha” sade jag känslokallt och petade lite i maten, ”då måste du ju renbädda”.

Sonen stod kvar några minuter medan jag gjorde mitt bästa för att låtsas att han inte fanns. Till sist lommade han iväg, och då dök syndaren upp med sänkt svans och hängande huvud. Snabbtänkt som man är (det där var ironi) förstod jag vad som var å färde, varför jag snabbt drog på hunden kopplet och tog med honom ut. Bättre ute än inne, liksom.

Det hade börjat regna, och där vandrade vi fram och tillbaka utanför huset utan att något hände. När vi så till sist blivit tillräckligt våta bestämde jag mig för att faran antagligen var över och gick in. När jag således satt mig ner och äntligen stoppat in lite nu ljummen mat i munnen sade hunden ”buuöörrrk!” och lämnade en beige blaffa på golvet rakt framför mig. Jag tror att jag svor både länge och omsorgsfullt, varpå jag började torka. Pappret jag torkade med placerade jag i en plastpåse, som jag genast bar ut i soptunnan. Utan att tänka mig för (ett av mina signum) lyfte jag på locket och gjorde mig så snabbt av med påsen att fluglarverna som bor i soptunnan vid den här årstiden liksom studsade upp och flög åt alla håll. En av dem landade på mitt finger.

Jag är inte mer än normalt äckelmagad, men det där var inte trevlig. Noggrann tvätt avslutad med en deciliter handsprit följde, sedan nytt försök med maten. Med en ny ljummen tugga i munnen och kanske inte längre fullt lika hungrig, fick jag så syn på min kräkfobiske yngste son (13). Han var vit som ett lakan i ansiktet och i blicken fanns ett begynnande panikångestanfall.

”Falcon har kräkts under mitt skrivbord!” upplyste han mig med darrande röst, och det var antagligen ungefär nu jag på allvar började ana att det fanns ett pris från föregående dag att betala.

”Kommer jag att spy? Har han smittat mig?” undrade han, varpå jag gjorde mitt bästa för att förklara att hundars magsjuka som högst sannolikt beror på bajsätning eller annan tvivelaktig föda knappast smittar människor.

Tio minuters försäkringar om att hundkräk inte är farligt, följt av ny upptorkning. Kall mat. Åt den ändå. Kom upp på övervåningen och upptäckte att våra sängar inte var bäddade. Började bädda. Placerade handen i en kall hundspya. Svor tämligen välformulerat.

På kvällen medan vi åt kvällsmat kräktes hunden under matbordet samt på alla de platser min fru därefter jagade runt honom på medan hon försökte fånga honom. Det blev lite som en snitslad bana för orienterande lågstadiebarn - en rad tydliga markeringar enkla att följa även för människor helt i avsaknad av lokalsinne.

Lite senare visade det sig att hunden påpassligt kräkts även i yngste sonens säng, hans övernattande kompis dito, samt att det låg ytterligare en blaffa i trappan. Den senare upptäckte jag genom att halka i den runt en halvtimme före midnatt.

”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer” som det heter i aftonpsalmen av Christoph Friedrich Neander, och det är väl en jävla tur, om ni ursäktar ordvalet. Lördagar som denna vill man inte ha tillbaka. Dock torde balansen mellan ont och gott vid det här laget vara mer än återställd, och idag behåller hunden allt den äter. Frågan är väl bara om bröllopet mellan Ronald och Roger var värt allt detta elände dagen efter?

Svaret är: ja, självklart och utan minsta tvivel. Ett så vackert bröllop med så mycket kärlek och glädje är värt lite hundkräk. Men får ni, Ronald och Roger, någon gång för er att förnya era äktenskapslöften till varandra så försök göra det lite mindre trevligt och känslosamt. Så jag slipper torka spyor och äta kall mat dagen efter.

Kent - Utan dina andetag